Vilken hundhelg det har varit! Omtumlande på alla sätt och vis och en hel del saker som inträffade för första gången. Någon gång ska ju som bekant vara den första och det har den här helgen verkligen varit.
Igår åkte jag för första gången till en hundaktivitet i min egen bil. Japp, nu är jag äntligen bilägare igen :) Köpte mig en bil i tisdags som blev mycket dyrare än vad jag hade tänkt mig men jag orkade inte leta mer så jag slog till på en Ford Focus Kombi. Babyblå och fin. Nu ska jag bara beställa svindyra grindar till också. Hade tänkt köpa lite billigare bil så att billånet även skulle räcka till grindar men nu får jag köpa grindarna på vanlig avbetalning istället. Dyrt och eländigt men så får det bli. Har letat begagnat på Blocket och hittat två annonser men ingen av dom svarar så jag får köpa nya hos butik istället.

Igår var också dagen då vi för första gången tävlade i regn/dåligt väder. Regnet bara öste ner men vi hade tur att få uppehåll lagom tills det var vår tur. Sen regnade det igen men blev uppehåll igen till vår andra runda. Det är förstås rallylydnad jag pratar om. Jag tappade sugen lite efter förra tävlingen som gick så uruselt men skam den som ger sig. På´t igen bara. På första rundan hade vi samma domare som på vår allra första tävling. Jag gillar henne. Hon är jättebra. Väldigt ödmjuk och trevlig. Igår bjöd hon dessutom på godis för att vi skulle lugna nerverna och bli glada regnet till trots :)
Efter vår första runda kände jag direkt att det här var den bästa runda vi någonsin har gjort under tävling. Jag vet inte vad som hade flugit i Dio men han var plötsligt fokuserad. Lite nos blev det men inte alls i samma omfattning som sist. Så jag hoppades och höll tummarna för att vi skulle bli godkända. Det var med spänd förväntan jag såg en av funktionärerna fylla i resultatet sen på väggen. 91 poäng!! Höll på att svimma när jag såg det och trodde knappt det var sant. Jag blev så paff att jag var tvungen att fråga om hon verkligen hade skrivit av rätt protokoll men jodå det hade hon. Resultatet ändrades dock senare till 89 poäng. Varför vet jag inte. Kan bara spekulera men det spelar ingen roll. 89 poäng och delad 6:e plats var jag mer än nöjd med. Igår var alltså även första gången vi fick ett godkänt resultat. Gissa om jag var glad!

På eftermiddagen höll jag på att missa banvandringen. Jag kom när domaren redan hade visat den och det bara var 5 minuter kvar så jag hann bara springa igenom den ett par gånger snabbt som attan. Sen fick vi vänta lääänge på vår tur och vi blev bara tröttare och tröttare. När det var vår tur var Dio jättetrött, jag var jättenervös (tror det var p.g.a. den missade banvandringen och att jag så förtvivlat gärna ville ha ett till godkänt resultat), helt tom i huvudet och kände mig helt förvirrad.
Under vår runda nosade Dio en hel del, tittade trött på mig och utförde motvilligt momenten när jag bad honom. Själv visste jag knappt åt vilket håll vi skulle så jag var inte ens säker på att vi hade gått banan rätt när vi var klara.
Den här gången hann inte resultatet komma upp när det var dags för prisutdelning så jag hade inte en aning om hur många poäng vi hamnat på. Pallplats visste jag ju att vi inte hade någon chans på men jag trodde inte ens att vi skulle få godkänt.
Jag blev därför smått chockad när domaren ropade upp våra namn med ett resultat på 78 poäng. "VA?!" utbrast jag, "blev vi godkända?!" Domaren bara skrattade och gratulerade till ett bra jobb. Det trodde jag då aldrig men åh så glad jag blev! Nu har vi alltså bara ett resultat kvar så har vi vår första titel sen :)
Jag var verkligen jätteglad och supernöjd efter gårdagens äventyr och det dåliga vädret var totalt bortglömt när jag åkte hem.
Första domaren skrev som kommentar att vi hade gott samarbete och att vi kommer gå långt. Härligt med någon som tror på en :) Så nu är det väl bara att fortsätta träna och sätta upp framtida mål.

