Det var lite nervöst att åka till veterinären idag. Hade bara den där knölen i tankarna.
Undrade vilken veterinär vi skulle få träffa idag. Vi har träffat de flesta veterinärer som jobbar där men idag fick vi träffa en okänd. Tror att hon är nyanställd där. Har aldrig sett henne förut. Men hon var i alla fall glad och trevlig och det är huvudsaken.
Innan hon kom hade Eddie lagt sig ner bredvid mig och han reste sig inte ens när hon kom. Han är verkligen hur cool som helst hos veterinären! Han är ju så van att vara där, speciellt i undersökningsrum nr. 5, så han brydde sig knappt om att gå runt och sniffa ens en gång.
Däremot avskyr han bordet så när han vet att det är dags att gå upp på det försöker han göra sig osynlig. Idag låg han under stolarna och tittade storögt på oss som om vi vore galna när vi bad honom att gå upp på bordet men med lite godis brukar det lösa sig.

Hon kände ingen knöl idag, inte vad hon sa i alla fall och analsäckarna kändes normala. Men hon tömde dom ändå när vi ändå var där, men hon trodde inte att det var dom som besvärade honom så hon kände efter ännu mer efter att hon tömt analsäckarna och då hittade hon pinnar som fastnat i ändtarmen. Det var som stora vassa flisor. Inte undra på han varit besvärad! Om det nu är dom som orsakat problemet, men vi tror att det är det. Det verkar ju troligt.
Tur i oturen ändå att dom inte fastnade längre in för då hade det blivit betydligt dyrare och mer komplicerat.
Sabla hund! Jag har sagt åt honom åtskilliga gånger att han inte får äta pinnar men han är helt besatt av att tugga pinnar så det går inte att hindra honom. Dio är precis likadan han också. Båda älskar att käka pinnar och vet så väl att dom inte får göra det så dom springer antingen iväg eller tuggar snabbt som attan för att man inte ska hinna ta pinnen ifrån dom.
Jag har försökt med byteshandel men det funkar inte. Det är inte mycket som kan konkurrera med pinnar som det verkar.
Får hoppas att det inte händer igen och så får jag försöka hindra honom så gott det går. Det blir dyrt för mig annars om jag ska betala en tusenlapp varje gång för Eddies egentillverkade träflis.
Hoppas också att det var pinnarna som var boven så vi slipper åka in igen. Jag skulle höra av mig om det inte blir bra nu när pinnarna är borta, så ska dom göra en ordentlig undersökning men det känns som att problemet är löst nu. Hoppas det!
Nu önskar jag att han håller sig frisk för resten av året. Det vore SÅ skönt!

Är det verkligen maj snart? Det kan man inte tro. Satan i gatan vad kallt det är!
Det var andra skoldagen idag och jag var helt iskall efteråt. Hade ändå täckjacka och vantar men det hjäpte inte mycket. Händerna blir man ju iskall om ändå när man ska fippla med godis och hålla på. Värmen får gärna komma snart! Helst till helgen så man slipper sitta och frysa på utställningarna.

Det var lite seg start på dagens kurstillfälle också. Vi började med kontaktövning igen innan vi gjorde en enkel inkallningsövning där vi fortfarande hade hundarna i koppel bredvid oss.
Men sen blev det lite mer fart när vi skulle göra en riktig inkallning men en i taget så de andra hundarna fick vänta utanför planen.
Dio klarade det utan problem såklart så vi la till en störning i form av instruktören som stod längs inkallningssträckan med Dios andra kamptrasa. Då sprang han fram och ville leka med henne men jag lyckades kalla på honom ändå till slut och vid andra försöket brydde han sig inte om henne utan kom direkt till mig.
Nu hoppas jag att vi snart får träna på inkallning med andra hundar runt omkring för det är vad vi verkligen måste träna på.
Ingen tvekan om i alla fall att Dio älskar sina kampflätor. Han blir helt galen. Man skulle kunna tro att han är av bruksras som han håller på. Det är kul att han gillar att kampa (tacksam och lättsam belöning att använda för matte) men han hugger mig alltid i händerna vilket gör fruktansvärt ont! Jag vet inte hur jag ska få honom att se sig för. Nu använde jag ändå en längre fläta som jag gjorde förra veckan. Den är väl runt 1 meter nu kanske men ändå hugger han mig i händerna. Skulle kanske behöva en ännu längre men det är svårt att hitta fleecetyg som är tillräckligt långt för att räcka till en längre fläta. Ha måste väl kunna lära sig att inte hugga mig i händerna! Vill gärna ha dom kvar.

