Efter föreläsningen hos veterinären kom jag hem vid 22-tiden på kvällen. Då var det bara att gå ut med dogsen och sen hoppa i säng för att gå upp tidigt dagen efter och åka till veterinären igen. Men då hade jag Eddie med mig som skulle få sina värden kollade. Vi har inte kollat hans värden sen i juni så jag tyckte att det var på tiden. Det är ju trots allt ett halvår sen. Jag vill gärna ha stenkoll på hur han ligger till och så här lång tid mellan provtagningarna har det aldrig tidigare gått. Jag hade ingen aning om hur hans värden kunde tänkas ligga till, men jag hoppades på att dom skulle vara stabila och att vi förhoppningsvis skulle kunna sänka florinefen något.

Veterinären kollade hans allmäntillstånd och tog en snabb titt på hans sår som fortfarande inte har läkt efter kastreringen då han tyvärr kommit åt att slicka. Vi fick en salva utskriven för såret och en sköterska tog blodprovet. Det gick galant som vanligt och hela besöket var över på bara några minuter.
I början på den här veckan ringde sköterskan med provresultaten. Han ligger fortfarande stabilt inom gränsvärdena. Nu har han legat stabilt i snart 1 år! :)
Hans värden är nu klorid 109, natrium 147 och kalium 5.0. Jag tycker dock att kalium är i högsta laget (övre gräns 5,3) så jag skulle vilja få ner det något men sköterskan tyckte att vi ska avvakta till efter nästa provtagning och se hur han ligger då. Hon tyckte inte att vi ska börja mixtra med hans medicin nu utan låta kroppen vila och ligga stabilt ett tag till.
Jag får försöka få i honom lite mer salt och hoppas på att kaliumet sjunker något. Dock är det inte så lätt att få i honom salt. Han är ju inte så förtjust i torrfoder så han får inte i sig allt salt jag häller på. Jag kan heller inte ge honom salt separat inlindat i något gott för då kräks han. Han kan även kräkas ibland om man häller på för mycket salt på maten så det är en balansgång det där att kunna ge så mycket salt som möjligt utan att han kräks.
Men så länge han är inom referensramarna så är det ändå bra så det är inget jag egentligen behöver grubbla på.
Nu blir nästa provtagning förmodligen i juni om inget förutsett inträffar innan dess. Återstår att se om det blir några veterinärbesök alls för Eddies del innan dess.
"Ni är ju här varje månad..." som veterinären sa ;) Vi får hoppas att det blir ändring på det nu.

Hans sår har dock fortfarande inte läkt, trots salva. Det ser bättre ut men är ännu inte läkt. Så fort han får chansen är han där och slickar vilket försvårar läkningen ytterligare. Nu hoppas jag verkligen att det läker snabbt som attan. Om en vecka åker vi upp till Hälsingland och jag vill inte ha med mig någon tratt dit så det får allt se till att läka innan dess. Håller tummarna för det!

Förra veckan var jag på en intressant föreläsning hos veterinären/Djurmagazinet. Tyvärr minns jag inte namnet på föreläsaren men hon var från ett läkemedelsföretag och jag kände igen henne så jag har säkert sett henne i något annat sammanhang.
Föreläsningen handlade om allergi hos hund. Mina kunskaper om allergi är ganska begränsade. Eller rättare sagt, jag vill lära mig mycket mer och bli ännu mer insatt. Eddies allergi är ju ganska lindrig och gör sig sällan påmind så jag har liksom inte behövt grotta ner mig så mycket i allergier. Visst kan jag säkert betydligt mer än gemene man men jag skulle vilja kunna ännu mer, bli ännu mer insatt och få en större inblick.
Så med hopp om att lära mig något nytt styrde jag kosan mot Borås. Vår veterinär och sköterska var också självfallet på plats.

Föreläsaren verkade kunnig och var intressant att lyssna på. Här och där flikade vår veterinär in med kompletterande fakta och svarade på frågor. Mycket av det som sas visste jag sedan innan men det var också en del nytt även för mig. Hon presenterade en hel del statistik något som jag inte hade så bra koll på sedan innan så det var intressant att se olika siffror på antal sjuka hundar, raser, ärftlighet etc.
Jag visste sedan innan att allergi har en ärftlig faktor men att allergi har så hög ärftlighet som det faktiskt har det hade jag ingen aning om och det är väldigt läskigt att det är så pass ärftligt som det är. Inte undra på att allergierna ökar då det avlas hejvilt på klådhundar och nära släktingar till allergiska hundar. Om det beror på okunskap eller ignorans är svårt att säga. Förmodligen både och. Klåda hos hund tas alltför sällan på tillräckligt stort allvar. Man hittar diverse bortförklaringar till varför hunden har klåda, öroninflammationer och svamp. Även jag har bortförklarat Dios klåda och svamp i öron och tassar. Funnit alla möjliga förklaringar till problemen och hoppats på att de skulle försvinna men det har de inte gjort och jag är väl ganska säker på att han har allergi. Lite tvivel finns fortfarande men jag har bestämt mig för att göra en allergiutredning på Dio så att jag får svar på om det verkligen är allergi eller om trots allt mina bortförklaringar stämmer.
Jag har misstänkt allergi ganska länge men det har inte varit läge att utreda honom med tanke på Eddies hälsa som upptagit all tid, kraft och pengar. Han kliar sig trots allt inte sönder och samman så det är inget som måste kollas upp akut.
Jag får se om jag kanske tar tag i det efter årsskiftet. Allergiutredning är inget man ser fram emot direkt men jag vill ha svar så jag kommer att ta tag i det förhoppningsvis snart.
Vår veterinär och sköterska vet om mina farhågor så de vet att jag kommer att höra av mig förr eller senare för att köra igång med utredningen.
Det lutar åt att jag kommer att påbörja en elimineringsdiet på Dio efter nyår. Det svåra med det är att involvera husse som gärna sticker åt hundarna godis i tid och otid och andra godsaker så jag vet inte hur det ska lyckas riktigt men vi får väl göra ett försök.

Det känns som att jag har lite mer på fötterna nu efter föreläsningen och jag är riktigt nöjd med den. Förhoppningsvis blir det fler föreläsningar framöver. Jag har gett dem ett par tips så det återstår att se om de nappar på det :)

Nu har det gått drygt 2 veckor sedan Eddies kastrering.
Han har mått bra hela tiden. Varit pigg och ganska oberörd bortsett från att han slickar sig frenetiskt mellan benen så fort han får chansen så nu har han fått ett sår där och tratten får hänga med ett tag till.
Plåstret som han fick över operationssåret skulle tas bort på onsdagen efter kastreringen men det satt som berget och ju mer jag försökte desto mer förbannad blev Eddie.
På torsdagen gjorde jag ett nytt försök genom att stryka babyolja under den lilla flik jag lyckats få upp men det hjälpte inte ett dugg.
Vid det här laget fick jag inte ens nudda honom på buken utan att han fick ett smärre utbrott.
På fredagen ringde jag vår sköterska och frågade om plåstret verkligen måste bort eller om jag kunde låta det sitta kvar. Helst skulle det bort och hon gav mig ett tips så jag provade igen på fredagen och efter många om och men, en jättearg och jättestressad Eddie och en svettig matte så fick jag äntligen bort plåstereländet. Det var det mest envisa plåster jag varit med om! Det hjälpte ju inte till att Eddie blev arg, hoppade runt och stressade upp sig något otroligt heller.
Skönt var det när det äntligen lossnade.

I övrigt är han som vanligt på både gott och ont. Han har inga stora problem med inkontinens, han är pigg och glad. Dessvärre är han också fortfarande grinig mot Dio, men det har ju bara gått 2,5 vecka så man kan väl inte vänta sig att se resultat riktigt än. Han är fortfarande sniffig, intresserad av tjejer och juckar på kudden så kastreringen har nog inte gett någon effekt än. Bara och hoppas på att den gör det.

Nästa vecka ska vi tillbaks till veterinären för blodprov och kolla hans natrium och kalium som vi inte har kollat sen i juni. Ska bli intressant och se vad dom ligger på nu och vad vår veterinär som vi ännu inte gått till Addison med säger om hans värden, medicinering etc.

Nu är det försent att ångra sig. Nu har Eddie blivit av med manligheten och allt gick bra, åtminstone hittills. Men nervöst var det!
Jag försökte att vara ganska cool och inte vara så himla sjåpig. Det gick väl ganska bra och jag lyckades hålla mig från att dalta en massa med Eddie när jag lämnade honom hos veterinären igår morse.
Väl på jobbet gick till en början bra och jag lyckades fokusera hyfsat på jobbet men ungefär vid lunchtid började det krypa i kroppen och tiden släpade sig fram tills det var dags att hämta Eddie.
När jag kom till veterinären hördes ett ylande ända ut till receptionen. Den rösten kände jag igen! Lättnad. Phu! Då hade han i alla fall klarat det.
Jag kunde inte låta bli att skratta åt hans "vackra" sång.
Sköterskan sa att allt hade gått bra och att han hade varit så lugn och snäll. Skönt att höra!
När han kom och gick med sköterskan sen blev han glad men var fortfarande väldig groggy men verkade annars vid gott mod. Medan jag stod och pratade med sköterskan la sig Eddie ner och hade inga planer alls på att åka hem. Han vägrade att gå därifrån så jag och vår sköterska fick tjata och knuffa igång honom för att jag skulle få med honom hem.