Hundhelgen fortsatte idag med utställning i Borås. Jag är ju mäkta less på utställningsvärlden men jag har planerat för ett par utställningar i år ändå, bara för kul. Extra kul var det att Dios syrra också skulle ställa i Borås. Hon bor i Skåne så det är inte ofta man får träffa henne.
Även idag öste regnet ner men lagom till portisarna skulle in så blev det uppehåll.
Några framgångar i ringen hade jag inte räknat med. Dio har aldrig blivit placerad i officiella utställningar men kanske en fin kritik, bra omdöme och i allra bästa fall ett CK hade jag hoppats på. Det jag absolut inte hade räknat med var vad som hände när vi hade gått in i ringen. Jag märkte inget då. Jag var ju fullt upptagen med att ställa Dio som skötte sig så bra när vi väl hade sprungit vårt varv där han hoppade och skuttade lite. Men när domaren skulle bedöma honom stod han uppställd så snällt och snyggt. Hon tog väldigt god tid på sig och jag tror aldrig han har stått så länge utan att trava runt eller sätta sig. Han var jätteduktig.
Så kommer domaren fram och säger tyvärr, fel pigment och ringsekreteraren kommer bakom och ger mig kritiklappen Jag fattade ingenting!
När jag kommer ut ur ringen kommer ägarna till Dios syrra fram till mig och berättar något som gör mig förbannad, besviken och framför allt chockad. Mitt i allt det slänger jag ett öga på kriktiklappen och läser disqulified. Nu blir allt bara ett kaos. Vad är det som händer?
Ägarna till Dios syrra har hela tiden stått och tittat på oss precis vid domartältet och det dom berättar är att när vi hade gått in i ringen kom en annan portisägaren fram till ringsekreteraren och sa att Dio är reggad som vit och har därmed fel pigment och borde diskas. Personen ifråga sa kanske inte just dom orden men det var i alla fall budskapet. Ringsekreteraren gick i sin tur till domaren och berättade som p.g.a detta valde att diska oss, så nu får Dio en disk på Hunddata för... ingenting!
Hur fan är folk funtade? Hur kan man ens komma på tanken att göra en sådan sak? Att förstöra för någon annan av ren djävulskap? Vi tog genast kontakt med vår uppfödare som blev heligt förbannad. Vi gick sedan till sekretariatet för att överklaga vilket inte gick men dom höll med om att hela förfarandet är fel och dom skulle ta upp det med ringsekreteraren. Men det hjälper ju inte oss. Disken kommer att finnas där på Hunddata. Så fruktansvärt onödigt! Ingen annan domare har ens haft en tanke på att diska oss p.g.a. pigment. En enda domare har anmärkt på pigmenten men den gången fick vi ändå Very Good. Den portugisiska domaren vi hade förra sommaren sa överhuvudtaget inget om pigmenten.
Jag har nu fått tips av en kompis som är ringsekreterare att man kan lämna in en anmälan om oacceptabelt beteende vilket jag funderar på att göra.
Så här får det inte bara gå till!
Hundhelgen slutade alltså med ännu en första gången. Vi blev idag för första gången diskade på en utställning och det p.g.a. en skitsak. Fy faaaan! är det enda jag har att säga. Folk är ruttna. Genomruttna.

Hur gick det då för Dios syrra som även hon är vit med bruna pigment? Dom valde att stryka henne. Hon skulle förmodligen också blivit diskad så det var ingen idé att ställa för att få en disk i protokollet, speciellt inte eftersom hon ska avlas på.

Förra lördagen anordnade brukshundsklubben en fotoföreläsning/kurs. Den var bara på ett par-tre timmar så det var ingen djupgående föreläsning utan mer basic. De flesta som var där var ganska novisa inom foto. Jag och en till var väl dom enda som inte använder "auto" när vi fotar, men jag tycker ändå att föreläsningen var bra. Han gick igenom inställningar, förklarade vad saker betyder, visade på våra kameror var vi hittar inställningarna och svarade på alla våra frågor. Lite olika tips fick vi också så jag tycker ändå att man fick ut ganska mycket av föreläsningen trots att jag var bekant med mycket av det sedan innan. Men jag är ju långt ifrån ett proffs så det var bra att få allt förklarat av en fotograf. Jag gick en fotokurs för väldigt många år sen och mycket har hänt med kameror sedan dess. Tekniken är densamma men jag kommer ju inte alls ihåg alla begrepp och samband mellan inställningar så det var bra att få allt förklarat för sig igen, efter si så där 22-23 år :)
Nu gäller det bara att omvandla det teoretiska i praktiken också och det är ju det som är så svårt! Alla inställningar går ju inte att tillämpa heller, i alla fall inte optimalt. Man skulle behöva olika objektiv för det men det får ju ta sin lilla tid att införskaffa olika objektiv. Dom är ju inte direkt gratis.