I morgon ska Eddie till veterinären för "ovanlighetens" skull. Han har fått problem med rumpan igen. Han är inte röd eller svullen som sist men biter och slickar där så fort han får chansen. Därför får han gå med tratt nu. Det är tur att han är så van och bekväm med det.
Vet inte om det är analsäckarna som krånglar eller om det är något annat. Jag oroar mig för den där knölen dom hittade sist, att det ska vara det man befarar allra värst. Måtte det bara vara fulla analsäckar eller något annat som är lätt att åtgärda.
Usch, jag blir så less! Less på att han aldrig kan få vara frisk någon gång. Att det alltid är något som ska krångla. Även om det bara är mindre åkommor som öroninflammationer och liknande så blir jag så otroligt less på att vi måste flänga till den där veterinären jämt och ständigt. Det tar så mycket på ekonomin. Energin också för den delen. Så fort jag lyckats spara lite så blir han sjuk så att alla pengar försvinner igen och man går och oroar sig över vad det är han har drabbats av den här gången. Det är hopplöst! Önskar att han kunde få ha ett helt friskt år någon gång. Tycker synd om honom som ska råka ut för allt möjligt. Han tar det hela med jämnmod men ändå... Det är inte roligt att vara sjuk. Får hålla tummarna för att det inte är något allvarligt den här gången heller och att det inte blir alltför dyrt.
I morgon eftermiddag vet jag.

Nu har utställningssäsongen utomhus börjat. Idag var det dags för den första. Vi hade inte tränat så mycket inför denna utställning heller men lite grann har vi i alla fall tränat och han har blivit hyfsat duktig på att stå. Ibland behöver jag inte ens hjälpa honom att hålla upp svansen. Att springa har också gått bra för det mesta.
Men att springa med en massa hundar och folk runt omkring är något helt annat. Han kan verkligen inte springa ordentligt när det väl gäller så vi måste träna massa mer på det. Tyvärr har jag inga att träna med men lite kanske det hjälper att träna på egen hand också. Dessutom blir ju varje utställning en träning i sig också.

Dio var enda portisen anmäld och enda portisen på plats också vad jag såg men vi träffade ändå en portismänniska. Det visade sig vara ingen mindre än Dios pappas uppfödare så det var ju jättekul att få träffa ägaren till Dios farmor. Lite synd att inte farmodern var med. Hade varit kul att träffa en släkting till Dio.

När det blev vår tur blev jag nervös och undrade hur det skulle gå. Domaren såg rätt barsk och sträng ut, liksom domaren på MyDog som skrämde Dio så att han numer är rädd för hantering.
Men man ska inte döma hunden efter håren för domaren var jättetrevlig och gullig. Jag sa på en gång att Dio blivit rädd för hantering efter att en domare varit hårdhänt mot honom.
Idioter! utbrast domaren. Jag kan inte annat än att hålla med. Kan fortfarande bli upprörd över hur en domaren kan hålla fast och dra en valp i pälsen/nackskinnet för att den inte ska smita undan. Man ska ju inte göra det med någon hund, men en valp?! Obegripligt.
Dagens domare sa sen att då skulle vi ta det lite lugnt med Dio och ägna honom lite extra tid och så matade han honom med godis, pratade med honom och lät honom pussa domaren i ansiktet och borra in huvudet vid hans hals. Dio var ganska rädd och skeptisk första minuterna (den sitter djupt rotad den där hanteringen på MyDog) men när domaren reste sig och gick undan ville Dio gå efter så kanske kanske att lite av hans rädsla försvann där. Hoppas det. Men mer träning behövs såklart så jag hoppas att de kommade inoff-utställningarna ska hjälpa.