Väl hemma sov han mest hela kvällen och var rätt utslagen. När han reste sig var han vinglig och rasade ihop igen. Det var lite läskigt för man visste inte om det var vanlig trötthet/baksmälla efter narkosen eller om det var Addison som spökade. Skulle han fått en kris hade jag lätt kunnat missta det för trötthet. Men jag höll koll på honom och tittade efter skakningar och kollade om hans kroppstemperatur kändes normal. Så länge han inte började skaka och hans öron var varma så tänkte jag att det var lugnt. Jag lyckades också peta i honom lite kortison.

Lagom tills det var dags att sova hade han piggnat till lite och försökte bryta sig ut från avspärrningen jag hade satt upp nedanför sängen. Han har inte fått hoppa upp i soffa och säng första dygnet vilket han inte varit speciellt förtjust i. Han höll på halva natten och försökte bryta sig ut, slog i tratten överallt och gnällde för att han inte fick hoppa upp i sängen. Jag har knappt sovit en blund i natt så idag känner jag mig sliten, men jag får ta igen den sömnen sen.

Idag är Eddie betydligt piggare. Han verkar inte speciellt smärtpåverkad och går helt normalt. Meningen är att han ska ta det lugnt men han pinnar på som bara den när man är ute så man får hejda honom lite och bara ta korta kissrundor.
Just nu känns det väldigt skönt att det är avklarat och som att jag tog rätt beslut. Grinig mot Dio är han ju fortfarande men det tar ju tid för kroppen att ställa om sig så jag har fortfarande hopp om att han ska bli snällare. Hoppas verkligen det! Och att han inte får några jobbiga biverkningar.
Nu får tiden utvisa hur det blir.

Ett beslut är fattat. Ett beslut som jag har tänkt på i flera år. Ett beslut som jag har fattat flera gånger men som alltid gått i stöpet p.g.a. ekonomi och/eller hälsa.
Nu är beslutet återigen fattat och den här gången ska det genomföras även fast jag drog på det ett tag. Det var trots allt inget lätt beslut att fatta. För drygt ett år sedan hade det varit lättare att fatta men nu.. näe. Många funderingar hit och dit innan jag äntligen tog mod till mig och bokade en tid.
Det här är sista veckan med Eddies kulor i behåll. På måndag ryker dom. Då ska Eddie äntligen kastreras och jag hoppas innerligt att det är rätt beslut.
Jag är sjukt nervös. Så nervös att jag blev alldeles skakis bara av att ringa och boka tid.
Det finns många faktorer till min nervositet. Den största är hans Addison. Kommer han att klara stressen som narkos och operation innebär? Kommer hans kropp orka eller kommer den säga att den fått nog och ge upp?
Och om han klarar själva ingreppet, hur kommer det att bli efteråt? Kommer hans inkontinens förvärras så pass att den inte går att medicinera? Kommer hans humör påverkas positivt eller kommer hans aggression bli värre? Kommer han bli personlighetsförändrad? Kommer han bli lat och fet? Kommer han att bli ett ängsligt vrak?
Många funderingar, många farhågor.
Men innerst inne känns beslutet ändå rätt, i alla fall fram tills på måndag.

Att Eddie återigen är fruktansvärt grinig och aggressiv mot Dio gör att beslutet känns än mer rätt. Eddies chipkastrering har helt och hållet gått ur kroppen nu. Han är sniffig till tusen, juckar på kuddarna i tid och otid, är intresserad av tjejer igen och inte längre inkontinent.
Senaste dagarna har det varit väldigt spänt här hemma. Eddie har blivit värre och värre med allt kortare stubin och igår small det.
Jag satt i soffan med datorn i knät. Dio låg nedanför mig och Eddie låg vid altandörren och snarkade. När han vaknade gick han förbi vardagsrumsbordet, stannade till och blev stel som en pinne. Jag såg vad som var på gång men innan jag hann reagera ålade han sig under vardagsrumsbordet och gav sig på Dio.
Dio lyckades ta sig upp i soffan för att söka skydd hos mig, Eddie flög efter och på Dio. Jag försökte undvika att tappa datorn i golvet samtidigt som jag försökte sära på slagskämparna. Det gick inget vidare. Datorn for i golvet, jag fick en rispa i armen och ett bett i låret men det märkte jag inte då.
Jag hade fullt fokus på att få loss Eddie från Dio och få Dio att backa undan när jag väl hade fått bort Eddie.
Efter många om och men lyckades jag få bort Eddie, släpade honom i nackskinnet in i sovrummet där jag stängde in honom medan jag inspekterade Dio. Allt hade gått bra. Inga skador den här gången heller.
Eddie var låg och började fjäska när jag öppnade sovrumsdörren. Så dags att fjäska då!
Förbannade hundskrälle! Jag förstår inte varför han blivit som förbytt och så aggressiv mot Dio. Han har aldrig varit så aggressiv mot någon annan hanhund. Det finns många hundar han ogillar men inte så grovt som Dio. Och att han började bli så arg när Dio fyllde 2 år. Att han kan bli så förbannad på en hund han levt ihop med sedan den var valp. Det är märkligt.
Men jag sätter mitt hopp till kastreringen.Chipkastreringen hjälpte ju ändå lite. Han blev lugnare av det så jag hoppas verkligen att en kastrering ska hjälpa. Helst att det tar bort problemet helt men det har jag inga stora förhoppningar om men jag tror och hoppas att hans beteende i alla fall ska dämpas av en kastrering. Vi får hålla tummarna och hoppas på det bästa.

När jag hade inspekterat båda hundarna kände jag att jag hade ont i låret. Det hade inte gått hål men rejält stämplad blev jag med två rejäla blåmärken.
Men hellre att dom biter mig än varann. Efter kastreringen hoppas jag verkligen att dessa situationer är ett minne blott.

Ännu en födelsedag har han fått uppleva vår kära Eddie. Det känner jag mig så enormt tacksam för och hoppas på att han får uppleva många fler födelsedagar.
Idag fyllde han 6 år min otursförföljda lilla Eddie.

Det är ingen hemlighet att grabbarna är varandras totala motsatser, i det mesta.
Men tydligen är de ändå mer lika än vi trott.
Vi gjorde MH på Dio för ett par veckor sedan. Han reagerade ungefär som vi trodde att han skulle reagera men med en stor överraskning. Dio är en jägare utan dess like så vi hade med spänning sett fram emot jaktmomentet så det blev verkligen antiklimax när han gav fullständigt fan i trasan. Första gången blev det misslyckat för han såg den inte och precis som Eddie sprang han till husse istället som stod i publiken. Andra gången tror jag att han såg den men han förstod inte vad han skulle göra så han stod kvar vid mig och tittade på mig och frågade "vad ska jag göra nu matte?". Så vi blev minst sagt förvånade över att han inte ens gjorde en ansats till att jaga den. Vi trodde att han skulle dra efter den direkt. Det gör han ju alltid annars med allt som rör sig men inte den här gången. Lite snopet faktiskt för då stämmer inte resultatet på MH:t med verkligheten.
Men utöver det så reagerade han ungefär som förväntat. Vägrade följa med testledaren och skällde ut spökena efter noter.
Det var lika kul den här gången med MH som det var med BPH och Eddies MH men jag hade önskat att Dio hade varit lugnare. Genom hela MH:t drog han som fan och hängde i kopplet vilket såklart resulterade i att han var helt slut när det började närma sig slutet och under skottmomentet. Under skottmomentet hade han ingen större lust att kampa och leka. Han orkade helt enkelt inte. Då hade han dragit för kung och fosterland i närmare en halvtimme plus skällt ut spöken i flera minuter så han var flåsig till tusen och han nosade mest omkring för att han var så trött. Jag lyckades få igång honom lite i början men sen avbröt han och började nosa igen.
Han reagerade på skotten, men inte med rädsla. Han gjorde som han gör här hemma när de skjuts från skjutbanan, han sprang i riktning mot skotten för att se vad det var som lät.
P.g.a. att han reagerade som han gjorde och inte lekte mellan skotten så fick han en 4:a på skott. Det tycker jag var lite orättvist bedömt. Tycker en 3:a hade varit mer rättvis för han stod inte bara och stirrade mellan skotten och hade han inte varit så trött och slut så är jag ganska säker på att han hade kampat med mig mellan skotten. Men hur som helst så är han i alla fall inte skotträdd och det är huvudsaken. På BPH:t fick han ju faktiskt en 1:a på skott.
När vi var klara och tillbaks till klubbstugan drack Dio upp en halv skål med vatten innan vi gick in för att ta del av resultatet.
Beskrivarens (samma beskrivare som med Eddie) utlåtande var otroligt likt Eddies, med några undantag, vilket förvånade mig mycket men jag höll inte med om allt han sa om Dio. Vissa saker som han utläste tycker jag inte stämmer i vardagen men han hade säkert rätt i mycket också. När vi sedan kom hem och jag jämförde killarnas resultat höll jag på att baxna. Deras resultat är skrämmande lika varandra! Det hade jag aldrig någonsin kunna tro att deras MH-resultat skulle vara så lika. Jag trodde att det skulle vara en klar och tydlig skillnad. Frågan är om det är rastypiska egenskaper som lyser igenom i MH:t eller om killarna faktiskt är mer lika än vi tror? Personligen tror jag nog mest på första alternativet även fast Eddie inte är speciellt rastypisk men ändå. Jag tror ändå det är mest troligt att båda visade på rastypiska egenskaper, som det här med att inte vilja umgås med främmande människor till exempel. Eller så kan det kanske vara så att Dio blivit påverkad av Eddie? Intressant tanke.
Hur som helst var det väldigt intressant att ha gjort MH även på Dio så man kunde jämföra killarnas resultat även om det inte blev som vi trodde.