Jag har inte fotat på länge, dels p.g.a. tidsbrist men också p.g.a. osämjan mellan hundarna. Jag har inte haft någon lust att fota när jag inte kunnat fota båda ihop. Men efter föreläsningen kom lite av suget tillbaks så jag tog med mig Dio till sjön och övade lite. Här är resultatet:

Förra veckan var det dags igen för blodprov på Eddie. Jag trodde inte att hans värden skulle vara bra. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag hade en känsla av att dom inte var bra. Det bara kändes så och jag har tänkt att hans beteende kanske delvis berott på dåliga värden.
Men jag hade fel. Han värden var till min förvåning bra så vi slipper höja Florinef-dosen och vi slipper sätta tillbaks kortisonet. Skönt att slippa höja Florinef. Skulle önska att vi kunde sänka den lite men vi får väl köra på med denna dos så länge.

Hade bett om att få hans svampiga öron kollade också men veten fick inte ens titta i dom. Han tvärvägrade och skakade på huvudet så fort hon försökte trots att jag höll hans nos. Men prov fick i alla fall sköterskan ta och som jag redan förstod så var det rikligt med svamp i ena örat och måttligt i det andra. Vi fick Betnovat utskrivet så nu har vi kört med Otodine och Betnovat i en vecka och nästa vecka blir det återbesök för öronen. Ska då också be veten kolla på ett fult sår som han har fått på nosryggen en bit under ögat. Misstänker att det är ett bett från Dio när Eddie flög på honom härom dagen. Det ser ganska konstigt ut men jag ska tvätta med klorhexedin och hoppas på att det blir bättre så att veten slipper göra någon åtgärd och veteinärbesöket förhoppningvis inte blir så hiskeligt dyrt.
När nästa blodprov blir vet jag inte men förhoppningsvis tidigast i höst, såvida det inte händer något innan dess förstås.

Jag tänkte att jag skulle blogga efter vår förra tävling men jag orkade inte. Vi var och tävlade för några veckor sedan, vår andra tävling, eller tredje om man räknar med dubbelklassen på vår allra första tävling.
Målet den här gången var att komma över 48 poäng som vi fick på vår allra första tävling, och att inte ta fel väg. Många var otroligt duktiga denna gång och jag kände att här ligger vi verkligen i lä. Det var väldigt få som hade hundar som inte var följsamma. De flesta såg ut som rena rama proffsen. Men jag hade ändå inget mål om någon pallplats. Självinsikt har man ju trots allt så jag inser ju att en pallplats är väldigt långt borta. Det är ett mål som jag inte kan sätta upp på länge än. Jag skulle känna mig nöjd med allt över 48 poäng även om ett godkänt resultat är det jag strävar efter och hoppas på men det känns som att det också är långt borta.

Rätt väg tog jag den här gången men någon förbättring poängmässigt blev det inte. Som vanligt var Dio fokuserad utanför planen men så fort vi klev in på den så var allt fokus som bortblåst. Han tittade på allt utom på mig, han drog iväg åt alla möjliga håll, nosade på koner och skyltar, körde nosen i backen, stod och stirrade på hundar utanför planen och hade noll fokus.
Det blev en försämring med 4 poäng så vi hamnade på 44 poäng och blev väl typ 3:a från slutet. Har nog sällan känt mig så besviken, bortsett från när jag klantade mig och tog fel väg på förra tävlingen, men då var jag besviken på mig själv. Den här gången var jag grymt besviken på Dio. VARFÖR kan han inte vara fokuserad på planen? Jag fick tips av domaren sen att belöna framifrån så att han får mer fokus på mig, men det är ju det jag gör. Inte alltid men ofta, och på träning klättrar han ju nästan på mig. Innan jag började tävla var det det jag oroade mig för mest att han skulle hoppa och klättra på mig men det har ju blivit precis tvärtom.
Jag tänkte att jag skulle träna järnet inför nästa tävling men det har jag inte gjort. Jag tappade sugen helt efter det senaste fiaskot så det kommer förmodligen att gå åt skogen nästa helg också när vi har nästa tävling, såvida det inte sker ett mirakel och Dio plötsligt bryr sig om mig istället för allt annat.
Ska försöka hinna med lite träning i veckan i alla fall under våra promenader på olika platser med olika störningar.
Får nog lägga in lite utställningsträning också för det är även utställning nästa helg. Den andra och näst sista för vår del för i år. Den kommer inte heller att gå bra. Han kan inte konkurrera med andra hundar och det har hänt att domare inte ens sett åt hans håll. Dessutom är det alltid samma hundar som vinner. Skittråkigt och en av anledningarna till att jag har tröttnat på utställningar. Men det är ju i alla fall träning och det kan man aldrig få för mycket av.

