.
Det här med skvallerträning snubblade jag över för 2,5 år sedan då Eddie hade enorma problem med hundmöten. Jag hade provat det mesta utan minsta lilla framgång och jag var nära att ge upp.Jag läste om skvallerträning och bestämde mig för att prova. Det gick trögt i början.... eller det första året rättare sagt.
Han var så otroligt fixerad och låst vid andra hundar att han gav blanka fan i allt vad godis hette. Inte ens leverpastej som han kan dräggla litervis över i vanliga fall var intressant. Han brydde sig inte om något godis så jag fick rådet att trycka in godiset i munnen på honom för att det skulle "väcka" honom och få honom att haja till. Inte då! Han spottade ut det, trots att det var den godaste leverpastejen!
Då ville jag bara ge upp skvallerträningen också. Om inte leverpastej som han älskar kunde få honom att tappa fokus så skulle det inte finnas något i hela världen som skulle kunna få bort hans fixering.
Men jag är en envis jävel så jag kämpade på och sakta men säkert började små framsteg visa sig. Dom var små som myrsteg i början men ändå framgångar. Då tändes hoppet inom mig och sommaren för två år sen körde jag stenhårt med skvallerträning. När hösten kom hade han gått från helt blockerad till att ibland kunna släppa fokus på hunden och istället ta kontakt med mig. Ett enormt framsteg!
Närmaste året fortsatte jag med skvallerträningen i något mindre skala men jag försökte träna i alla fall några gånger i veckan men trots det uteblev själva skvallret. Trodde aldrig att han någonsin skulle börja skvallra.
Men plötsligt händer det!
Efter runt 2 år av skvallerträning kom första skvallret. Lyckan var total! Jag hade lyckats.
Nu skvallrar han inte alltid, men ofta och skillnaden jämfört med när vi började är ENORM! Han är nästan som en helt annan hund.

Så nu ska det börjas med skvallerträning med Dio också. Han skäller nämligen på väldigt mycket. På barn, cyklar, folk, hundar.. och har börjat jaga bilar.
Dessutom har han börjat stanna och fixera sig vid andra hundar så nu tänker jag försöka ta tag i det här problemet på en gång innan det går överstyr.
Jag körde en test idag. Tog med mig klicker och godis när vi skulle ut på promenad. Hade egentligen tänkt lämna Eddie hemma för att kunna träna i lugn och ro men han ville följa med så då fick han göra det. Det är inte så ofta som han vill gå ut självmant så man får ta tillvara på de tillfällen han verkligen vill gå ut.
Nästan direkt mötte vi ett par hundar, varav Eddie brukar reagera rätt starkt på den ena av dom.
Klickade Eddie först eftersom han var först att reagera. Det tog en stund innan Dio la märke till dom men när han såg dom klickade jag och han fattade galoppen direkt! Han tittade direkt på mig och jag belönade. Jag fick klicka honom några gånger för han tittade tillbaks på hundarna direkt han fått belöning men efter ett antal klick vände han dom ryggen och vi kunde fortsätta framåt.
Det var lite bökigt att skvallerträna två hundar samtidigt men det gick ändå hyfsat och att Dio direkt fattade vad som förväntades av honom kom som en glad överraskning.
Nu har jag goda förhoppningar om att skvallerträningen med Dio kommer att funka och att det kommer gå fortare att få ett skvaller från honom.
Med lite tur kommer han inte att bli lika hundfixerad som Eddie är.
.

.
Att skaffa en till hund var den sämsta idé jag någonsin hade kunnat komma på tyckte sambon när jag förde det på tal att jag ville skaffa en till, och speciellt en till av samma ras.
"Då blir det ju bara en till Eddie!" sa han och menade att det skulle bli en till med Eddies inte alltid positiva egenheter.
Klart det inte blir en till Eddie! Alla hundar har ju olika personligheter även om dom är av samma ras replikerade jag.
Sambon kunde inte ha mer fel och jag kunde inte ha mer rätt.
Trots att vi bara känt Dio i ca. 1,5 månad är det redan tydligt hur otroligt olika mina portiskillar är.

