Nästa vecka ska vi åka till Gotland och det är något som oroar mig något enormt. Helst skulle vi vilja skjuta några veckor på resan men den går inte att avboka. Att slänga 4000:- i sjön är inte heller något vi vill göra. Så vi får helt enkelt åka ändå och hoppas på att det går bra.
Det som oroar mig allra mest är färjan. Eddie har aldrig åkt färja förut så det kan bli en stressande situation för honom vilket inte är bra alls när man har Addison. Jag vet inte alls hur han kommer att reagera. Om han kommer bli nervös eller inte bry sig så mycket.
Kisseriet är också något som oroar. Han kissar lika mycket fortfarande och det är inte något som vi kommer hinna få ordning på tills vi åker. Det innebär att vi dels kommer få stanna många gånger under bilresan upp till Nynäshamn. Och hur vi ska lösa det på färjan vet jag inte. Jag vågar nog inte gå ut med honom på däck eftersom han har sådan vattenskräck så om han får se att vi är omringade av vatten kan det utlösa en stressreaktion.
Har funderat mycket på detta, hur man ska lösa det med kisseriet och hur man ska få en sådan lugn miljö som möjligt omkring honom. Det finns inte så mycket att göra åt detta men jag ska ändå förbereda oss så gott det går.

Har gått med i en addisongrupp på facebook och fick där tips om att använda blöja. Visst har jag snuddat vid tanken förut men det känns ju ganska dumt att ha blöja på hunden. Dessutom är Eddie så finkänslig så det är inte säkert han skulle vilja kissa i den. Men vad har jag för alternativ? Låta honom kissa ner hela färjan.
Så jag har bestämt mig för att köpa TENA inkontinensskydd och antingen sätta det i hans skvättskydd eller i trosor/kalsonger. Egentligen blir det ju ingen större skillnad mot när han har skvättskyddet på. Han kan ju även ha det i bilen så att vi slipper stanna en gång varje halvtimme/timme. Det kan ju i alla fall vara värt att prova.
Vad gäller eventuell stress så är det ett svårare problem att lösa men jag måste i alla fall försöka så jag har beslutat mig för att köpa Adaptil halsband som han får ha under hela resan och hela vistelsen på Gotland. Jag ska också köpa Adaptil doftavgivare att sätta i rummet som vi ska bo i. Som komplement ska jag också köpa Zylkene att ge honom. Kanske funkar det och håller nere hans stress eller så funkar det inte alls men då har jag i alla fall gjort vad jag kunnat för att han ska hålla nere sina stressnivåer. Sen är det väl bara och hålla tummarna för att det ska gå bra och att han känner sig lugn och tillfreds.

Han är fortfarande också väldigt trött och orkar inte ta några promenader. Det bekymrar mig mycket men jag misstänker att det är kortisonet som gör honom sån. Det innebär att vi inte kommer kunna göra så mycket som vi vill där på Gotland. Vi kommer inte kunna knata runt och se så mycket, men då får vi helt enkelt välja ut bara några få saker att se och resten av tiden får vi chilla och ta det lugnt. Det kommer inte att bli den resa vi hade hoppats på men hellre se ett par saker än att inte åka alls och förlora dom där pengarna helt och hållet.
Bara och hålla tummarna för att han inte blir stressad eller nervös och att han kommer tycka det är lite kul i alla fall att få se något annat än kvarteret här hemma.

På onsdag ska vi till veterinären så då hoppas jag att dom kan hjälpa oss och ge oss lite råd. Jag ska fråga om vi inte kan få byta till hydrokortison istället som inte ger samma biverkningar. Vi får hoppas på att det är räddaren i nöden så att vi snart får tillbaks vår gamla glada pigga Eddie.

I eftermiddags ringde en av veterinärerna och meddelade blodprovssvaren. Som jag misstänkte måste vi höja dosen på Florinef. Han ska nu äta 5 tabletter Florinef per dag, mot tidigare 4 per dag. Kortisondosen ska vi halvera från 4 tabletter om dagen till 2. Jag hoppas innerligt att det ska minska ner på kisseriet men jag tror inte att det kommer att göra det. Förut när han har gått på kortison har han ätit 1-2 tabletter/dag och kissat lika mycket som nu så jag tror inte att det kommer bli någon skillnad. Vad sjutton gör man då? Är det kört då eller? Om dom inte har någon annan kortisonsort att erbjuda som han funkar på då förstås. Det är väl det jag får hoppas på i så fall.

Nästa vecka ska vi tillbaks för nytt blodprov och jag ser fram emot det. Det kan ju tyckas konstigt att man ser fram emot dyra veterinärbesök och obehaglig upplevelse för hunden, men Eddie har inte varit på topp idag. Han har verkat lite hängig, ledsen och inte velat gå några promenader. Det var ju så allt började så man blir lite orolig. Han har inte velat äta sin mat men har varit intresserad av allt annat ätbart och Dios mat så det är ju i alla fall ett gott tecken. Magen har det varit lite si och så med idag. Han brukar göra ifrån sig 2-4 ggr per dag men idag dröjde det ända till eftermiddagsrundan innan det kom något. Han är fortfarande ganska hård i magen så vi får hålla lite koll på det där. Jag häller på lite olja på maten som jag hoppas ska hjälpa att smörja tarmarna.
Så jag ser fram emot veterinärbesöket så jag får ventilera lite, få lite stöttning och tips och så att dom får kolla hur han verkar rent allmänt. Känner mig trygg när jag är där och det brukar alltid kännas bättre efter att jag har fått träffa en veterinär. Det stillar oron lite. Dessutom glömde jag helt att ställa alla mina tusen frågor när vi var där igår så jag får väl göra ett nytt försök med att ställa dom nästa vecka, i alla fall några av dom. Hoppas nu bara att han kan hålla sig som han är nu eller ännu hellre bli lite piggare igen fram till dess. Bara han inte blir sämre så jag måste åka in med honom akut. Jag hoppas att höjningen av dosen ska få honom att må lite bättre. Börjar med det i morgon så då borde vi se lite skillnad efter ett par dagar. Hoppas på det!