Jag försöker att inte vara frånvarande från bloggen alltför långa perioder men ibland är det svårt. Nu är det snart 3 veckor sen jag bloggade sist och det är inte för att jag inte haft något att blogga om. Jag har helt enkelt inte haft tid, ork eller lust. För saker att blogga om det finns det. Säkert ointressanta för de flesta men jag bloggar ändå mest för min egen skull så intresset i det hela kvittar.

Nu tänkte jag i alla fall att jag på självaste midsommarafton skulle ta och blogga ikapp lite. Jag firar ändå inte midsommar, fast i år kanske man borde ha gjort det, när det för en gångs skull är fint väder! När hände det senast? Sambon är iväg och firar men jag ville inte följa med. Har inte haft kul där de senaste åren så då var det inte så stor idé att åka dit i år heller. Längtar mest hem och önskade att jag kunde fira med familj och vänner där hemma istället. Eller att jag och sambon kunde ha åkt iväg någonstans över helgen men jag kom inte på vart man skulle kunna åka så det blev inget med det heller. Måste erkänna att det är rätt trist att sitta instängd här hemma helt själv men samtidigt väldigt skönt att slippa midsommarhysterin. Jag passar på att njuta av ledigheten istället och ägna lite tid åt bloggen. Flera inlägg kommer det att bli och det här kommer att handla om situationen mellan grabbarna. En statusuppdatering om läget.

Det har nu snart gått 5 veckor sedan Eddie chipkastrerades på nytt, men som jag misstänkte har det inte blivit någon lösning på problemet. Hoppet har tänts emellanåt. För ett par veckor sedan var sambon på Sweden Rock så jag var ensam hemma med grabbarna onsdag-söndag och då var det lugna gatan jämfört med hur det varit senaste tiden. Jag kunde ha dom tillsammans och även lämna rummet utan att dom flög på varann. Visst var det spänt emellanåt, speciellt i sovrummet men jag löste det hela rätt bra. I sängen låg Eddie på min vänstra sida och Dio på min högra och jag i mitten. Kompostgallret hade jag som vanligt nedanför fotänden på höger sida så att inte Eddie skulle kunna gå förbi den vägen och sen flyga på Dio från den högra sidan om sängen. Det funkade bra för Eddie hoppade alltid ner på vänster sida innanför kompostgallret. Jag kunde också gå promenader med båda två samtidigt. De första promenaderna var jag lite nervös och spänd och hade båda på varsin sida om mig med kort koppel. Eddie spände sig några gånger så jag fick vara på min vakt och bryta direkt han blev lite spänd eller gav Dio onda blickar men han lyssnade tack och lov på det och efter några promenader slappnade vi alla av lite mer.
Det kändes som att dom var lugnare inne på grund av att husse var borta. Eddie är i mångt och mycket husses pojk så kanske han kände att han inte hade någon husse han var tvungen att försvara och därför kunde slappna av lite mer.

När sambon kom hem igen fick vi övervaka lite mer och använda oss av kompostgallren. För någon vecka sen var det rätt lugnt igen och jag tänkte att nu, nu har chipet äntligen börjat verka och Eddie börjat bli sig själv igen. Blivit snäll. Jag kunde återigen ha dom i samma rum, Eddie flög inte upp och blev förbannad när Dio hoppade upp och ner från soffan eller gick omkring, vilket han annars har blivit de senaste veckorna. Dio kunde till och med gå förbi Eddie utan att bli påhoppad. Det syntes att Dio började slappna av mer i närheten av Eddie och han vågade till och med gå fram och nosa på Eddie. Men det höll tyvärr inte i sig. Bara efter några dagar började Eddie spänna sig, stirra och morra igen och härom morgonen var slagsmålet i full gång.
Dio låg i sängen i sovrummet, Eddie var i hallen med stängt kompostgaller och jag var i badrummet. Jag hörde att Eddie började böka med gallret men innan jag hann stoppa honom öppnade han det, rusade in i sovrummet och flög på Dio.
Jag blev så arg att jag tog Eddie under ena armen och bar ut honom i hallen där jag sa honom ett och annat. Adrenalin är fantastiskt. Aldrig förr har en mullig 24-kilos Eddie känts så lätt. Han är ingen som man bara tar under armen och går iväg med i vanliga fall men jag var fly förbannad så han kändes inte ens tung när jag bar iväg med honom. Tyvärr hjälper det inte ett dugg att bli förbannad. Han kommer och fjäskar lite efteråt men tvekar inte att flyga på Dio igen om han får chansen. Just sovrummet är oerhört känsligt. Det är där som Eddie blir mest förbannad och man får slussa in dom en och en till sina platser, stänga av med galler nedanför fotändan och se till att Dio håller sig på högra sidan om sängen och Eddie på den vänstra. Det är som att Eddie har utsett speciellt sovrummet till sitt revir och tycker att Dio inte har något där att göra.