Eddie är svart
Dio är vit

Eddie var mer vild än tam som liten
Dio är coollugn och tar det mesta med ro

Eddie sov knappt nånting på dagarna när han var liten
Dio kan sova flera timmar i sträck

Eddie har svårt att koppla av i vissa miljöer, speciellt hemma hos andra
Dio kan koppla av var som helst, när som helst

Eddie hatar vatten och undviker det i största möjliga mån
Dio tycker vatten är rätt lattjo och tvekar inte att hoppa i sjön

Eddie skäller aldrig när det ringer på dörren
Dio skäller när det ringer på dörren

Eddie vill inte gosa och inte gärna bli kliad, utom på rumpan
Dio vill ibland ligga nära och gillar att bli kliad på magen

Eddie är en fegis
Dio är kaxig

Eddie är dålig i maten
Dio är ett matvrak

Eddie är skotträdd
Dio bryr sig inte

Fler olikheter lär dyka upp ju mer vi lär känna varanda, men kanske även likheter.
Trots att dom är så otroligt olika älskar jag mina killar och jag är så glad för att dom finns i mitt liv. Alla deras egenheter är en del av deras charm, speciellt vad gäller Eddie. Han är en mycket speciell jycke på många sätt, både bra och dåliga och hans dåliga sidor kan ibland driva en till vaninne men han väger upp det med råge med sina bra egenskaper och knasiga personlighet som gör honom så charmig och speciell.
Dio har ju bara bott med oss i ca. 1,5 månad så alla hans sidor har man väl förmodligen inte fått ta del av ännu så jag ser fram emot att få ta del av hans utveckling och få se vad han växer upp till att bli.
.

.
Jag, mamma och hundarna gick ner på stan idag.
Precis när vi hade kommit in till stan blev vi stoppade av en tjej som var nyfiken på hundarna.
Hon var lite hundrädd men ville ändå hälsa. Eddie som aldrig hoppar på okända människor i vanliga fall kände av hennes nervositet och försökte naturligtvis hoppa på henne men jag lyckades få honom att sansa sig till slut så att hon vågade hälsa.
Dock var det Dio som fick störst uppmärksamhet. Inte så konstigt kanske :)

Tjejen i fråga var allergisk men ville gärna ha hund och hade hört att "Obama-hundar" är allergivänliga så hon och hennes sällskap ställde mig massor av frågor.
När hon skulle gå hade hon bestämt sig för att en portis får det bli! :)

Mina pojkar gjorde ett bra jobb med att charma henne med andra ord och jag lyckades uppenbarligen göra bra reklam för "min" ras. Ska bli spännande och se om killarnas uppfödare får någon förfrågan från en skånsk allergisk tjej ;)
.

.
Eddie har jag vet inte hur många halsband men många är dom i alla fall. Halsband är alltså det sista han behöver, MEN....

Idag var jag en sväng till Dollarstore och tog en titt i "hundhyllan" och fick syn på detta fräcka halsband med döskallar. Jag har i ca. 10-15 års tid varit helt galen i döskallar. Hemma finns döskallar på ljusstakar, bricka, handduk, lampa, tallrikar, ringar, halsband, armband, koppel, hundhalsband, matskål m.m.
Döskalleintresset har mattats av en aning senaste året/åren men fortfarande hajar jag till när jag ser döskallar och får det där ha-begäret.
Så idag när jag fick syn på detta kunde jag helt enkelt inte låta bli! 30:- på Dollarstore. Som hittat! Säkert usel kvalitet men det får väl hänga med så länge det håller. 30 spänn är ju ändå inte direkt bortkastade pengar.
Funderar på att köpa ett till Dio också.

.
Lille Dio 3 månader gammal i morgon har nu börjat visa när han är nödig. Då går han och sätter sig vid ytterdörren och väntar på att jag ska släppa ut honom. Duktig kille!
Olyckor händer fortfarande såklart men ytterst sällan. Han har ända sedan jag hämtat honom varit väldigt duktig på att inte göra ifrån sig inomhus och sover hela nätterna fram till kl. 8-9 på morgonen. Det tog t.ex. 5 dagar innan han kissade inne för första gången. Olyckorna efter det är också lätträknade.

Eddie var kring 6 månader när han blev rumsren. Jag misstänker att det kommer gå snabbare med Dio :)
.