Igår var vi till veterinären och tog blodprov för att kolla Eddies blodvärden.
Stackars Eddie som annars är så cool hos veterinären var riktigt nervös den här gången. I väntrummet låg han under bänken och skakade. Då tänkte jag att nu har vi kommit dit de flesta stammispatienter kommer förr eller senare. Till den där punkten då dom inte vill vara med längre och antingen vägrar att gå in till veterinären eller blir utåtagerande.

Men Eddie är ju inte som andra, i något avseende alls. Så när sköterskan ropade upp oss såg han först lite osäker ut om han skulle följa med eller inte men sedan trippade han glatt in i undersökningsrummet där han kollade så att godisburken var på plats.
Sen följde han med stort intresse blodprovsgrejerna som sköterskan plockade fram och gjorde i ordning. Det var skönt och se att han var nyfiken och undersökte grejerna hon tog fram.
Men sen blev det läskigt när det var dags att hoppa upp på bordet. Jag fick lyfta upp honom och då satte han sig längst ut på kanten så att han liksom hängde på mig. Det blev tungt för matte! Men hade jag inte stått där hade han ramlat ner. Han var så rädd och nervös att han skakade och flåsade men han är ju så otroligt snäll så han protesterade inte när sköterskan stack i honom. Han tittade på nålen och slickade lite men satt annars helt stilla trots att det tog en evinnerlig tid. Blodet rann otroligt långsamt. Det mer droppade än rann så att det till slut hann koagulera innan det var nere i röret.
Hon fick ta bort nålen och veterinären gjorde ett nytt försök i andra benet och då gick det bättre. Under hela tiden satt han helt stilla. Inga protester, inte ett ljud och inget försök till att komma undan. Han är helt makalös! Så otroligt duktig och snäll. Dom sa att han hade blivit stucken många gånger när han var inlagd så inte undra på att han reagerade så kraftigt och blev så nervös. Det är inte kul att bli stucken. Jag hatar det också så jag förstår honom att han tyckte det var en obehaglig situation. Men han finner sig i allt min goa snälla Eddie. Det är så synd att han ska behöva stå ut med allt detta men förhoppningsvis blir det färre veterinärbesök när dom fått till rätt dos på medicinen.
Veterinären trodde att kortisonet kommer kunna sänkas nu så att kisseriet lugnar ner sig för det är riktigt jobbigt! Flera gånger per natt får jag gå ut med honom + att han kissar inne ibland också när han inte hinner säga till. Stackarn! Tankarna börjar gå om det är värt allt detta elände men innerst inne tror jag nog att det är det. Vi får ha tålamod och se tiden an. Förhoppningsvis kommer det att bli bra när första akuta fasen är över. Jag hoppas det i alla fall.

På väg ut till kassan mötte vi veterinären som tog emot honom i onsdags och sköterskan som lämnade ut honom i fredags. Dom stannade till och pratade lite och frågade hur han mådde. Bad mig ringa om det skulle vara något. Dom är så otroligt gulliga allihop på det där stället. Man blir alldeles varm i hjärtat över deras engagemang. Jag tror också att Eddie är väldigt omtyckt där bland personalen. Det verkar så. Nu har han nog träffat så gott som alla veterinärer där och de flesta i personalen så nu är det många som känner igen honom när man kommer. På så vis känns det bra att vara stammis, att han börjar bli tjenis med alla och att han är så snäll mot allihop och låter sig bli behandlad utan protester. Måste vara skönt för dom att ha en patient som Eddie.
Om han är rädd och nervös vid även nästa veterinärbesök ska jag se om vi inte kan få en tid hos vår veterinär om vi skulle behöva dit igen. Just för att han ska få en sån positiv upplevelse som möjligt. En sådan nära relation som han har till henne har inte till någon annan där så det skulle kännas skönt att få träffa henne en sväng men förhoppningsvis slipper vi fler veterinärbesök nu ett tag framöver, beroende på vad blodvärdena säger förstås.
Väntar fortfarande på att få svar på det. Jag hoppas att det inte dröjer alltför länge.