Det är jättejobbigt med hans beteende och inte vet jag hur jag ska tacklas med det, vad man ska göra åt det, OM det ens går att göra något åt. Jag försöker att vara tydlig, visa att det inte är OK det han håller på med, att det är jag som bestämmer. Det är varken hans eller Dios revir, det är mitt och husses och det är vi som bestämmer vilka som får vara där. Men att få Eddie och förstå det verkar svårt. Han är en knepig hund Eddie. Har alltid varit, på både gott och ont. Svår att nå fram till i vissa situationer och har aldrig tagit åt sig av tillrättavisningar. Alltid bara skakat av sig och gått sin egen väg. Han är en svår nöt att knäcka. Man vet liksom inte vilka knappar man ska trycka på, vilka knep man ska använda sig av för att det ska ge effekt. Fortfarande efter över 5 år så är han ibland oerhört svår att förstå sig på.
Ofta känns det bara nattsvart och hopplöst med hans aggression mot Dio men hoppet är ju trots allt det sista som överger människan så jag kommer att hoppas att tag till på att det någon gång ska lösa sig. Just nu ligger båda i vardagsrummet till synes avslappnade.
Jag hoppas och ber till gudarna att det löser sig förr eller senare och att han håller sig lugn i juli hemma hos mamma och pappa där det inte går att stänga av och jag omöjligt kommer att kunna ha samma kontroll över dom. Det oroar mig, men jag hoppas att det ska gå bra och att jag hittar någon bra lösning. Håller tummarna för det!

Har inte orkat uppdatera här på ett tag. Inte haft tid heller för den delen.
Läget här hemma är inget vidare.
Eddie är fortfarande grinig på Dio, så pass att vi måste ha dom åtskilda. Trodde inte att det skulle gå så långt men det har det tyvärr gjort :( Jag är så otroligt ledsen över detta, samtidigt som jag är orolig över vad detta beteende hos Eddie beror på. Många tankar far genom huvudet. Har det slagit slint i huvudet på honom, har han fått hormonrubbning, är det testosteronpåslag som gör det, är chipkastreringen boven till allt, kommer det bli bättre av nya chipkastreringen, hade allt varit frid och fröjd om jag inte hade chipkastrerat i vintras, mår han dåligt av någon anledning?
Vi har märkt att det inte bara är Dio han är annorlunda mot. Det gäller även andra hundar. Han liksom undviker dom. Går i en liten båge runt. Jag märkte det första gången igår kväll när vi mötte grannens cavalier som han alltid har kommit överens med. Han har väl inte varit överdrivet intresserad av honom utan ganska neutral, men igår undvek han honom verkligen. Han sneglade på honom och gick i en båge runt. Vad sjutton är det som har tagit åt min Eddie egentligen? Hörde om en hund som hade blivit hundaggro när chipkastreringen gick ur så att han fick avlivas. Det gör mig fullständigt skräckslagen! Är det vad som hänt Eddie också?
Allt känns bara så nattsvart och hopplöst just nu och jag vill bara att allt ska återgå till det normala. När jag ser bilder på hundar som sover ihop blir jag så ledsen. Även fast mina aldrig har gjort det så har dom ju ändå kunnat ligga bredvid varandra utan problem. Kunnat vara i samma rum, kunnat umgås och busat tillsammans utomhus. Allt det är borta och det gör mig så otroligt sorgsen.
I morgon har det gått två veckor sedan chipkastreringen, men ingen förbättring alls än så länge. Men hoppet är det sista som överger människan så jag hoppas fortfarande på ett mirakel. Hur ska jag annars göra i sommar t.ex. när jag ska hem till mina föräldrar? Där går det inte att stänga av och ha dom åtskilda. Usch, inte kul det här :( Snälla söta rara Eddie, kan du inte bli normal igen?