Jag minns faktiskt inte hur gammal jag var, men det var innan vi flyttade från lägenheten så jag kan inte ha varit äldre än 9 år.
Min kusin hade vandrande pinnar som förökade sig så hon behövde bli av med ett gäng så jag tog en vandrande pinne-bebis med mig hem. Jag döpte den till Gunnar. Ingen aning om vad det var för kön på den, men jag tyckte i alla fall att den var en Gunnar. Han/hon bodde i en stor genomskinlig burk med sand, pinnar att klättra på och tygduk över som skulle sprayas med vatten varje dag för att hålla miljön fuktig. Det var sommar då minns jag för jag gick ut och plockade maskrosblad till den. Det tyckte den om. Sallad var också populärt. Tyvärr levde den inte så länge och en dag hittade jag den död.

Sen dröjde det länge innan nästa husdjur kom. Jag gick nog i femman eller sexan då. En klasskompis hade takråttor som hade förökat sig och han frågade om jag ville ha en. Såklart jag ville! Mina föräldrar var emot det såklart men jag tog hem en i alla fall som jag döpte till Alf, kallad Affe, trots att det var en tjej. Men den var inte glad. Ville inte äta och bara låg och vilade eller sov. Kunde den vara deprimerad?
Jag bestämde mig för att ta hem en råtta till så att den fick lite sällskap och se om den skulle bli gladare av det. Så jag tog hem en kullsyster som jag döpte till Mixi och det gjorde susen. Lilla Alf blev glad igen.
En dag kom brorsans kompis på besök. Innanför jackan hade han en takråtta som han frågade om jag ville ta över. Han hade reptiler hemma och den här råttan hade blivit ratad som mat. Självklart ville jag rädda henne! Jag döpte henne till Tilly och hon var en råtta med väldigt stor personlighet. Kom när man ropade, gillade att kela, var otroligt cool, inte rädd för någonting och var hur snäll och mysig som helst. Tyvärr blev hon mobbad av syskonparet så jag fick ha dom åtskilda. Tyckte också att hon var lite väl tjock så jag gick ner med henne till djuraffären på stan och frågade om det möjligen kunde vara så att hon var dräktig. Han klämde och kände lite på henne och kunde snabbt konstatera att visst var det så.
Så det vara bara att gå hem och vänta på de små. Det blev 8 stycken. En albino och 7 svarta med mer eller mindre vita tecken, precis som mamma Tilly som var svart med vit mage och en vit strumpa fram. Den vita döpte jag till Snövit och de övriga döpte jag efter de 7 små dvärgarna. Snövit valde jag att behålla och de andra sålde jag. När Snövit hade vuxit till sig valde jag att släppa ihop alla 4 i samma bur och nu när Tilly inte längre var ensam upphörde mobbingen.

Snövit, Mixi, Alf, Tilly

När jag hade haft råttorna ett tag ville jag även ha en kanin. Även det sa mina föräldrar nej till men jag köpte en i alla fall som jag döpte till Rasmus. I början när han var liten fick han bo inne men sen byggde pappa ett par burar åt honom så att han kunde bo ute. På sommaren bodde han i bur på marken och på vintern bodde han i en bur på ben. Jag provade att ha honom lös ute i trädgården några gånger men då skuttade han över till grannen och var inte den lättaste att fånga så det fick bli sele efter det.

Rasmus

Tilly var den första att gå bort. En dag blev hon plötsligt bara väldigt svag och varken åt eller drack. Jag försökte få i henne vatten med hjälp av en liten spruta men hon svalde det inte och strax därefter somnade hon lugnt och stilla in i min hand, förmodligen p.g.a ålderdom. Hon var min favoritråtta för hon var så speciell med så stor personlighet så det var en tung förlust. Mixi och Alf levde ett tag efter det tills de en dag dog båda två samtidigt. Jag vet inte vad som hände. Jag var hos en kompis när det hände och mamma ringde och sa att jag måste komma hem. Då låg båda döda i buren. Kvar hade jag nu bara Snövit av råttorna. Hon fick ibland vara med Rasmus i hans bur och båda trivdes i varandras sällskap. Snövit fick till slut en knöl vid ena frambenet som bara växte och växte så då valde jag att ta bort henne.
När Rasmus var runt 7 år fick han också somna in. Jag hade börjat jobba på annan ort dit jag inte kunde ta med honom och mina föräldrar ville inte ta ansvar för honom så de ordnade så att han fick somna in. Han var ju ändå lite till åren kommen så en omplacering var inte aktuell.

Rasmus blev mitt hittills sista husdjur bortsett från hundarna. Jag har alltid sen jag var liten önskat mig en egen häst men det har aldrig funnits ekonomi till det så jag fick gå på ridskola istället. Där gick jag från jag var 9 tills jag var 20 och började jobba på annan ort. Jag har också av och till varit medryttare så man kan väl säga att jag i alla fall har fått känna på hur det är ha egen häst (bortsett från den ekonomiska biten) och just nu känner jag mig rätt nöjd med det.