Det har varit mycket om Eddie här på bloggen den här veckan (förståeligt nog) men nu kommer ett inlägg om Dio också. Eller om hans VGW-bälte rättare sagt.
Dagen efter jag hade beställt det damp det ner i lådan. Oerhört snabbt levererat!
Hon hade skrivit i mailet att om det inte passade fick jag skicka tillbaks det och ev. byta mot ett annat.
Tyvärr passade inte selen. Den var alldeles för trång så jag fick så lov att skicka tillbaks den. På hennes hemsida stod det att den större storleken var slut så jag tänkte att jag får väl leta vidare någon annanstans men jag mailade henne först ändå och frågade om hon skulle få in fler i den storleken. Det skulle hon inte men hon kunde beställa hem en åt mig. Det tyckte jag lät bra så jag bad henne göra det. Hon skrev att hon skulle ta tag i det på måndagen (detta var på helgen).
Tänkte att det lär väl ta någon vecka eller två innan den kommer. Döm om min förvåning när den damp ner redan i torsdags!
Dessutom fick jag rabatt för det hade kommit lite vatten på den. Vad jag kunde se var det bara etiketten som verkade ha fått lite vatten på sig men den var ju verkligen inte oläslig.
Någon rabatt hade hon verkligen inte behövt ge mig men det var ju otroligt snällt av henne att göra det. En liten ljusglimt i mörkret.
Kan varmt rekommendera att beställa av Lydiga Tassar. Jättetrevlig tjej och kanonbra service!

Den nya selen passar bättre. Känns lite för stor i remmen som går från bogen ner under magen men mindre kan han ju inte ha så det får funka ändå. Han kanske växer i den också när han blir lite grövre. I övrigt passar den jättebra.
Har inte hunnit testa den så mycket. Har inte blivit några riktiga långpromenader ännu, bara halvlånga. Jag har inte haft ork eller ro till att vara ute och strosa vilket jag har ruskigt dåligt samvete för gentemot Dio. Jag har försökt ge Dio kvalitetstid också under de här dagarna men jag har inte riktigt varit närvarande. Hoppas att han kan förlåta mig och inte tycker att det har varit helt pest och pina. Vi har i alla fall varit en sväng till skogen och letat lite godis och låtit honom få springa av sig lite. Och så har vi pratat med den trevliga bonden som har åkrarna här bakom. Han och hans fru var jätteroliga och trevliga! Dio var lite blyg men blev bjuden på ostmacka vilket han inte direkt tackade nej till. Vi stod och pratade med dom rätt länge härom dagen och Dio fick springa lös där. Jag har tidigare varit noga med att hundarna inte får springa på åkrarna utan bara på stigarna mellan åkrarna för jag har föreställt mig en grinig gubbe som får psykbryt över alla hundar som springer på hans åkrar. Men han sa bara åt mig att låta Dio springa som han vill, var han vill så nu kan jag ta det lilla lugna när dom rusar ut mitt på sådden :)

Hur som helst så har jag testat selen lite grann. Lite besviken är jag, men inte förvånad. Det blev som jag trodde. Att den inte funkar något vidare vid hundmöten. Dio drar mot hunden och selen drar åt andra hållet. Den snor sig alltså så att Dio når fram till hunden ändå. Men utöver det så funkar den hyfsat bra. Lite lugnare är han och jag känner inte av rycken lika mycket som med vanlig sele eller halsband så visst underlättare selen ändå.
Men än är det lite för tidigt för att säga bu eller bä. Behöver lite fler "skarpa" situationer för att bilda mig en ordentlig uppfattning.
Jag återkommer i frågan när det har gått lite längre tid.

Sällade mig till pensionärerna idag och hängde på låset till Apoteket på stan men jag väntade i onödan. Inte hade dom Florinef där heller. Bad henne kolla ett annat apotek utanför Göteborg och där fanns det.
Bara att tanka bilen och åka dit då men på vägen dit stannade jag först vid ett annat apotek för att kolla om dom hade det på lager så att jag förhoppningsvis skulle slippa åka så långt. Inte heller där hade dom Florinef men hon ringde ett annat apotek knappt en mil därifrån och dom hade Florinef på lager så hon bad dom lägga undan det åt mig.
Så jag tackade henne för hjälpen och åkte vidare. När jag kom dit hittade hon först inte något Florinef undanlagt åt mig men med lite letande så hittade hon det. Phu! Blev lite orolig där ett tag att jag skulle behöva fortsätta mot Göteborg.
Några mil senare och på apotek nr. 4 fick jag alltså äntligen tag på Eddies så viktiga medicin! Och istället för att åka nästan 4 mil enkel resa kom jag undan med att bara åka 2,5 mil enkel väg. Hade ju helst sett att jag sluppit åka alls men vad gör man inte för sin sjuka pälskling. Nu vet jag i alla fall till nästa gång att det kan vara svårt att få tag på så jag ska be dom beställa i tid i så fall.
Det var inte så dyrt heller som jag hade befarat. 125:- burken och han kommer att behöva ca. 2 burkar i kvartalet med nuvarande dos och om jag räknat rätt så det blir inte många kronor i månaden. Skönt!!
Troligen kommer hans dos att höjas efter veterinärbesöket på måndag. Det är vanligt att man måste göra det första tiden under den akuta fasen men sen så ska han förhoppningsvis kunna klara sig på en mindre dos.
Hoppas nu bara att denna medicin ska funka och att han inte får några hemska biverkningar.

Trodde inte att han skulle få komma hem idag. Nästan hela dagen gick innan dom äntligen hörde av sig. Blodvärdena såg äntligen bra ut och han mådde bra igen så dom tyckte att han skulle få åka hem över helgen.
Dom ville jag skulle vara där 1 timme senare så det var bara att kasta sig i bilen och åka på direkten.
Äntligen skulle jag få hem min älskade goa lilla kille! Och liten är han verkligen nu. Han har blivit väldigt tunn. I juni vägde han 23,5kg. Nu väger han bara 20kg. Om man jämför med för ett år sedan så är det en enorm skillnad. Nu är han på tok för mager så nu blir det till att göda honom så han får tillbaks lite hull.

