Pratade med veterinären tidigare idag och Eddie är mycket piggare. Skönt att höra! Däremot så är hans värden fortfarande dåliga så han får stanna en natt till så att dom förhoppningsvis får ordning på hans värden innan han skickas hem.
Han var fortfarande förstoppad också och hade inte bajsat något. Det innebär att han inte har bajsat  ordentligt sen i söndags. Det är lång tid!
Dom skulle ge honom lavemang och låta honom strosa runt lite i skogen så får vi hoppas att det sätter fart på magen.

Det har känts lite bättre idag rent allmänt men visst är det fortfarande jobbigt. Hela ens tillvaro omkullkastas... igen. En ny sjukdom att få kontroll över. En ny sjukdom, ett nytt liv att lära sig och leva med. Ikväll har jag tänkt och grubblat mycket och just nu känner jag bara en stor oro och sorg.
I vår hade jag tänkt att Eddie skulle göra comeback i utställningsringen. Vill så gärna få fler utlåtanden om honom och se hur långt han kan gå. Men nu blir det inte så. En hund som går på kortison får inte delta på utställningar.
Hade också tänkt kastrera honom eventuellt till våren men en Addison-hund bör helst inte sövas eftersom det innebär en stress och påfrestning för kroppen. Så någon kastrering blir det troligen inte heller.
Och det här med stress är något som måste undvikas men hur ska det gå till? Vi bor vid en skjutbana och han blir livrädd och jättestressad när man är ute och dom skjuter där. Det behöver inte ens vara skott vid skjutbanan. Ibland blir han rädd för motorcyklar, bilar som låter mycket, mattor som piskas etc. Hur ska vi hantera det? Hur ska han kunna leva med Addison i vardagen när han helt plötsligt kan bli rädd?
Och så har vi nyår då han blir så rädd att man tror att han ska dö. Och med Addison kan han dö. Ska jag behöva ge honom lugnande i flera veckors tid innan under och efter nyår? Kan man ens ge Addison-hundar lugnande?
Om vi ska åka på semester utan hundarna var ska Eddie vara då? Vem ska ta hand om honom? Kommer man ens kunna lämna honom på ett pensionat? Blir det för stressigt för honom? Kan personalen sköta hans medicinering, se tecknen i god tid, ta honom till veterinären om han skulle få Addison-kris? Jag tror inte att jag någonsin mer kommer våga lämna honom på ett pensionat mer än över dagen.
Mitt kontaktnät med hundvakter är obefintligt så jag har ingen hundvakt att lämna honom till heller, än mindre till någon där han trivs och inte blir stressad.
Hos mina föräldrar är han lugn och känner sig som hemma men till dom är det 60 mil. Kommer vi aldrig någonsin kunna åka bort under Eddies livstid?

Många många frågor och funderingar. En massa hinder och oro. Just nu känns det bara nattsvart.