.
Eddies magproblem höll i sig flera dagar. Vad är det för skit i Metacam egentligen?
Det är först nu som magen återgått till det normala.
Han var dålig från tisdagnatt fram till fredag ungefär då magen började ordna till sig.
Vatten har han inte velat dricka på flera dagar. I fredags drack han för första gången på två dagar men bara några klunkar en gång, sen har han vattenvägrat igen.
Försökte få i honom vatten med spruta - omöjligt.
Matade honom då istället med vattenmelon och gurka samt gav honom fisk (för den dåliga magen) tillsammans med mycket fiskspa efter kokningen, så jag har lyckats få i honom lite vätska trots allt.
Idag är första dagen han dricker normalt. Äntligen!!
Så skönt att denna pärs är över nu, förhoppningsvis.

Nu har vi fått recept på Rimadyl istället för Metacam. Rimadyl har han ätit förut i omgångar och har tålt det bra så jag hoppas att det ska funka bra den här gången också.
I morron ska vi påbörja en 10-dagarskur med det så nu hoppas jag att magen fixar det och att benet blir bra.
.

.
I tisdags kväll fick Eddie metacam (medicinen för artrosen), allt enligt instruktioner från veterinären. Jag hade funderingar på att avvakta med medicinen eftersom vi eventuellt skulle åka tåg på onsdagen och metacam kan ge biverkningar som kräkningar och diarre, men jag valde att följa veterinärens "order" om att ge medicinen samma kväll jag hade hämtat honom från djursjukhuset.
Det skulle jag inte ha gjort.

På tisdagnatten var han dålig i magen och behövde gå ut. Funderade på hur jag skulle göra med tågresan.
På morgonen kom en omgång till men sen kom inget mer på några timmar. Trodde det hade gett med sig. Bestämde mig för att vi nog kunde åka.
Det skulle jag inte heller ha gjort.

På väg till tåget kom nästa omgång men jag tyckte det var lite försent att backa ur då och trodde det var sista omgången. Han hade inte fått något att äta så det borde ju inte finnas så mycket han kunde få ur sig,

När vi hade hoppat på tåget ringde jag vet för att höra om han kunde få någon annan medicin. Metacam tål han ju uppenbarligen inte. När jag satt med sköterskan i luren sträckte en medpassagerare bakom mig sig fram och sa att hon var djursjukvårdare och hon undrade vad som var fel. Drog storyn lite kort och fick lite info av henne. Att hon skulle visa sig vara en otroligt vänlig människa med ett hjärta av guld visste jag inte då. Inte heller att vi skulle följas åt hela min resa och bli min räddande ängel.

Eddie var i början av tågresan otroligt stressad och otålig. Han hade gått omkring och gnällt och pipit hela morgonen. När jag stod i duschen ylade han som jag knappt aldrig hört en hund yla förut annat än polarhundar och vargar.
På tåget fortsatte pipandet och småylandet. I vanliga fall lägger han sig och sover så fort man kommer på tåget. Att han inte mådde bra var uppenbart.
Jag lyckades till slut lugna honom så pass att han tystnade och lyckades slumra till.
När han sen vaknade en bit innan Stockholm där vi skulle byta tåg började pipandet igen. Jag förstod att det var magen som besvärade honom.

Väl framme i Stockholm klurade jag på hur jag skulle få med mig all tung packning, en liten valp och en magsjuk Eddie ut på en rastningsrunda. Det var här som min räddande ängel började visa vilken medmänniska hon är.
Hon erbjöd sig att passa min packning medan jag gick en sväng med hundarna.

Stockholm är ju totalt värdelöst! Det finns inte en enda gräsplätt i närheten så att man kan rasta hundarna ordentligt. Eddie kan bara skita på gräs men något gräs går ju inte att hitta i den jävla stan.
Fick gå bort till några träd där det var lite grus och det syntes att han var nödig men han kunde inte sätta sig där eftersom det inte fanns något gräs. Han tittade på mig och pep. Jag förstod honom precis men vad kunde jag göra?
Vi fick gå tillbaks till vår räddande ängel med oförättat ärende. Det var två timmar till nästa tåg skulle gå så vi satt där ett tag men sen började Eddie pipa, gnälla och bli otålig igen.
Min räddande ängel tyckte jag skulle prova med Eddie igen och att hon kunde passa Dio under tiden.
Så otroligt vänligt!

Vi gick en runda till men åt ett annat håll denna gång. Fick syn på en kyrka med en park runt med GRÄS! Småsprang nästan dit men när jag kom dit fanns där en förbudsskylt mot hundar. Men va faaaan! Vad är det med Sverige och all fobi för hundar på allmänna platser?
Det blev oförättat ärende igen. Tyckte så synd om Eddie och bannade mig själv för det beslut jag hade tagit.