Vi fick inte träffa någon veterinär idag utan det var en sköterska som överlämnade honom. Vi pratade en liten stund först och hon frågade om allt känns bra. Nej, sa jag, det gör det verkligen inte men att jag börjar landa lite nu och får ta en dag i taget. Hon undrade också om jag hade några frågor. Visst har jag frågor! Men jag är helt slut både fysiskt och psykiskt så just nu orkar jag faktiskt inte ta in mer så jag sa att jag skulle vänta med dom till på måndag och det förstod hon ju.
Hon sa också att Eddie skött sig väldigt bra, att han har varit otroligt go och snäll och delat ut pussar till alla i sin närhet.
Älskade Eddie! Han är en riktig guldklimp! Det måste vara ett nöje att jobba med honom som veterinär och sköterska. Det verkar som att han charmat hela personalen under dom här dagarna och flera uttryckte sin glädje över och se vilken förändring motför när han kom in i onsdags. Det är först nu efteråt som jag förstått hur allvarligt det faktiskt var med honom och jag är återigen så glad att jag åkte in med honom!

Efter ett kort samtal gick hon och hämtade Eddie och det är länge sen, om jag ens gjort det tidigare, som jag sett honom så glad. Han hoppade, kramades, pussade hela mitt ansikte och grinade. Lilla gubben! Han sprang också fram till fönstret och verkade kolla efter bilen.
Sköterskan log med hela ansiktet och tyckte det var underbart att se honom så glad. En sköterska som gick förbi utanför och fick syn på oss stannade också till och skrattade.
Efter vi hade sagt hejdå och vi gick ut i gången mötte vi sköterskan som hade sett oss genom fönstret.
"Det där kan man då kalla ren och skär glädje!" sa hon och log innan vi gick vidare.

Eddie blir alltid väldigt gnällig när han har varit bortlämnad. Han blir likadan när han har varit på pensionat också. Han piper, gnäller och ylar om vartannat. Vet inte riktigt vad det betyder. Kanske är det lycka, kanske är det hemlängtan och otålighet.
Direktregleringen hos försäkringsbolaget drog ut på tiden så vi gick ut för och gå en sväng så länge men Eddie ville inte gå. Han kissade lite men sen drog han mot bilarna. Trodde han ville gå in igen så jag följde efter men då gick han fram till varenda bil och kollade om det var våran.
Killen hade hemlängtan! Lilla skrutten! Så skönt det måste vara för honom att få komma hem.

När direktregleringen äntligen gått igenom stålsatte jag mig inför summan och fick en smärre chock. Visst förstod jag att det skulle bli dyrt men att det skulle gå på 15 000:- hade jag inte riktigt räknat med. Självklart tog försäkringen det mesta så jag behövde "bara" betala 3 200:- Ångrar så att jag bytte bort försäkringen med fast självrisk. Det hade jag tjänat åtskilliga tusen på, men gjort är gjort och jag får vara glad att jag har en försäkring över huvudtaget.
Det jag oroar mig mest för nu ekonomiskt är att vi snart ska nå taket för max ersättning. Det är inte långt kvar dit så jag hoppas att vi ska hinna få ordning på hans mediciner och värden innan taket nås. Hans nya försäkringsperiod börjar inte förrän i januari så det är ju ett tag kvar.
Men som jag sagt tidigare.. Det får kosta vad det kosta vill. Än så länge har jag sparpengar kvar som visserligen tänkts användas till annat och det är inte hur mycket som helst heller men så länge jag har dom kan jag ge Eddie det han behöver.

På måndag ska vi tillbaks för att kolla hans värden och dosera medicinen. Han ska nu äta kortison och Florinef. Kortison hoppas vi på att kunna fasa ut så småningom. Hoppas verkligen! Han blir så otroligt törstig och kissnödig. Veterinären hade inte märkt något av det sa hon men jag märkte det direkt vid första rastningen att han kissar betydligt mer. Nu när han varit hemma en stund märks det än mer. Han dricker mer och kissar mängder. Det bara forsar ur honom så jag räknar med att behöva gå ut med honom på nätterna och springa ut titt som tätt på dagarna. Så om han kan leva utan kortison sen så blir jag väldigt glad!
Florinef är något han måste äta för resten av sitt liv. Han överlever inte utan det.
När jag skulle hämta ut det ikväll hade dom slut på det så det blir till att jaga runt efter det i morgon. Jag hoppas att apoteket på stan har det, annars får jag ringa runt till apotek i grannkommunerna. Jag kan inte vänta på att dom ska beställa hem det. Han måste ha det i morgon. Hoppas innerligt han ska funka på det! Annars är det väl kört...

Det är en betydligt piggare Eddie som jag har fått hem. Jag tycker inte riktigt att han är sig själv än men jag får nog ge det några dagar. Att vara inlagd på sjukhus kan få vem som helst ur gängorna. Han verkar lite trött och är fortfarande lite försiktig med maten. Jag har lyckats få i honom lite grann som han åt självmant när jag ställde fram det men det var bara några tuggor. Men så får man ändå ha i åtanke att han inte ätit på nästan en vecka så man får ta det lite lugnt i början och ta det lite pö om pö. Jag vet visserligen inte om han fick någon riktig mat på djursjukhuset men det är i så fall bara någon enstaka portion för han har mest legat med dropp annars.
Jag hoppas på att få tillbaks min gamla glada Eddie igen så fort den värsta akuta fasen är över. En sådan kämpe som han har varit med tidigare sjukdomar och allt han råkat ut för så vore det väl själva fan om han inte skulle klara detta också! Annars vore allt kämpande med allt annat förgäves och så orättvist kan det bara inte vara. Det får inte vara det!