När vi skulle springa galopperade Dio iväg och ville inte lyssna särskilt mycket men han sprang fint stundtals i alla fall. Han blev BIR och gick vidare till BIG. Tror vi var 6-7 stycken i finalen. En åkte ut efter första varvet. Oss flyttade han fram till andra plats och vi fick springa igen. Då halkade vi ner till 3:e plats och efter ytterligare ett varv halkade vi ner till 4:e. Dio kunde verkligen inte springa! Han drog som ett ånglok, galopperade, skuttade, var på väg att springa fram till en hund utanför och försökte nosa de andra hundarna i baken. Han har nämligen precis upptäckt det här med tjejer och löp så han börjar bli fixerad vid bakar.
Så det slutade med att vi blev BIG-4 men det får man väl ändå vara nöjd med. Domaren sa att han ville ha oss högre men att vi slarvade och jag kan inte annat än att hålla med. De andra sprang fint vilket Dio inte gjorde! Men det är bara att träna och ta nya tag. Vi fick jättefin kritik så om bara Dio kan skärpa till sig och springa ordentligt så kan han bli farlig i ringarna.
Nästa helg är det på´t igen och nytt försök. Ska se om jag hinner träna lite på springandet under veckan och så ska jag ha godare godis med mig till helgen så får vi se om han springer bättre.

Jag blir lika förvånad varje gång som vi får "välvisad" på kritiken

Är det fler än jag som upplever att många barn är hundrädda? Tycker det är väldigt vanligt att man möter barn med skräck i blicken eller som drar sig undan när man kommer med hundarna.
Självklart finns gott om motsatsen också med ungar som nästan rusar fram.
Men dessa hundrädda barn tycker jag är en rätt vanlig syn och jag tycker det är sorgligt att barn är rädda för hundar eller andra djur också för den delen.
Visst, alla kan inte vara djurälskare. Jag tycker visserligen att det är konstigt hur man inte kan ha några känslor för djur men jag förstår och accepterar fullt ut att alla inte har något intresse för djur. För majoriteten är det säkert fullständigt obegripligt också hur jag som tjej i min ålder inte tycker om barn. Alla är vi ju olika.
Man behöver inte tycka om djur men just den här rädslan för djur... Varifrån kommer den? I vissa fall kommer den sig säkert av dåliga upplevelser och erfarenheter men jag vet att det långt ifrån alltid är så. Jag har mött och träffat flertal hundrädda barn som aldrig råkat ut för något otrevligt. De är rädda ändå, bara så där. Jag misstänker att det har med tillvänjning att göra. Barn som aldrig får umgås med djur blir osäkra kring djur. Det blir för dom något främmande och outforskat som de inte vet hur de ska agera kring. Det är min teori. Ibland undrar jag också om det inte är de vuxnas fel att barn får en obefogad rädsla för t.ex. hundar.

Idag kom jag och gick med killarna på en smal gångväg. Mitt i gångvägen stod en kvinna med en flicka i en sulky. Flickan var uppskattningsvis i 3-årsåldern. Framför sulkyn stod en annan kvinna och pratade med flickan. De flyttade sig inte till sidan av gångvägen när jag kom utan stod kvar.
Dio är väldigt nyfiken på barn. Han tycker nog om barn tror jag så han ville fram och hälsa på flickan och säkert pussa på henne men det tillät jag såklart inte utan höll honom i kort koppel så att han inte skulle nå fram. Nu nådde han nästan fram ändå eftersom gångvägen var så smal och de inte flyttade sig från mitten av gångvägen.
Flickan stirrar med skrämd blick på hundarna och då säger kvinnan som står framför henne:
"Ja hundar är otäcka och speciellt när de kommer så nära!"
Hur kan man säga så?! Flickans hundrädsla kommer ju bestå så länge vuxna tutar i henne att hundar är otäcka. Dio ser ju fruktansvärt skräckinjagande ut också med sin fluffiga päls och tofs på huvudet... eller inte!
Efter den händelsen insåg jag att det är kanske inte så konstigt trots allt att många barn är hundrädda, I alla fall inte om många vuxna agerar på det där viset.