Här är killarnas resultat. Det rödmarkerade är moment där de fått samma resultat. Otroligt lika varandra, eller hur?

Dygnets 24 timmar har den senaste tiden inte varit tillräckliga för att klämma in alla måsten och saker jag velat göra. Därför har jag fått bortprioritera bloggen då jag har jobbat och sen jobbat lite till på min lediga tid då jag varit överhopad av redaktörsarbete. Det var så illa att jag t.om fick jobba med det på luncherna för att inte bli alltför försenad med tidningen. Nu blev den kraftigt försenad i alla fall p.g.a. att medlemsadresserna inte kom till tryckeriet i tid. Alltid är det något!
Och förra veckan när tidningen äntligen var skickad till tryck och jag kunde slappna av och göra vad jag ville, ja då jobbade jag kväll så det blev ändå ingen fritid att prata om.
Men nu så ska jag väl kunna göra vad jag vill ett tag, typ ett par veckor, innan det är dags att börja med nästa nummer. Ingen rast, ingen ro!
Jag tänkte i alla fall att jag nu skulle försöka hinna blogga ikapp lite de närmsta dagarna eller veckan.

September skulle bli den första veterinärfria månaden på länge hade jag tänkt. Och trott. Efter vi hade varit hos veterinären i augusti så kändes det att nu, nu så kommer det inte bli några fler veterinärbesök på ett tag. Inte förrän det är dags för kastrering av Eddie senare i höst.
Hans klor såg bra ut och det pågående skovet var väldigt lindrigt och kortvarigt. Det kändes helt enkelt bra. Jag borde ha lärt mig vid det här laget att det funkar inte så med Eddie. Jag har haft exakt samma känsla och tankar förut, att nu dröjer det nog länge till nästa veterinärbesök för Eddie verkar så välmående, och då har det alltid hänt något.
Och som om den här gången skulle vara ett undantag.

I söndags, den 28 september, med bara 3 dagar kvar på månaden så var olyckan framme. Vi var ute med hundarna och jag släppte Dio som genast började hoppa runt och skälla på Eddie som var kopplad. Eddie blev förbannad som han alltid blir och jag försökte i vanlig ordning stoppa Dio från att retas med Eddie. Vad som sedan hände vet jag inte riktigt då jag stod med ryggen till men av det lilla jag såg så såg det ut som att Eddie snubblade/halkade i gräset, men enligt sambon så blev han trampad på eller påsprungen också av Dio. Förmodligen var det en kombination av att Dio råkade trampa på honom eller springa in i honom samtidigt som Eddie halkade till. Han skrek i alla fall till och stod och gnällde med ena frambenet lyft från marken. Jag blev livrädd först och tänkte att nu har han brutit benet men vi klämde och kände och det var helt. Han reagerade inte heller när vi kände på det. Efter en liten stund stod han på det igen och vi började sakta gå hemåt. Han gick normalt men benet darrade lite lätt och ibland hoppade han till. Då började vi misstänka att det kanske kunde vara en klo som gott sönder så det blev inspektion när vi kom hem och visst var det så. Klobrott på sporren. Jahapp, då var det dags igen då.

Ringde bästa veterinären igår när jag kom till jobbet och berättade att nu var det dags igen. Hade förvarnat chefen innan jag ringde om att jag ev. måste gå tidigare den dagen eller komma senare någon dag senare i veckan. Hade räknat med att få en tid igår eftermiddag eller en morgontid idag eller lite senare i veckan.
Det jag inte hade räknat med var att få en tid på en gång. Så det var bara att rusa hem från jobbet, hämta Eddie och dra iväg till Borås.

Klon var som jag misstänkte trasig. Det sipprade ut blod från den så det var ingen tvekan om att den måste bort. Jag gick en stund i affären medan jag väntade på att Eddie skulle bli av med klon och sedan fick jag hämta en full Eddie med pippigult bandage. Inte behövde jag betala något heller förrän nästa gång jag ska dit eller har vägarna förbi. Det har sina fördelar att vara stammis :)
Nu är det bara och hoppas på snabb läkning men jag gruvar som tusan för första bandagebytet. Huvaligen!
Men positivt att det är sporren, det brukar läka snabbt, och att det inte var ett spontant brott utan ett brott p.g.a "yttre våld". Då är det inte SLO den här gången som är boven, i alla fall inte direkt men kanske indirekt eftersom hans klor inte är lika tåliga längre. Men det hade lika kunnat hända ändå även om han hade haft friska klor.

Nu hoppas jag verkligen att detta var sista oplanerade veterinärbesöket på länge. Nu får han allt hålla sig frisk och hel så att nästa veterinärbesök inte blir förrän han ska kastreras *peppar peppar*

Ännu en portis har lämnat jordelivet alldeles för tidigt.
Idag avled Dios storebror endast 4 år gammal och mitt hjärta värker över det hans familj tvingas gå igenom nu, över att livet är så orättvist och grymt.
Jag har aldrig träffat den här hunden men jag har varit vän med hans matte på Facebook i  uppskattningsvis omkring 3 år så jag har följt Dios storebror via bilder och statusuppdateringar.
Även via vår uppfödare har jag kunnat följa den här killen eftersom hon ibland varit hundvakt åt honom och även tagit två kullar efter honom. Han verkade vara en jättemysig hund, högt älskad och väldigt betydelsefull för sin familj.

För några dagar sedan blev han inlagd på djursjukhus men återhämtade sig aldrig så idag beslutade sig familjen för att låta honom somna in. Helt rätt beslut såklart men otroligt tungt. En sådan tung förlust och jag förstår hur jobbigt familjen har det nu, hur förkrossade och chockade de måste vara över att det gick så fort.
Jag hade hoppats att Dio en vacker dag skulle få träffa sin storebror, men nu blir det inte så.

Nu är det andra portisen på kort tid som somnat in alldeles för tidigt p.g.a. sjukdom. Och dessutom är Dios pappa också vad jag förstår sjuk.
Man undrar ju lite, vad är det som händer? Är det bara en väldigt olycklig slump eller börjar denna ras bli sönderavlad och få stora hälsoproblem?

Oavsett vilket så är detta fruktansvärt ledsamt. Så unga hundar ska inte behöva dö. Jag tänker ofta på döden. Mer nu än tidigare och ju äldre Eddie blir desto mer tänker jag på det. Eddie fyller snart 6 år nu. Medelålders. Tiden börjar rinna ut. Förhoppningsvis har vi många fler år tillsammans men innerst inne så tror jag inte att Eddie kommer att uppnå en hög ålder och det gör mig fullständigt skräckslagen att vi i värsta fall inte har så mycket tid kvar tillsammans. Jag hoppas att han ska bli en gammal klok farbror men förnuftet i mig säger att det nog inte kommer att bli så, inte med alla hans sjukdomar och mediciner. I snart 6 år nu har vi haft Eddie och dessa åren har gått ruskigt fort. Om ytterligare 6 år är han 12 år, en ålder som jag inte tror att han kommer att uppnå. Men jag hoppas att han överraskar, att han får ha hälsan i behåll och hålla sjukdomarna i schack länge till så att vi mot alla odds får uppleva hans ålderdom tillsammans.
Men ändå, jag kan inte låta bli och känna att det snart är halvlek och att vi närmar oss slutet för varje dag som går. Det är en otroligt sorglig tanke som jag försöker att inte tänka, men det var likadant med min golden. När han var 7 år började jag få ångest över att den oundvikliga dagen närmade sig. När han var 10 år började jag försöka förbereda mig mentalt på att den dagen kunde komma när som helst, men sen levde han i ytterligare 4 år och trots att hans sista dag var planerad och inte kom som någon överraskning så kunde jag inte vara mer oförberedd.
Man kan inte förbereda sig för döden hur plötslig eller hur väntad den än är.
Därför försöker jag att slå undan dessa tankar och istället njuta av varje sekund jag får tillbringa med mina grabbar för man vet aldrig när tiden är inne, gammal som ung. Det har vi fått bevis för nu två gånger under en månads tid.
Otroligt sorgligt är vad det är och jag lider med familjerna som förlorat sina ögonstenar alldeles för tidigt.

Vila i frid Dios storebror!

Ett enda ord. Tacksamhet. Det är vad som bäst beskriver mina känslor just nu. Det enda ordet räcker för att täcka och beskriva hela mitt känslospektra. En enorm tacksamhet över att ha den bästa veterinären och sköterskan av dom alla. Tacksamhet över att hon äntligen är tillbaka. Tacksamhet över hennes breda kunskaper, hennes otroliga engagemang och omtänksamhet. Tacksamhet över att jag den där dagen för drygt 3,5 år sedan blev hänvisad till en specialist som visade sig vara världens bästa veterinär och som nu varit vår veterinär sedan dess. Tacksamhet över att hon finns så pass nära oss ändå som 4 mil. Tacksamhet över att vi haft sådan tur att ha funnit henne.
Tacksamhet över att det är hon som kan ha räddat Eddies liv den där dagen i augusti förra året när Eddie hade kommit in akut, döende i addisonkris.

Idag öppnade vår veterinär sin nya klinik och Eddie kom att bli den första patienten på den nya kliniken. Jag ringde till dom förra veckan och det var vår sköterska som svarade. Jag behövde knappt ens presentera mig. Hon förstod direkt vem jag var när jag sa mitt namn. Det är SÅ skönt att vara stammis sedan tidigare. Man slipper förklara allt om och om igen, dom vet allt om Eddies sjukdomshistoria och känner honom relativt väl vid det här laget. Även vi människor har fått en väldigt god relation och jag känner att jag kan prata med både veterinär och sköterska om allt.
Jag berättade om Eddies senaste klobrott och att jag hade funderingar på att låta vår veterinär ta en titt på det. Sköterskan tyckte det lät som en bra idé så jag bokade en tid, den första dom hade.