Pratade med veterinären tidigare idag och Eddie är mycket piggare. Skönt att höra! Däremot så är hans värden fortfarande dåliga så han får stanna en natt till så att dom förhoppningsvis får ordning på hans värden innan han skickas hem.
Han var fortfarande förstoppad också och hade inte bajsat något. Det innebär att han inte har bajsat  ordentligt sen i söndags. Det är lång tid!
Dom skulle ge honom lavemang och låta honom strosa runt lite i skogen så får vi hoppas att det sätter fart på magen.

Det har känts lite bättre idag rent allmänt men visst är det fortfarande jobbigt. Hela ens tillvaro omkullkastas... igen. En ny sjukdom att få kontroll över. En ny sjukdom, ett nytt liv att lära sig och leva med. Ikväll har jag tänkt och grubblat mycket och just nu känner jag bara en stor oro och sorg.
I vår hade jag tänkt att Eddie skulle göra comeback i utställningsringen. Vill så gärna få fler utlåtanden om honom och se hur långt han kan gå. Men nu blir det inte så. En hund som går på kortison får inte delta på utställningar.
Hade också tänkt kastrera honom eventuellt till våren men en Addison-hund bör helst inte sövas eftersom det innebär en stress och påfrestning för kroppen. Så någon kastrering blir det troligen inte heller.
Och det här med stress är något som måste undvikas men hur ska det gå till? Vi bor vid en skjutbana och han blir livrädd och jättestressad när man är ute och dom skjuter där. Det behöver inte ens vara skott vid skjutbanan. Ibland blir han rädd för motorcyklar, bilar som låter mycket, mattor som piskas etc. Hur ska vi hantera det? Hur ska han kunna leva med Addison i vardagen när han helt plötsligt kan bli rädd?
Och så har vi nyår då han blir så rädd att man tror att han ska dö. Och med Addison kan han dö. Ska jag behöva ge honom lugnande i flera veckors tid innan under och efter nyår? Kan man ens ge Addison-hundar lugnande?
Om vi ska åka på semester utan hundarna var ska Eddie vara då? Vem ska ta hand om honom? Kommer man ens kunna lämna honom på ett pensionat? Blir det för stressigt för honom? Kan personalen sköta hans medicinering, se tecknen i god tid, ta honom till veterinären om han skulle få Addison-kris? Jag tror inte att jag någonsin mer kommer våga lämna honom på ett pensionat mer än över dagen.
Mitt kontaktnät med hundvakter är obefintligt så jag har ingen hundvakt att lämna honom till heller, än mindre till någon där han trivs och inte blir stressad.
Hos mina föräldrar är han lugn och känner sig som hemma men till dom är det 60 mil. Kommer vi aldrig någonsin kunna åka bort under Eddies livstid?

Många många frågor och funderingar. En massa hinder och oro. Just nu känns det bara nattsvart.

Sent igår kväll vid 22-tiden ringde dom från djursjukhuset. Mitt hjärta stannade! Varför ringer dom nu så här sent? Vad kan dom vilja? Visste ju redan vad dom misstänkte var fel på honom för det hade dom ju redan ringt och meddelat.
Var helt säker på att nu ligger han för döden och dom vill att jag ska komma in och ta farväl. Höll andan medan veterinären babblade på, presenterade sig och varifrån hon ringde. Det var samma veterinär som vi var till i juni med hans allergi så det var i alla fall skönt att höra en bekant röst.
Kändes som att jag höll andan i flera minuter innan jag fick veta att hennes ärende bara var att hon ville uppdatera mig om läget. Phu! Andas ut.

Han hade blivit lite piggare. Så pigg att han orkade skälla på hunden i boxen bredvid. Ett gott tecken! Men faran var inte över än så han låg under värmelampa och hade dropp. Dom skulle bevaka honom några timmar till, ta hans värden med jämna mellanrum och om det blev några förändringar skulle dom ringa igen. Nu råder det i alla fall inga som helst tvivel om att det är Addison han har. Otroligt sorgligt att han drabbats av även det
:(
Men veterinären lät i alla fall lite hoppfull. Det är bara och hoppas på att han svarar på medicinen han kommer att få och att den inte ger några biverkningar som inte går att leva med. Och att jag har råd med den. Det är ju det också. Som arbetslös har man det inte så bra ställt men jag kan leva på 4:- nudlar varje dag om det så skulle behövas.