Resten av tågresan gick hyggligt bra fram till Gävle då det började bli kris för stackars Eddie. Han blev gnälligare och gnälligare och till slut nästan skrek han och satt och skakade. Stackars stackars Eddie! Vad i helvete hade jag utsatt honom för? Försökte så gott det gick att lugna honom och få honom att hålla ut. Han var så tapper och duktig. Gick in på toa med honom ett par gånger och la papper på golvet i hopp om att han skulle göra ifrån sig där men han la sig bara ner och skakade och pep.

När det var 5 minuter kvar innan vi var framme gick vi och ställde oss ute vid dörrarna och då kom det. Då kunde han inte hålla sig längre. Stackars arma krake!
Min räddande ängel hade följt med för att hjälpa mig av med all packning, sjuka Eddie och lilla Dio.
När Eddie inte kunde hålla emot längre sprang hon och hämtade påse och papper och hjälpte mig att torka upp det värsta.
Underbara människa!!
Hon hjälpte mig sen av med hundar och packning. Jag gav henne en kram och tackade henne tusenfalt för all hjälp. Jag fick också visitkort med hennes direktnummer att ringa om inte Eddie blir bra i sitt ben så skulle hon fixa en bra ortoped åt mig.
Jag var henne så otroligt tacksam och häpen över att det finns såna osjälviska och omtänksamma människor att jag nästan började grina.
Hade det inte varit för henne vet jag inte hur jag hade klarat denna resa.
Hur jag kunde utsätta Eddie för en sådan prövning fattar jag inte. Känner mig som världens sämsta matte. Hur dum i huvudet får man vara? Men som man konstaterat många gånger... Det är lätt att vara efterklok.

Om du Ninni, djursjukvårdare på Västra Djursjukhuset i Göteborg läser detta så ska du veta hur otroligt tacksam jag är för all din hjälp!
.

.
I fredags morse började Eddie halta så smått. Det blev inte bättre under dagen så på kvällen ringde jag veterinären som trodde på en sträckning och tyckte jag skulle avvakta så skulle han säkert bli bättre under helgen men det blev han inte.
Han blev sämre. Mycket sämre.
Från att ha haltat lite grann blev han nu blockhalt och hoppade på tre ben.
Ringde veten igen igår morse och fick en jourtid senare på dagen.

Veten klämde och kände, vilket jag även hade gjort hemma utan reaktion men jag hade inte lyckats pricka in rätt ställe för veten lyckades få honom att reagera på två ställen. Armbågen och bogen.
Naturligtvis blev det röntgen som visade på en misstänkt spricka men ortopeden hade gått för dagen så veten ville behålla honom över natten så att ortopeden kunde titta på honom idag.

Ortopeden ringde vid lunchtid och meddelade att Eddie mådde mycket bättre och kunde få komma hem och att det inte var någon spricka. Skönt!
Diagnosen blev istället artros i armbågsleden förmodligen orsakad av en gammal skada. Rätt dyster diagnos det också. En spricka kan man ju laga, men artros.. det går ju inte bort.
Han har nu fått komma hem och ska äta smärtstillande/antiinflammatoriskt i 10 dagar. Om han inte blir sämre ska vi på återbesök om ett halvår för att kolla hur leden ser ut.
Skulle han inte bli bra innan dess eller bli sämre blir det förmodligen operation. Hoppas vi slipper det!
Jag hoppas innerligt att han inte ska få några besvär av artrosen så att han får må bra och åldras. Min stackars oturskille. Tycker det räcker gott och väl med hans SLO.

I morgon har vi en tågresa till Norrland inbokad och på lördag är vi anmälda till en utställning. Utställningen är ju bara att glömma. Hur vi ska göra med tågresan har jag ännu inte bestämt. Jag får se i morgon hur han mår och ta ett beslut då.
.

.
Hundarna har en egen blogg, jag har en egen blogg som jag föredrar att vara anonym i. Det borde ju räcka med det kan man tycka men jag började sakna en hundblogg där jag kan skriva av mig om hundrelaterade ämnen utan att vara helt igenom anonym.
Så... här är den, min hundblogg om portiskillarna Eddie och Dio.
.