Så idag var det dags att inviga den nya kliniken. Allt var inte riktigt klart än men det kommer nog att bli kanon när allt är på plats.
Det var så härligt att komma dit. Kände mig välkommen direkt (vad annars?) och det var som att återse en gammal kär vän när vi möttes av sköterskan som sken upp när vi klev in genom dörren.
Efter en stund kom vår veterinär som jag inte träffat på väldigt länge. Eddie däremot träffade ju henne för ganska precis ett år sedan men nu blev han lite blyg och förlägen över att träffa henne igen så han gömde sig lite bakom mig.
Vi slog oss ner i ett av rummen för att prata lite. Gud, vad det var skönt att äntligen få prata med VÅR veterinär! Hon som hängt med på hela resan. Som lyssnat, tröstat, engagerat sig och kommit med goda råd.

Vi pratade lite allmänt och jag uppdaterade henne om läget. Vi pratade om hans SLO och om hans Addison. Hur jobbig förra hösten var för oss och hur mycket skit jag fick utstå efter hans diagnos.
Och hon berättade om vad som hände den där ödesdigra kvällen då Eddie låg för döden.
Hon berättade att hon kom ner där på kvällen. Vad hon gjorde där vet jag inte. Hon var sjukskriven för tillfället så hon borde ju inte ha varit där alls, men ödet eller vad det nu var, bestämde sig tydligen för att hon skulle befinna sig där just då. Hon fick syn på en döende Eddie omringad av unga oerfarna veterinärer som inte riktigt visste vad som var fel eller vilka åtgärder som behövdes. Men det visste vår veterinär. Hon förstod direkt vad det var frågan om. Allvarlig addisonkris. Hon började slänga ut order till höger och vänster och upplyste de unga veterinärerna om vad och hur dom skulle göra. Detta kan ha varit det som räddade Eddies liv.
Och där kommer det igen. Tacksamhet. Enorm tacksamhet över hennes ingripande. Över ödet som såg till att hon dök upp där just då. Tack!

Eddie skötte dagens undersökning med bravur. Han låg helt stilla medan vår veterinär undersökte klo efter klo.
På det hela såg det bra ut, även den dragna klon. Men han har ett par klor som kommer att lossna så dom måste vi hålla lite koll på så att det inte blir klobrott där men det kommer det troligtvis inte att bli. Så inga åtgärder behövde vidtas idag. Skönt!
Efter undersökningen blev vi kvar ett tag p.g.a krånglande kassa men det gjorde mig inget. Skönt att vara från jobbet en stund och skönt att bara hänga på kliniken och prata om ditten och datten med sköterska och veterinär. En present fick vi också i form av en påse som innehöll ett first aid kit, en pärm för citat "hans veterinärkvitton", lite godis och en badhandduk eftersom han citat "är vattenhund".
Medan vi väntade på att kassan skulle tänka klart satt Eddie på golvet med veterinären och käkade godis och innan vi skulle gå fick jag en klapp på axeln av sköterskan som sa att det var kul att se mig. Det är ömsesidigt. Det är alltid jättetrevligt att träffa dom också. Dessa underbara människor ger mig massor med positiv energi och när jag åkte därifrån kände jag ett lugn som jag egentligen inte har känt sen innan den 7 augusti förra året.
Det känns tryggt att vår veterinär äntligen är tillbaks och kan ge Eddie den bästa tänkbara vården.
Tacksamhet.

Den 7 augusti förra året höll vi på att förlora vår kära Eddie. När jag åkte in akut med honom till Blå Stjärnan den där onsdagen var han döende, vilket jag inte förstod just då. Det enda jag förstod var att något var riktigt fel med Eddie och att det troligen var allvarligt. Men VAD som var fel visste jag inte. Men jag hade mina misstankar. Misstankar som sedan visade sig stämma. Tyvärr.

Natten till den 7 augusti sov jag knappt en blund. Jag var sjuk av oro för Eddies allmäntillstånd och medan jag räknade minuterna tills klockan skulle bli 7 och djursjukhuset öppna sin växel strömmade tårarna nerför mina kinder och med jämna mellanrum kollade jag att Eddie andades.

När Eddie var lämnad hos veterinären och jag gett mitt godkännande till operation om det skulle vara så att något hade fastnat i tarmen åkte jag hem för att sen åka vidare till en bekant för ett möte och plocka på mig lite bär. Försökte hålla skenet uppe men han märkte nog att jag hade tankarna på annat håll. Medan vi stod i trädgården och plockade bär ringde veterinären och bekräftade det jag misstänkte. Eddie hade troligen insjuknat i Addison. Sorg, förtvivlan, oro och en enorm ilska över denna jävla orättvisa över att Eddie ska drabbats så hårt med olika sjukdomar.
Fick besked om att Eddie skulle bli kvar över natten. Fler prover skulle tas för att med säkerhet fastställa att det verkligen var Addison det handlade om men egentligen fanns det ingen tvekan så mest handlade det bara om att få diagnosen svart på vitt och få Eddie stabil igen. Veterinären sa det inte rätt ut men mellan raderna kunde jag tolka att läget var allvarligt. Mycket allvarligt.

Det blev en fruktansvärt jobbig dag. I bilen på vägen hem ringde jag min bortresta sambo och grät floder. Det blev många tårar den dagen och kvällen. Att vara gräsänka och helt ensam i min sorg och oro var inte helt optimalt om man säger så.
Sent på kvällen ringde en av mina favoritveterinärer för och meddela att Eddie mådde lite bättre, men att han inte var stabil än och skulle övervakas över natten. Fick också veta att vår veterinär, vår "klodoktor", hade kommit ner till stallet och fått syn på Eddie. Det kändes så skönt och en smula lättnad och få veta att Eddie hade fått besök av sin veterinär som han känner och som betytt så mycket för oss.
Det blev inte mycket sömn den natten heller och en orolig väntan dagen efter på att någon av veterinärerna skulle höra av sig. Men så när dom äntligen ringde fick jag veta att Eddies tillstånd hade förbättrats ytterligare, men att dom inte ville släppa hem honom riktigt än då hans värden fortfarande inte var helt okej. Så han blev kvar en natt till innan jag fick hämta hem honom.
Aldrig någonsin har jag sett en sådan glad Eddie! Han tjöt, hoppade, grät, kramades, pussades och visste knappt vart han skulle ta vägen. Min glädje över att se honom var minst lika stor.

Därefter följde täta provtagningar var och varannan vecka för att få till rätt dos på medicinen och bra värden. Det tog flera oroliga, jobbiga veckor innan Eddie började bli piggare och ytterligare några månader innan värdena äntligen var där dom skulle vara.
Veckor då jag inte trodde att det skulle gå vägen, då Eddies blick var tom och livlös, då jag trodde att vi skulle behöva säga farväl till honom. Men tack och lov så gav jag inte upp och till slut så vände det! Under den här tiden fick jag mycket stöd från en Addisongrupp på Facebook. Utan deras peppning, råd och tips vet jag inte hur jag hade orkat.

Senare skulle jag få veta av favoritveterinären som ringde den där sena kvällen att Eddie hade svävat mellan liv och död den där första natten. Att läget hade varit kritiskt och att det hade varit nära att dom inte klarade honom. Den informationen gav mig rysningar men också en enorm tacksamhet över att dom gjorde allt i sin makt för att rädda hans liv och över att dom lyckades. Jag är dom evigt tacksam!
När jag sedan läste journalen fick jag en klump i halsen igen. Det var fruktansvärd läsning men ack så intressant.

Efter Eddies diagnos följde en fruktansvärt jobbig tid. Inte nog med att behöva oroa mig över Eddies tillstånd och framtid så fick jag också motta ett enormt hat från rasfränder... eller fiender som dessa visade sig vara. Att vara öppen med sin hunds sjukdomar, vad både hund och ägare genomgår, hur många veterinärbesök det innebär och vad det kostar både känslomässigt och ekonomiskt, är inte önskvärt hos vissa renrasmänniskor och då förtjänar man tydligen att bli spottad på och få vidriga anklagelser och elaka ord kastade över sig.
Under denna period mådde jag fruktansvärt dåligt, men Eddie är en kämpe utan dess like och jag är inte heller den som ger upp i första taget så vi kämpade på och tog oss igenom den här tunga perioden i våra liv.

Idag har Eddie varit stabil med värden som har hållit sig på ungefär samma nivå i ett halvår. Han behöver inte ens extra tillskott av kortison till vardags. Att det skulle bli så bra till slut vågade jag nog aldrig riktigt hoppas på.

Eddies Addison kom som en total överraskning för mig. Jag visste sedan innan att det är en sjukdom som är överrepresenterad i rasen, men jag trodde aldrig att den skulle drabba Eddie. Han hade ju sin SLO och sin allergi. Räckte det inte med det? Idag vet jag dock att många autoimmuna sjukdomar har ett samband och att även SLO och Addison högst troligt har ett samband.
På Eddie märktes inget av Addison innan han fick sin kris och var en hårsmån från döden. Jag tyckte han hade varit som vanligt precis innan dom dagarna då han började må dåligt. Hos många Addisonhundar börjar symtomen visa sig genom ökad törst, diarré, skakningar etc. men inget av det hade Eddie, utom sista veckan då han drack lite mer än vanligt men han hade varken diarré eller skakningar. Däremot var han förstoppad och idag vet jag att även det kan vara ett tecken på Addison. Skakningar fick han däremot efter diagnos och påbörjad behandling, men innan märktes inget av det.
Men när jag nu ser tillbaks i backspegeln så visst fanns tecknen där redan innan veckan då han började bli dålig.