Hon berättade också att vår veterinär, den specialist som hängt med oss i över 2,5 års tid sedan Eddie insjuknade i SLO, hade kommit ner till stallet och fått syn på Eddie och utbrast då: "Men åh är det min lilla Eddie!! Han har problem med sina klor så ni måste kolla hans klor. Det är hans matte jättenoga med!" Underbara gulliga du! Man kan inte annat än att älska denna varma goa människa. Nu vet jag ju att Eddie är en liten favorit. Hon har aldrig sagt det men ibland behövs inga ord för att man ska förstå. Jag vet att Eddie ligger henne varmt om hjärtat. Det märks. Men jag tror nog att hon är lika underbar med alla sina patienter och dess ägare. Hon är fantastisk.
Jag blev alldeles rörd när hon berättade detta och jag kände mig genast mycket lugnare nu när Eddie fått besök av sin kompis och favoritveterinär. Skulle inte förvåna mig om han fick en och annan puss också :) Känns skönt att han fick träffa någon som han i sammanhanget känner rätt väl.
Veterinären sa också att jag kom in i precis rätt tid med honom. Hade jag väntat längre hade det kunnat bli livshotande. Han var vinglig redan när jag hade dumpat av honom där och får dom inte vård då finns det risk för att dom dör.
Jag är så glad att jag litade på min magkänsla och kände att det här är något som kräver vård nu på en gång. Hade jag väntat så.. nä usch, vill inte ens tänka på det! Så glad att jag ringde djursukhuset igen också istället för att åka till "reservveterinären". Är helt säker på att dom inte hade varit lika snabba på att ställa diagnos och inte hade gett honom sådan intensivvård som han nu står under och behöver.
Så ett gott råd till er alla.. Följ alltid din magkänsla!

Nu väntar jag på att djursjukhuset ska höra av sig igen. Misstänker att han kanske får ligga en natt till men det gör mig inget. Jag saknar honom såklart och vill ha hem honom men det känns tryggt att han är i goda händer på djursjukhuset, får vård och att personal finns på plats som kan rycka in och ge akutbehandling om det skulle behövas. Hellre att han stannar lite extra och dom är säkra på att han klarar sig på egen hand hemma än att dom skickar hem honom för tidigt. Pengarna tickar på men jag skiter i pengarna! Det får kosta vad det kosta vill. Min pappa ringde igår med gråten i halsen och erbjöd sig att betala självrisken så det känns skönt med stöttning och ekonomisk support. Nu behöver jag inte oroa mig så mycket för den ekonomiska biten utan kan lägga all krut på att få Eddie att må bra och förhoppningsvis få leva ett lyckligt hundliv några år till.
Fortsättning följer...

Jag är fortfarande mitt i mardrömmen och den blir bara värre och värre.
Fick ett telefonsamtal från veterinären tidigare ikväll och vad hon kunde se hade han inget som fastnat i tarmen. Dom hade tagit prover på honom och hans njurvärden var inte bra så hon misstänker att han har Addison. Jävla skit!!
Jag har också misstänkt Addison men hoppats innerligt på att det inte skulle vara det. Han har ju redan sjukdomar så det räcker! Hur mycket otur kan man ha? Hur mycket ska vi behöva utstå?
Jag vet att det finns Addison-hundar som lever normala liv med medicinering, men jag vet också att medicinering inte hjälper alla Addison-hundar så att man får låta dom somna in
Jag är livrädd att medicinering inte ska hjälpa Eddie. Han har ätit kortison förut för sin SLO och han blir både otroligt törstig och kissnödig av det och det är inget liv som funkar i längden.

Veterinären skulle ta lite fler prover och dom skulle också behandla honom för förstoppning för han var lite förstoppad och i morgon skulle hon ringa igen och då får jag förhoppningsvis hämta hem honom. Jag hoppas att det är en gladare och piggare Eddie jag får med mig hem.
Jag hoppas, även fast jag finner det föga troligt, att det är förstoppningen som orsakat alla problem så att dom försvinner när den är åtgärdad.
Och jag hoppas om det nu är Addison, att medicinering hjälper så att han har många år kvar.
Men jag inser att jag kanske ska försöka ställa in mig på att vi kanske inte har så mycket tid kvar tillsammans med Eddie. Det krossar mitt hjärta!
Saknar honom redan så ofantligt mycket trots att jag vet att jag troligtvis får hämta hem honom i morgon. Saknar hans stora bruna ögon och kloka blick. Jag vill se in i dom där ögonen och finna svar. Eddie vet och sitter inne på svaren. Ska vi kämpa på och fixa även detta eller är det slutet nu?

Igår kväll lyckades vi få i Eddie en halv ostskiva och lite upphackad morot. Kändes lite hoppfullt att han fick i sig lite morot, men att han ratade korv som han älskar kändes långt ifrån bra. Bestämde mig för att ringa en annan veterinär idag och försöka få tid hos dom istället så jag slipper vänta till på tisdag. En klinik som inte alls är lika bra. Dom är trevliga och jättegulliga men känns inte så kunniga men jag tänkte att det är bättre att åka till en veterinär än ingen alls.

Inatt vaknade jag kl. 2.30 av att Eddie spydde upp all morot han hade fått i sig under kvällen. Inget bra tecken. Inte bra alls! Plötsligt kändes läget mycket allvarligare och då kom tårarna. Låg och stirrade upp i taket och rullade tummarna med tårarna rinnande.
Sambon försökte trösta. Gick så där. Kollade till Eddie titt som tätt för och se om han andades. Bestämde mig för att göra ett nytt försök med djursjukhuset så fort dom öppnade. Lyckades somna om till slut någon gång efter 4. Hade ställt kl. på 7 och gick då upp och ringde till djursjukhuset och den här gången gick det bättre. Fick en tid kl. 10. Försökte slumra någon timme till. Omöjligt.
Tiden slääääpade sig fram!
Strax innan vi skulle åka låg Eddie och skakade inklämd i hörnet i datarummet. Rädsla eller smärta? Vem vet.

Blev lite försenad till veten p.g.a. en sjuhelvetes massa vägarbeten men vi fick ändå vänta en stund innan vi blev uppropade. Eddie som vanligtvis flyger upp och glatt springer in till undersökningsrummen lyfte inte ens på baken och ville inte gå in men jag lyckades locka med honom till slut. Inne i undersökningsrummet nosade han runt lite men lade sig sedan under min stol och reagerade knappt när veterinären kom in. Ännu en ny veterinär den här gången men lika trevlig hon också som all övrig personal alltid har varit.
Hon kollade hjärta, puls, klämde och kände. Han reagerade på smärta i buken och hon kände något främmande där så vi skickades in på röntgen. Jag såg bara plåtarna från ett par meters håll men tyckte inte mig kunna se något som satt fast där men så är jag ju ingen veterinär heller.
Eddie skrevs in och sköterskan tog honom med sig efter röntgen och jag fick åka hem.
Plåtarna ska analyseras och blodprover ska tas. Om det är något som satt sig på tvären kommer han ev. att opereras ikväll. Jag oroar mig mest för att det ska vara en tumör. Med vår otur så är väl det det mest troliga...
Detta är en mardröm! Jag är trött, faktiskt helt slut, sjukt nervös och orolig och sitter med gråten i halsen mest hela tiden. Till råga på allt blev jag gräsänka idag också ända till på söndag så jag får sitta här i min ensamhet och oroa mig alldeles själv. Snacka om dålig timing!
Av alla onda ting hoppas jag att det bara är en infektion eller något annat som är "lätt" fixat med lite antibiotika. Veterinären var först lite inne på borrelia innan hon hade känt på honom men sen tyckte hon att det mesta talade för att något satt sig på tvären.
Det får vara vad fasen som helst bara det inte är cancer eller någon annan obotlig sjukdom.
Det blir ett jobbigt dygn detta och när djursjukhuset hör av sig kommer jag nog att skita ner mig av nervositet över vad dom har hittat.

Ska på möte senare idag. Känner inte alls för det men skönt att få det överstökat och kanske bra att komma bort en stund så att jag inte sitter hemma och grubblar. Men jag hoppas ändå att det är snabbt överstökat. Det är så dålig mottagning på mobilen där också så om veterinären ringer kommer hon nog inte lyckas få tag på mig när jag är där. Men jag får väl ringa upp senare i så fall.
Hoppas nu bara att denna mardröm är över snart med bästa tänkbara utgång!

Eddie är fortfarande krasslig. Trodde på en förbättring igår när han plötsligt började äta men det var bara tillfälligt. Något mer har han inte ätit, han är fortfarande hängig, vill inte gå ut, viftar bara lite på svanstippen och är inte alls sitt vanliga glada jag. Igår haltade han till med höger bak och jag tycker fortfarande att han går lite stelt.
Ringde därför till djursjukhuset idag men det är ju semestertider så det var inte helt lätt att få en tid. Vi fick ingen tid förrän om en vecka så vi får snällt vänta. Så länge han dricker och inte har någon feber tyckte hon inte att jag behöver oroa mig så mycket men om han blir sämre ska jag åka in akut med honom.
Vete sjutton vad det är han drabbats av. Han dricker visserligen men långsamt och grimaserar lite som om vattnet vore äckligt. Funderar på om han har ont i halsen men varför skulle benen bli påverkade i så fall? Det är typiskt Eddie att råka ut för skumma grejer och få diffusa symptom.
Får hoppas att han kryar på sig till nästa tisdag så att vi kan avboka den tiden. Under tiden får jag hålla honom under uppsikt, ta tempen och försöka peta i honom lite skinka, ost och annat som han tycker om så att han får i sig lite i matväg. Och hoppas på bättring.

Eddie mår inte så bra. Han är hängig, slö och vill mest bara ligga och vila. Han vill inte äta och inte gå några promenader.
Det var igår vi märkte att allt inte stod rätt till, men egentligen tror jag att det började tidigare. Vi åkte och badade i fredags och då var han som vanligt.
I lördags skulle vi åka och bada igen men då fick Eddie stanna hemma för att han blir så stressad och skällig vid badet. Han skäller konstant på vattnet och på oss för att han tycker vattnet är farligt och vill att vi ska hålla oss ifrån det.
Så för frídens skull och för och se om Dio blir tuffare när inte Eddie är med fick Eddie stanna hemma.
Jag tänkte då på att han låg kvar i soffan och blängde på oss istället för att komma till dörren och vara ivrig på att få följa med. Han brukar alltid gå och lägga sig i soffan och sura när han ska vara ensam hemma om även Dio ska vara hemma. Men ska Dio följa med brukar Eddie hålla sig framme och ställa sig vid dörren. Det gjorde han alltså inte denna gång, men verkade i övrigt som vanligt så jag tänkte att han hade väl förstått att han inte skulle med denna gång, eller trodde att vi bara skulle ta en promenad något som han sällan är intresserad av.
På kvällen åkte vi till en kompis och grillade. Både Dio och Eddie fick vara kvar hemma. Jag åkte hem tidigare än sambon och visst blev dom glada hundarna när jag kom hem men jag tyckte att Eddie hälsade ovanligt lugnt. Någon kvällspromenad ville han senare inte ta men det är inget ovanligt för det vill han aldrig i vanliga fall heller.