Veckan innan han blev dålig var vi hemma i Norrland. Under framför allt sista veckan vi var där åt han dåligt och var ganska trött och slö. När vi var i skogen och plockade bär och skulle gå tillbaks till bilen var han jättetrött och orkade knappt gå. Vid ett tillfälle la han sig ner i mossan och somnade (!).
Kanske jag borde förstått redan där att något var på tok med Eddie men jag tyckte inte att hans beteende avvek från det normala, utom möjligen hans trötthet i skogen. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var konstigt att han var så trött och seg men jag viftade bort det med att det var varmt och att han var utmattad efter att ha sprungit runt i skogen.
Dålig på att äta har han alltid varit och på somrarna brukar han vara slöare än normalt. Inget alls att reagera över alltså.

När vi kom tillbaks till Västkusten drack och kissade han lite mer än normalt (vilket jag också beskyllde värmen för) och han verkade lite orolig, framför allt på nätterna då han hade svårt att komma till ro. Han var fortsatt dålig på att äta, gick undan och la sig för sig själv och ville inte att vi tog i honom. Men han är inte en sån hund som tycker om att bli klappad och brukar inte vilja att vi tar för mycket på honom så inte heller det var speciellt konstigt även fast jag tyckte att han var känsligare än normalt. Han verkade i allmänhet rätt låg, men jag viftade bort det med att det var löptikar i farten. Hans beteende var snarlikt hur han brukar bete sig när det är löptider. Det enda som avvek från hans löptiksbeteende var att han inte juckade på kuddarna vilket han alltid gör annars när det är löptikar i farten. Det var det första jag reagerade på och som fick mig och ana att det var något som var fel, men jag trodde först bara att han hade ont någonstans då han kan bli rätt låg av smärta. När han sedan haltade till och verkade lite vinglig av och till misstänkte jag ännu mer att hans beteende berodde på smärta, kanske p.g.a. sträckning eller liknande och bestämde mig för att avvakta. Men sen gick det snabbt utför och hade jag inte åkt in med honom på morgonen den där onsdagen för ett år sedan så hade han med största sannolikhet dött.

Nu har vi levt ett år med denna vidriga sjukdom och vi har skapat oss en vardag som fungerar. I början verkade allt bara övermäktigt och jag frågade mig själv hur vi skulle klara detta. Hur vet man när dom behöver extra kortison och hur mycket? Hur vet man om dom är på väg in i en addisonkris? När är det läge att åka in till veterinären? Hur ska Eddie någonsin kunna leva ett normalt liv igen? Hur ska jag lösa det med hundvakt om vi ska resa bort? Vågar jag lämna honom på pensionat?
Alla frågor utom dom två sista har jag nu svaren på och jag har lärt mig att handskas med sjukdomen. Eddie lever idag ett till synes normalt liv med enda skillnaden att han äter mediciner dagligen, att man måste ha lite framförhållning, alltid tänka på att ha kortison med om man ska vara ute länge och se till att undvika stressiga situationer och helt enkelt vara mer försiktig.
Nu hoppas vi på och håller tummarna för många fler år tillsammans.

Här nedan en film på Eddies addisonskakningar. Efter byte från Prednisolon till Hydrokortison försvann dessa skakningar och har inte återkommit sedan dess.

Igår kom vi tillbaks till södern igen. Lika tungt som vanligt. Vi har haft 3 fantastiska veckor där hemma!
Men mer om det kanske jag skriver sen för nu ska det handla om rally och lite Jämtland.
Två tävlingar hann vi med och en utställning. På utställningen kom vi sist som vanligt men fick i alla fall excellent så ändå en skön revansch mot sist då vi felaktigt blev diskade.

Första tävlingen var i Brunflo, Jämtland. Jag hade tänkt boka vandrarhem och åka upp dagen innan tävlingen men så fick jag veta att nybörjarklassen inte skulle börja förrän kl. 13 så då kunde vi åka över dagen. Vi åkte vid 8-tiden på morgonen och kom fram i god tid innan samlingen.
För mig var det inte bara en resa för att delta i rallylydnadstävling. För mig var det också en resa tillbaks till mina rötter. Jag är 75% jämte och 25% hälsing. Min mamma kommer från ett litet samhälle i Jämtland som heter Gällö och ligger ca. ett par mil söder om Brunflo. Min farfar var också från Jämtland så det är mycket jämtlandsblod som rinner i mina ådror.

Sist jag var i Gällö var våren 2005. Den våren hade mamma planerat för mormors 80-årsdag men istället för att fira mormor på hennes dag fick vi ta ett sista farväl av henne i Revsunds kyrka. Det var sista gången jag satte min fot i Jämtland. Visst har jag släkt kvar där, massor med släkt egentligen, mest tremänningar med familjer och kusiner till mamma så det är ingen släkt man har regelbunden kontakt med. Därför har jag heller inte riktigt haft någon anledning att åka upp, men visst har jag tänkt på att åka upp många gånger men det har liksom inte blivit av nu när jag bor på Västkusten, och när jag är hemma i Hälsinglandvill jag liksom mest bara vara hemma. Men samtidigt så har jag saknat Jämtland också. Jag tillbringade en stor del av min uppväxt där och mina allra lyckligaste minnen från barndomen är tiden hos mormor och morfar, sommar som vinter, vår och höst.

Jag hade planerat för en sightseeing i Gällö efter tävlingen så jag åkte direkt till Brunflo först. Det var otroligt varmt denna dag och tyvärr påverkade det Dio lite för mycket. Eftersom vi kom dit i så god tid blev det en stunds väntan i värmen så vi alla blev nog lite slöa. När det så var dags för oss att gå in på planen så var Dio riktigt slö trots att vi hållit oss mestadels i skuggan, sett till att han druckit och slängt på honom blöta handdukar. Men han var inte med alls. Utförde alla moment i långsamt tempo, sniffade massor för att han var så trött, la sig ner när han skulle sitta och följde inte efter när vi skulle ta steg framåt. Jag förstod att vi inte skulle bli godkända denna gång som jag hade hoppats så mycket på. Vi hade ju 2 godkända resultat sen innan så det fattades ju bara ett för att få vår första titel RLD N.
Vår runda slutade på 65 poäng. Visst var jag lite besviken men samtidigt så kunde jag inte klandra varken mig själv eller Dio. Det var helt enkelt för varmt. Jag tyckte det blev en bra dag ändå. Liten mysig tävling, trevlig klubb, bra domare och jag träffade en tjej från Sundsvall som jag pratade mycket med. Hon hade börjat med rally 3 veckor tidigare med sin vorsteh och detta var deras första tävling. Dom slutade på otroliga 99 poäng!! Helt makalöst. Men jättekul för dom. Jag hoppas att vi springer på varann på fler tävlingar nästa sommar.

Efter tävlingen åkte jag in till pappas kusin med fru tillika mammas barndomskompis. Dom bor utanför Brunflo så jag hade ändå vägarna förbi. Jag hade inte träffat dom på några år så det var kul att ses en sväng. Dom bor så otroligt fint där på landet!
Efter det besöket åkte jag vidare in till Gällö med ett stopp vid Revsunds kyrka först där mormor och morfar vilar i minneslunden. Där plockade jag blommor som jag satte i minneslunden innan jag åkte vidare in till Gällö. Att komma till Gällö igen efter alla dessa år kändes otroligt konstigt, vemodigt och tomt men ändå så otroligt välbekant och hemma. Det var som om tiden hade stått stilla, som om det inte alls var 9 år sedan jag sist var där, förutom en sak. Något fattades. Mormor och morfar, deras vänner och mormors syskon. Gällö känns tomt och öde nu när de gamla inte längre finns kvar och det var med en klump i halsen jag återsåg alla platser jag tillbringat så stor del av mitt liv på. Mormor och morfars vackra hus, morfars båtplats, sjön där vi fick så mycket fisk och åkte spark på på vintern, sågen som luktar så gott, det gamla stationshuset där man köpte biljetter när jag var liten och campingen där jag gått så många gånger. Så mycket sorg över svunnen tid men samtidigt en sådan stor tacksamhet över alla fantastiska år och lyckliga minnen jag fick med mormor och morfar.

Blommor till mormor och morfar

Mormor och morfars vackra hus som det ser ut nu för tiden

Det gamla skamfilade stationshuset

Morfars båtplats

Sjön som gav oss så mycket fisk och härliga utflykter

Sågen vars doft och ljud jag aldrig kommer att glömma och alltid förknippa med mormor och morfar

Badplatsen på campingen

Campingen

Lilla Gubben bor numer på campingen i Gällö ;)

Ett stopp vid vackra Hennan på vägen hem

Det var med blandade känslor jag slutligen åkte hem efter en lång och känslosam dag. Men jag är glad att jag åkte och jag hoppas att jag snart återvänder.