Igår natt gick han och la sig inne i datarummet under databordet vilket var rätt märkligt. Han ligger gärna där om dagarna och håller husse sällskap men om nätterna lägger han sig på sin höjd i soffan i vardagsrummet men oftast vill han ligga inne hos oss. Då började jag ana oråd. Det har hänt förr att han drar sig undan när han mår dåligt.
Och visst märktes det sen att han inte var sitt vanliga jag. Han verkade trött och loj och ville inte ha någon mat, men det i sig är i och för sig inget ovanligt. Han har aldrig varit speciellt intresserad av mat så det är inget man oroar sig för i vanliga fall. Men när han inte ens vill ha frolic så är det uppenbart att något inte står rätt till.
Han stod även och lyfte på ena baktassen vid ett tillfälle som om han inte ville stödja på den riktigt, men haltade inte när han gick. Däremot tyckte jag inte att han såg helt stabil ut bak när han gick.
På eftermiddagen tyckte jag han blev ännu slöare och började misstänka att han kanske fått borrelia. Har bara plockat en enda fästing på honom i år men det räcker ju med en för att bli smittad. Tog tempen på honom men den var normal så kanske inte någon borrelia ändå. Funderade på om han fått Addison, en sjukdom som förekommer hos portisar. Vissa symptom stämmer men inte alla. Bestämde mig för att avvakta till idag.

Idag ser jag ingen större förbättring. Fortfarande väldigt slö, men nu ser han inte vinglig ut när han går utan snarare stel, speciellt i bakbenen men jag tycker han ser stel ut fram också när han lägger sig ner. Så vi funderar på om han sträckt sig eller om det kanske är något med ryggen. Att det kanske inte är någon allvarlig sjukdom bakom utan att det är smärta som får honom så ur lag. Det har nämligen hänt förr att han blivit helt däckad och tappat aptiten då han har haft ont.
Det är ju naturligtvis inte bra om han har ont men om det nu är så behöver jag kanske inte oroa mig så mycket för då är det förhoppningsvis något övergående. I bästa fall.
I morse ville han inte äta något och frolic ratar han fortfarande men skinka, morot, korv och liknande funkar fortfarande och nyss gick han och åt av Dios mat så lite aptit verkar han ha fått tillbaks nu i alla fall. Hade tänkt ringa veterinären idag om han blev sämre eller inte hade blivit bättre men har nu bestämt mig för att avvakta en dag till. Att han återfått lite aptit kan ju vara ett bra tecken så det kan ju hända han är på bättringsvägen.
Får hålla koll på honom under dagen och skulle det förvärras får jag åka in med honom akut men det hoppas jag på att få slippa.
Min stackars sjukling! Alltid är det något. Att han aldrig får vara frisk och kry några längre perioder. Det är inte rättvist! Och man blir ju så himla orolig när han inte mår bra, vad sjutton det kan vara. Får hoppas han kryar på sig under dagen och natten så att han mår bättre i morgon. Annars blir det en tur till veterinären med en krasslig Eddie och orolig matte... igen.

Efter mycket velande och googlande bestämde jag mig igår och beställde mitt nya hjälpmedel.
Det blev varken Canny Collar eller VGW-bälte. I alla fall inte ett sånt VGW-bälte jag hade funderingar på.
Eftersom min ekonomi är minst sagt begränsad och Dio är unghund som fortfarande utvecklas och förmodligen kommer att bli grövre än vad han är nu så bestämde jag mig till slut för att köpa ett VGW-bälte Beginner. Det har exakt samma funktion som vanliga VGW-bältet men är lite enklare, har inte samma vaddering och är betydligt billigare. Det är till för valpar och unghundar som fortfarande växer så att man slipper slänga ut pengar på ett vanligt VGW-bälte som hunden kanske sedan växer ur.
Dio skulle högst troligt inte växa ur ett vanligt VGW-bälte så för mig skulle det säkert inte vara bortkastade pengar men när ekonomin nu ser ut som den gör, jag inte vet hur pass grov Dio kommer att bli (hans pappa är tydligen riktigt grov så om Dio ärvt honom kommer han att växa en hel del till på bredden) och jag inte vet hur VGW-bältet kommer att fungera på Dio tyckte jag det var klokast att köpa ett Beginner. Säkert kommer det att tova pälsen eftersom det saknar vaddering men jag får väl härda ut i så fall.
Om problemet sedan kvarstår om ett halvår när Dio är drygt 2 år så investerar jag i ett vanligt VGW-bälte då. Då borde han vara nästan färdigutvecklad också så man har ett hum om hur bred han blir.

Mitt bälte beställde jag från en för mig helt okänd sida. Det är ingen vanlig webshop med kundkorg, kassa och allt det där utan mer som en vanlig sida med några produkter uppradade och man mailar vilken produkt man vill köpa. Lite skeptisk var jag men jag mailade in en förfrågan i alla fall och idag hade jag fått mail att hon skickar selen redan idag och om den inte passar får jag skicka tillbaks den. Hon verkar jättetrevlig och serviceminded! Inte behövde jag betala den i förskott heller. Verkar helt enkelt superbra! Nu har jag ju inte fått selen än men om den kommer fram som den ska  har jag inget att anmärka på förutom frakten som jag tycker är i dyraste laget, men då var å andra sidan själva selen billig. 129:- bara, medan många andra tar upp emot 200:- + frakt.
Sidan jag beställt från heter Lydiga Tassar för den som är nyfiken ;)