Vår andra tävling där hemma var så sent som i lördags, men i början på veckan var det osäkert om vi skulle kunna delta. Dio fick nämligen vattensvans på måndagen, men veterinären trodde att han skulle hinna bli bra till lördagen. Han verkade i alla fall inte ha så ont. Svansen blev bättre redan under tisdagen och onsdagen och i lördags var den, inte helt återställd men betydligt bättre, även om den hängde lite emellanåt.
Dio var påverkad av värmen även denna dag och var inte riktigt med på noterna den här gången heller. Han hade plötsligt glömt bort stå och var seg att följa mig när vi skulle ta steg bakåt. Han sniffade också mycket på planen och blev vid ett tillfälle distraherad av Eddie som stod på sidan om med min kompis som filmade oss. Eddie blev lite frustrerad att han inte fick vara med, men tack och lov kunde Dio släppa Eddie ganska snabbt så vi kunde fortsätta vår runda. Efteråt kändes denna runda snäppet bättre än den i Brunflo men jag var ändå osäker på om vi skulle bli godkända. Det var samma domare också som i Brunflo.
Med spänd förväntan väntade vi sen på resultatet och till min förvåning skrapade vi ihop hela 78 poäng! Tjohooo! Vårt 3:e godkända resultat så nu har vi vår första titel RLD N :) Så glad och stolt över min vite kille. Vi fixade det!
Nu ska vi träna mera och nästa mål är att ta vår första 100-poängare och en plats på pallen innan vi flyttar upp till nästa klass vilket får bli tidigast i vår. Jag tror att vi eventuellt kan fixa 100 poäng i höst när det blivit svalare ute och Dio är piggare.
Så får vi träna järnet på fortsättningsskyltarna efter årsskiftet och på att gå lös så att vi förhoppningsvis kan göra vår första start i fortsättningsklass om knappt ett år. Det är i alla fall mitt mål :)

Igår fick det bli ett besök hos veterinären för Eddie. Jag trodde inte att jag skulle lyckas få en tid samma dag jag ringde men det fick jag.
Det känns alltid lite läskigt att gå till en ny klinik som man inte har några erfarenheter av men jag har koll sedan innan på vem veterinären är. Har träffat honom förut så helt obekant skulle det ju inte bli, men jag var inte så säker på att Eddie skulle vara snäll i en ny miljö med ny veterinär.
Men han var som vanligt from som ett lamm.
Jag var också nervös över hur han skulle klara en dos lugnande och borttagning av klo nu när han har addison. Men jag hade gett honom extra kortison innan och gav honom även efter så allt gick bra.
Han fick lugnande så att han somnade och jag och Dio fick vara med hela tiden medan klon togs bort. Det är så härligt att vara här uppe i norr. Allt är liksom så spontant och inte så strikt som söderöver. Där nere får man inte vara med vid diverse åtgärder.

Under hans skadade klo hade en ny klo börjat växa. Dom beter sig bra märkligt hans klor! Men vi hade inte kunnat vänta på att den gamla klon skulle lossna för klofästet var blodigt och inflammerat så det var bra att vi fick bort den där klon.
Nu är han bandagerad och går på penicillin. Han verkar inte ha så jätteont heller. Haltar eller hoppar gör han ju, men han har inte gnällt något och inte slickat på bandaget heller. Nu ska jag låta det sitta på ett par dagar och sen ska jag ta bort det och då hoppas jag att pulpan är torr så att det räcker med att sätta på honom en strumpa, annars får jag väl lägga nytt bandage. Usch så gruvsamt! Han kommer inte tycka om att jag är där och grejer. Men vi har ju varit med om det förr så vi lär nog fixa det den här gången också.
Hoppas nu att det läker som det ska. Och jag vill inte veta av fler klobrott!

I väntan på att Eddie skulle vakna

Idag läste jag också en tråkig nyhet på facebook. Jag har en vän där, alltså en facebookvän, som jag fick kontakt med i våras då hennes portis hade fått SLO. Dom har kämpat med klobrott och borttagna klor i flera månader och nu hade han börjat få nya klobrott igen så idag fick han somna in på sin 3-årsdag.
Så oerhört sorgligt och så fruktansvärt orättvist. Orättvist att ytterligare en ung hund drabbats av denna djävulska sjukdom och fått sätta livet till. Orättvist att den drabbade honom så hårt. SLO är i de flesta fall inte dödlig, men det finns SLO som indirekt dödar. Tyvärr var han en av dom som råkade ut för en aggressiv form av SLO.
Jag lider så med familjen och beklagar deras tunga förlust. Fruktansvärt!
Och jag önskar av hela mitt hjärta att SKK och rasklubbar kunde börja ta denna (och andra sjukdomar) på allvar och börja med registrering av sjuka hundar och med öppna register. Jag tänker fortsätta kämpa för det för jag vill ha en frisk ras, inte en som det går utför med vilket det kommer att göra om man inte gör allt man kan för att stoppa spridningen av ärftliga sjukdomar.

Vi har gått hos Blå Stjärnan i Borås i flera år och jag har inte kunnat vara mer nöjd och är fortfarande. Alla, eller i alla fall de flesta, känner oss och Eddie är så van vid miljöerna där att han nästan känner sig som hemma. Eddie har alltid fått fantastisk vård där och alla är så otroligt gulliga och rara. Det var hos Blå Stjärnan vi kom i kontakt med den bästa veterinär och djursjukskötare som jag någonsin haft att göra med. Verkligen rätt personer på rätt plats.
Tyvärr blev vår veterinär mammaledig i vintras och vi har väntat och längtat efter att hon ska komma tillbaks. I väntan på henne har vi fått hålla till godo med övrig personal vilket inte varit fy skam det heller. Alla är verkligen helt fantastiska på det där stället och jag skulle aldrig vilja byta bort Blå Stjärnan, men... för det finns ett men.
Idag fick jag veta att vår veterinär och hennes underbara sköterska har avslutat sina anställningar på Blå Stjärnan för att istället jobba på en annan klinik. Det betyder att vi "måste" byta klinik något som jag helst inte vill göra, men samtidigt så vill jag ju gå till vår veterinär som nu äntligen snart är tillbaks från sin mammaledighet. Jag känner mig väldigt kluven. Det känns faktiskt en smula jobbigt att behöver överge fantastiska Blå Stjärnan för att kunna gå till vår veterinär. Att komma till en ny klinik och liksom börja om från början med Eddie. Lokaler han inte känner till, som han inte känner sig hemma i, men samtidigt så är det ju hans veterinär och hans sköterska som han träffat så många gånger och tycker så mycket om så lite bekant blir det ju ändå.
Jobbigt läge, men det är så det får bli. I alla fall vad gäller hans klor och allergi. Hans blodprov kommer jag nog fortsättningsvis att ta hos Blå Stjärnan tror jag. Alla hans journaler finns ju där.
En sak känns i alla fall bra och det är att vår veterinär snart är tillbaks, redan i mitten på augusti som det verkar och det var då i rättan tid för idag upptäckte jag ett klobrott på en klo på samma tass som sporren ramlat av på, så nu är det nog tyvärr ingen tvekan om att han fått sitt första skov :(
Typiskt att det skulle komma nu under semestern också så det blir väl att jag får boka en tid hos veten här uppe för att få bort den där klon.
Stackars Eddie! :( Inte undra på att han inte vill gå några promenader och är rätt slö och dämpad. För säkerhets skull får jag ge honom kortison nu för jag kan tänka mig att det är en stress för kroppen med klobrott som gör ont.
Bara och hoppas på att vi kan få stopp på detta skov så att inte fler klor blir påverkade och att inte addison ställer till det så att han blir dålig. Ska försöka boka in en tid hos vår veterinär sen om hans klor strular fortfarande när vi har kommit tillbaks från semestern.
SLO är verkligen en vidrig sjukdom! Addison likaså.

Oftast tänker man inte på att Eddie har SLO. Han har en sådan lindrig variant som så sällan gör sig påmind att man ibland till och med funderar på om han verkligen har SLO.
Han har inte haft ett enda skov sedan han blev sjuk för 3,5 år sedan och jag har tänkt att han kommer nog ha turen och tillhöra dom som aldrig kommer få några skov.
Men så här om dagen hittade jag denna på golvet:
En tappad klokapsel. Vänster sporre. Han hade slagits med Dio en stund innan (det har blivit värre mellan dom igen tyvärr) så jag vet inte om han fastnade på något sätt då så klon rök eller om den lossnat ändå bara så där. Jag tror på det senare. Det känns mest troligt. Jag hade hoppats på att han skulle ha en ny klo under men så var det icke. Pulpan var blottad men den blödde inte så jag tänkte att det inte var så farligt ändå och lät det vara. Men så började den blöda så ja... nu har vi det så här:
Bandage och strumpa på.
Ja, vad säger man? Hej SLO. Long time no see.
Jag är inte helt säker på att det är ett skov på gång. Övriga klor verkar okej, men lika bra att förbereda sig på att fler klor kan komma att lossna eller gå sönder. Nu mer än någonsin önskar jag att vår veterinär vore tillbaks från sin mammaledighet, men misstänker att vi får vänta till efter årsskiftet.
Till dess är det bara och hoppas på en snabb läkning utan bakteriehärdar och att det snart växer ut en ny klo. Och att inga fler lossnar.

Vilken hundhelg det har varit! Omtumlande på alla sätt och vis och en hel del saker som inträffade för första gången. Någon gång ska ju som bekant vara den första och det har den här helgen verkligen varit.
Igår åkte jag för första gången till en hundaktivitet i min egen bil. Japp, nu är jag äntligen bilägare igen :) Köpte mig en bil i tisdags som blev mycket dyrare än vad jag hade tänkt mig men jag orkade inte leta mer så jag slog till på en Ford Focus Kombi. Babyblå och fin. Nu ska jag bara beställa svindyra grindar till också. Hade tänkt köpa lite billigare bil så att billånet även skulle räcka till grindar men nu får jag köpa grindarna på vanlig avbetalning istället. Dyrt och eländigt men så får det bli. Har letat begagnat på Blocket och hittat två annonser men ingen av dom svarar så jag får köpa nya hos butik istället.

Igår var också dagen då vi för första gången tävlade i regn/dåligt väder. Regnet bara öste ner men vi hade tur att få uppehåll lagom tills det var vår tur. Sen regnade det igen men blev uppehåll igen till vår andra runda. Det är förstås rallylydnad jag pratar om. Jag tappade sugen lite efter förra tävlingen som gick så uruselt men skam den som ger sig. På´t igen bara. På första rundan hade vi samma domare som på vår allra första tävling. Jag gillar henne. Hon är jättebra. Väldigt ödmjuk och trevlig. Igår bjöd hon dessutom på godis för att vi skulle lugna nerverna och bli glada regnet till trots :)
Efter vår första runda kände jag direkt att det här var den bästa runda vi någonsin har gjort under tävling. Jag vet inte vad som hade flugit i Dio men han var plötsligt fokuserad. Lite nos blev det men inte alls i samma omfattning som sist. Så jag hoppades och höll tummarna för att vi skulle bli godkända. Det var med spänd förväntan jag såg en av funktionärerna fylla i resultatet sen på väggen. 91 poäng!! Höll på att svimma när jag såg det och trodde knappt det var sant. Jag blev så paff att jag var tvungen att fråga om hon verkligen hade skrivit av rätt protokoll men jodå det hade hon. Resultatet ändrades dock senare till 89 poäng. Varför vet jag inte. Kan bara spekulera men det spelar ingen roll. 89 poäng och delad 6:e plats var jag mer än nöjd med. Igår var alltså även första gången vi fick ett godkänt resultat. Gissa om jag var glad!

På eftermiddagen höll jag på att missa banvandringen. Jag kom när domaren redan hade visat den och det bara var 5 minuter kvar så jag hann bara springa igenom den ett par gånger snabbt som attan. Sen fick vi vänta lääänge på vår tur och vi blev bara tröttare och tröttare. När det var vår tur var Dio jättetrött, jag var jättenervös (tror det var p.g.a. den missade banvandringen och att jag så förtvivlat gärna ville ha ett till godkänt resultat), helt tom i huvudet och kände mig helt förvirrad.
Under vår runda nosade Dio en hel del, tittade trött på mig och utförde motvilligt momenten när jag bad honom. Själv visste jag knappt åt vilket håll vi skulle så jag var inte ens säker på att vi hade gått banan rätt när vi var klara.
Den här gången hann inte resultatet komma upp när det var dags för prisutdelning så jag hade inte en aning om hur många poäng vi hamnat på. Pallplats visste jag ju att vi inte hade någon chans på men jag trodde inte ens att vi skulle få godkänt.
Jag blev därför smått chockad när domaren ropade upp våra namn med ett resultat på 78 poäng. "VA?!" utbrast jag, "blev vi godkända?!" Domaren bara skrattade och gratulerade till ett bra jobb. Det trodde jag då aldrig men åh så glad jag blev! Nu har vi alltså bara ett resultat kvar så har vi vår första titel sen :)
Jag var verkligen jätteglad och supernöjd efter gårdagens äventyr och det dåliga vädret var totalt bortglömt när jag åkte hem.
Första domaren skrev som kommentar att vi hade gott samarbete och att vi kommer gå långt. Härligt med någon som tror på en :) Så nu är det väl bara att fortsätta träna och sätta upp framtida mål.

Hundhelgen fortsatte idag med utställning i Borås. Jag är ju mäkta less på utställningsvärlden men jag har planerat för ett par utställningar i år ändå, bara för kul. Extra kul var det att Dios syrra också skulle ställa i Borås. Hon bor i Skåne så det är inte ofta man får träffa henne.
Även idag öste regnet ner men lagom till portisarna skulle in så blev det uppehåll.
Några framgångar i ringen hade jag inte räknat med. Dio har aldrig blivit placerad i officiella utställningar men kanske en fin kritik, bra omdöme och i allra bästa fall ett CK hade jag hoppats på. Det jag absolut inte hade räknat med var vad som hände när vi hade gått in i ringen. Jag märkte inget då. Jag var ju fullt upptagen med att ställa Dio som skötte sig så bra när vi väl hade sprungit vårt varv där han hoppade och skuttade lite. Men när domaren skulle bedöma honom stod han uppställd så snällt och snyggt. Hon tog väldigt god tid på sig och jag tror aldrig han har stått så länge utan att trava runt eller sätta sig. Han var jätteduktig.
Så kommer domaren fram och säger tyvärr, fel pigment och ringsekreteraren kommer bakom och ger mig kritiklappen Jag fattade ingenting!
När jag kommer ut ur ringen kommer ägarna till Dios syrra fram till mig och berättar något som gör mig förbannad, besviken och framför allt chockad. Mitt i allt det slänger jag ett öga på kriktiklappen och läser disqulified. Nu blir allt bara ett kaos. Vad är det som händer?
Ägarna till Dios syrra har hela tiden stått och tittat på oss precis vid domartältet och det dom berättar är att när vi hade gått in i ringen kom en annan portisägaren fram till ringsekreteraren och sa att Dio är reggad som vit och har därmed fel pigment och borde diskas. Personen ifråga sa kanske inte just dom orden men det var i alla fall budskapet. Ringsekreteraren gick i sin tur till domaren och berättade som p.g.a detta valde att diska oss, så nu får Dio en disk på Hunddata för... ingenting!
Hur fan är folk funtade? Hur kan man ens komma på tanken att göra en sådan sak? Att förstöra för någon annan av ren djävulskap? Vi tog genast kontakt med vår uppfödare som blev heligt förbannad. Vi gick sedan till sekretariatet för att överklaga vilket inte gick men dom höll med om att hela förfarandet är fel och dom skulle ta upp det med ringsekreteraren. Men det hjälper ju inte oss. Disken kommer att finnas där på Hunddata. Så fruktansvärt onödigt! Ingen annan domare har ens haft en tanke på att diska oss p.g.a. pigment. En enda domare har anmärkt på pigmenten men den gången fick vi ändå Very Good. Den portugisiska domaren vi hade förra sommaren sa överhuvudtaget inget om pigmenten.
Jag har nu fått tips av en kompis som är ringsekreterare att man kan lämna in en anmälan om oacceptabelt beteende vilket jag funderar på att göra.
Så här får det inte bara gå till!
Hundhelgen slutade alltså med ännu en första gången. Vi blev idag för första gången diskade på en utställning och det p.g.a. en skitsak. Fy faaaan! är det enda jag har att säga. Folk är ruttna. Genomruttna.

Hur gick det då för Dios syrra som även hon är vit med bruna pigment? Dom valde att stryka henne. Hon skulle förmodligen också blivit diskad så det var ingen idé att ställa för att få en disk i protokollet, speciellt inte eftersom hon ska avlas på.

Förra lördagen anordnade brukshundsklubben en fotoföreläsning/kurs. Den var bara på ett par-tre timmar så det var ingen djupgående föreläsning utan mer basic. De flesta som var där var ganska novisa inom foto. Jag och en till var väl dom enda som inte använder "auto" när vi fotar, men jag tycker ändå att föreläsningen var bra. Han gick igenom inställningar, förklarade vad saker betyder, visade på våra kameror var vi hittar inställningarna och svarade på alla våra frågor. Lite olika tips fick vi också så jag tycker ändå att man fick ut ganska mycket av föreläsningen trots att jag var bekant med mycket av det sedan innan. Men jag är ju långt ifrån ett proffs så det var bra att få allt förklarat av en fotograf. Jag gick en fotokurs för väldigt många år sen och mycket har hänt med kameror sedan dess. Tekniken är densamma men jag kommer ju inte alls ihåg alla begrepp och samband mellan inställningar så det var bra att få allt förklarat för sig igen, efter si så där 22-23 år :)
Nu gäller det bara att omvandla det teoretiska i praktiken också och det är ju det som är så svårt! Alla inställningar går ju inte att tillämpa heller, i alla fall inte optimalt. Man skulle behöva olika objektiv för det men det får ju ta sin lilla tid att införskaffa olika objektiv. Dom är ju inte direkt gratis.

Jag har inte fotat på länge, dels p.g.a. tidsbrist men också p.g.a. osämjan mellan hundarna. Jag har inte haft någon lust att fota när jag inte kunnat fota båda ihop. Men efter föreläsningen kom lite av suget tillbaks så jag tog med mig Dio till sjön och övade lite. Här är resultatet:

Förra veckan var det dags igen för blodprov på Eddie. Jag trodde inte att hans värden skulle vara bra. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag hade en känsla av att dom inte var bra. Det bara kändes så och jag har tänkt att hans beteende kanske delvis berott på dåliga värden.
Men jag hade fel. Han värden var till min förvåning bra så vi slipper höja Florinef-dosen och vi slipper sätta tillbaks kortisonet. Skönt att slippa höja Florinef. Skulle önska att vi kunde sänka den lite men vi får väl köra på med denna dos så länge.

Hade bett om att få hans svampiga öron kollade också men veten fick inte ens titta i dom. Han tvärvägrade och skakade på huvudet så fort hon försökte trots att jag höll hans nos. Men prov fick i alla fall sköterskan ta och som jag redan förstod så var det rikligt med svamp i ena örat och måttligt i det andra. Vi fick Betnovat utskrivet så nu har vi kört med Otodine och Betnovat i en vecka och nästa vecka blir det återbesök för öronen. Ska då också be veten kolla på ett fult sår som han har fått på nosryggen en bit under ögat. Misstänker att det är ett bett från Dio när Eddie flög på honom härom dagen. Det ser ganska konstigt ut men jag ska tvätta med klorhexedin och hoppas på att det blir bättre så att veten slipper göra någon åtgärd och veteinärbesöket förhoppningvis inte blir så hiskeligt dyrt.
När nästa blodprov blir vet jag inte men förhoppningsvis tidigast i höst, såvida det inte händer något innan dess förstås.

Jag tänkte att jag skulle blogga efter vår förra tävling men jag orkade inte. Vi var och tävlade för några veckor sedan, vår andra tävling, eller tredje om man räknar med dubbelklassen på vår allra första tävling.
Målet den här gången var att komma över 48 poäng som vi fick på vår allra första tävling, och att inte ta fel väg. Många var otroligt duktiga denna gång och jag kände att här ligger vi verkligen i lä. Det var väldigt få som hade hundar som inte var följsamma. De flesta såg ut som rena rama proffsen. Men jag hade ändå inget mål om någon pallplats. Självinsikt har man ju trots allt så jag inser ju att en pallplats är väldigt långt borta. Det är ett mål som jag inte kan sätta upp på länge än. Jag skulle känna mig nöjd med allt över 48 poäng även om ett godkänt resultat är det jag strävar efter och hoppas på men det känns som att det också är långt borta.

Rätt väg tog jag den här gången men någon förbättring poängmässigt blev det inte. Som vanligt var Dio fokuserad utanför planen men så fort vi klev in på den så var allt fokus som bortblåst. Han tittade på allt utom på mig, han drog iväg åt alla möjliga håll, nosade på koner och skyltar, körde nosen i backen, stod och stirrade på hundar utanför planen och hade noll fokus.
Det blev en försämring med 4 poäng så vi hamnade på 44 poäng och blev väl typ 3:a från slutet. Har nog sällan känt mig så besviken, bortsett från när jag klantade mig och tog fel väg på förra tävlingen, men då var jag besviken på mig själv. Den här gången var jag grymt besviken på Dio. VARFÖR kan han inte vara fokuserad på planen? Jag fick tips av domaren sen att belöna framifrån så att han får mer fokus på mig, men det är ju det jag gör. Inte alltid men ofta, och på träning klättrar han ju nästan på mig. Innan jag började tävla var det det jag oroade mig för mest att han skulle hoppa och klättra på mig men det har ju blivit precis tvärtom.
Jag tänkte att jag skulle träna järnet inför nästa tävling men det har jag inte gjort. Jag tappade sugen helt efter det senaste fiaskot så det kommer förmodligen att gå åt skogen nästa helg också när vi har nästa tävling, såvida det inte sker ett mirakel och Dio plötsligt bryr sig om mig istället för allt annat.
Ska försöka hinna med lite träning i veckan i alla fall under våra promenader på olika platser med olika störningar.
Får nog lägga in lite utställningsträning också för det är även utställning nästa helg. Den andra och näst sista för vår del för i år. Den kommer inte heller att gå bra. Han kan inte konkurrera med andra hundar och det har hänt att domare inte ens sett åt hans håll. Dessutom är det alltid samma hundar som vinner. Skittråkigt och en av anledningarna till att jag har tröttnat på utställningar. Men det är ju i alla fall träning och det kan man aldrig få för mycket av.

Jag försöker att inte vara frånvarande från bloggen alltför långa perioder men ibland är det svårt. Nu är det snart 3 veckor sen jag bloggade sist och det är inte för att jag inte haft något att blogga om. Jag har helt enkelt inte haft tid, ork eller lust. För saker att blogga om det finns det. Säkert ointressanta för de flesta men jag bloggar ändå mest för min egen skull så intresset i det hela kvittar.

Nu tänkte jag i alla fall att jag på självaste midsommarafton skulle ta och blogga ikapp lite. Jag firar ändå inte midsommar, fast i år kanske man borde ha gjort det, när det för en gångs skull är fint väder! När hände det senast? Sambon är iväg och firar men jag ville inte följa med. Har inte haft kul där de senaste åren så då var det inte så stor idé att åka dit i år heller. Längtar mest hem och önskade att jag kunde fira med familj och vänner där hemma istället. Eller att jag och sambon kunde ha åkt iväg någonstans över helgen men jag kom inte på vart man skulle kunna åka så det blev inget med det heller. Måste erkänna att det är rätt trist att sitta instängd här hemma helt själv men samtidigt väldigt skönt att slippa midsommarhysterin. Jag passar på att njuta av ledigheten istället och ägna lite tid åt bloggen. Flera inlägg kommer det att bli och det här kommer att handla om situationen mellan grabbarna. En statusuppdatering om läget.

Det har nu snart gått 5 veckor sedan Eddie chipkastrerades på nytt, men som jag misstänkte har det inte blivit någon lösning på problemet. Hoppet har tänts emellanåt. För ett par veckor sedan var sambon på Sweden Rock så jag var ensam hemma med grabbarna onsdag-söndag och då var det lugna gatan jämfört med hur det varit senaste tiden. Jag kunde ha dom tillsammans och även lämna rummet utan att dom flög på varann. Visst var det spänt emellanåt, speciellt i sovrummet men jag löste det hela rätt bra. I sängen låg Eddie på min vänstra sida och Dio på min högra och jag i mitten. Kompostgallret hade jag som vanligt nedanför fotänden på höger sida så att inte Eddie skulle kunna gå förbi den vägen och sen flyga på Dio från den högra sidan om sängen. Det funkade bra för Eddie hoppade alltid ner på vänster sida innanför kompostgallret. Jag kunde också gå promenader med båda två samtidigt. De första promenaderna var jag lite nervös och spänd och hade båda på varsin sida om mig med kort koppel. Eddie spände sig några gånger så jag fick vara på min vakt och bryta direkt han blev lite spänd eller gav Dio onda blickar men han lyssnade tack och lov på det och efter några promenader slappnade vi alla av lite mer.
Det kändes som att dom var lugnare inne på grund av att husse var borta. Eddie är i mångt och mycket husses pojk så kanske han kände att han inte hade någon husse han var tvungen att försvara och därför kunde slappna av lite mer.

När sambon kom hem igen fick vi övervaka lite mer och använda oss av kompostgallren. För någon vecka sen var det rätt lugnt igen och jag tänkte att nu, nu har chipet äntligen börjat verka och Eddie börjat bli sig själv igen. Blivit snäll. Jag kunde återigen ha dom i samma rum, Eddie flög inte upp och blev förbannad när Dio hoppade upp och ner från soffan eller gick omkring, vilket han annars har blivit de senaste veckorna. Dio kunde till och med gå förbi Eddie utan att bli påhoppad. Det syntes att Dio började slappna av mer i närheten av Eddie och han vågade till och med gå fram och nosa på Eddie. Men det höll tyvärr inte i sig. Bara efter några dagar började Eddie spänna sig, stirra och morra igen och härom morgonen var slagsmålet i full gång.
Dio låg i sängen i sovrummet, Eddie var i hallen med stängt kompostgaller och jag var i badrummet. Jag hörde att Eddie började böka med gallret men innan jag hann stoppa honom öppnade han det, rusade in i sovrummet och flög på Dio.
Jag blev så arg att jag tog Eddie under ena armen och bar ut honom i hallen där jag sa honom ett och annat. Adrenalin är fantastiskt. Aldrig förr har en mullig 24-kilos Eddie känts så lätt. Han är ingen som man bara tar under armen och går iväg med i vanliga fall men jag var fly förbannad så han kändes inte ens tung när jag bar iväg med honom. Tyvärr hjälper det inte ett dugg att bli förbannad. Han kommer och fjäskar lite efteråt men tvekar inte att flyga på Dio igen om han får chansen. Just sovrummet är oerhört känsligt. Det är där som Eddie blir mest förbannad och man får slussa in dom en och en till sina platser, stänga av med galler nedanför fotändan och se till att Dio håller sig på högra sidan om sängen och Eddie på den vänstra. Det är som att Eddie har utsett speciellt sovrummet till sitt revir och tycker att Dio inte har något där att göra.

Det är jättejobbigt med hans beteende och inte vet jag hur jag ska tacklas med det, vad man ska göra åt det, OM det ens går att göra något åt. Jag försöker att vara tydlig, visa att det inte är OK det han håller på med, att det är jag som bestämmer. Det är varken hans eller Dios revir, det är mitt och husses och det är vi som bestämmer vilka som får vara där. Men att få Eddie och förstå det verkar svårt. Han är en knepig hund Eddie. Har alltid varit, på både gott och ont. Svår att nå fram till i vissa situationer och har aldrig tagit åt sig av tillrättavisningar. Alltid bara skakat av sig och gått sin egen väg. Han är en svår nöt att knäcka. Man vet liksom inte vilka knappar man ska trycka på, vilka knep man ska använda sig av för att det ska ge effekt. Fortfarande efter över 5 år så är han ibland oerhört svår att förstå sig på.
Ofta känns det bara nattsvart och hopplöst med hans aggression mot Dio men hoppet är ju trots allt det sista som överger människan så jag kommer att hoppas att tag till på att det någon gång ska lösa sig. Just nu ligger båda i vardagsrummet till synes avslappnade.
Jag hoppas och ber till gudarna att det löser sig förr eller senare och att han håller sig lugn i juli hemma hos mamma och pappa där det inte går att stänga av och jag omöjligt kommer att kunna ha samma kontroll över dom. Det oroar mig, men jag hoppas att det ska gå bra och att jag hittar någon bra lösning. Håller tummarna för det!