Men i vissa fall förstår jag om folk/barn blir rädda. Som när killarna beter sig som idag t.ex då dom verkligen såg ut och lät som två farliga monster. De rök ihop i lekparken så att dom säkert hördes över hela kvarteret. Vi hade tränat på balansen där som båda älskar och båda blir alltid lite uppspelta, speciellt Dio.
Så när vi var klara att gå därifrån skulle Dio prompt busa med Eddie som inte alls var på bushumör så han sa "nej jag vill inte". Men Dio lyssnade som vanligt inte utan fortsatte bara att hoppa på Eddie och slita och dra i honom. Eddie sa ifrån igen, och igen, och igen... Men Dio verkar bara bli triggad när Eddie säger ifrån så han gav sig inte utan blev bara ännu mer "på". Då blev Eddie förbannad på riktigt och dängde ner Dio i backen och sa åt honom att nu fick det vara nog. Men inte sjutton lyssnade Dio på det. Han började käfta tillbaks istället. Han är så jäkla kaxig den lillskiten! Så då blev det slagsmål istället.
Jag lyckades sära på dom till slut efter att ha tumlat runt lite. Det var lite sura miner direkt efter då Eddie blåste upp sig och gick och morrade lite och Dio hoppade runt Eddie och skällde och nafsade i luften efter honom men när jag sa att nu var det bra så lugnade dom ner sig båda två och så var dom helt plötsligt kompisar igen. Det svänger snabbt hos dom där två! Bråkstakar! Men jag förstår att Eddie blir förbannad för Dio kan verkligen vara jobbig! Men han lugnar väl ner sig med tiden... kanske ;)

Igår var det första "skoldagen" för Dio. Vardagslydnad. Vi var en brokig skara av blandade raser och jag hade hoppats på att "klasskompisen" Laban från valpkursen skulle vara med men det var han inte. Däremot var en annan klasskompis med men jag tror inte att hon kände igen oss.
Instruktören kände igen oss i alla fall. Hon var assisterande instruktör på valpkursen.

Det kändes som en mjukstart igår. Först hade vi lite genomgång inne innan vi gick ut för att göra det praktiska. Det var väldigt lätta grejer vi gick igenom som ögonkontakt och att betinga ett inkallningsord. Dio klarade det galant såklart. Det är stor skillnad på honom och Eddie. Dio är väldigt lätt att jobba med och få kontakt med. Han är mycket mer lättjobbad än vad Eddie är. I alla fall i vissa avseenden. Han är inte lika klipsk och kvicktänkt som Eddie så han är inte så bra på klickerträning t.ex. men han är mer fokuserad. Eddie är visserligen det också ibland men med honom vet man aldrig vilket humör han kommer vara på, om han kommer gå att träna med och få kontakt med över huvudtaget. Med Dio vet man att han är med på noterna. Visst tappar även han fokus emellanåt men han är mycket lättare att fånga upp igen och återfå kontakten med än vad Eddie är.
Så nu längtar jag tills vi ska ge oss på svårare grejer, sådant som vi verkligen måste träna på, som inkallning med störning och hundmöten.

Eddie älskar också att vara i "skolan" så han såg SÅ ledsen ut över att han inte fick följa med. Fick nästan lite dåligt samvete och tänkte att jag måste åka ut till klubben med honom någon dag så han får träna lite.
Men när vi kom hem lättade mitt dåliga samvete lite för då fick jag veta att han haft riktig kvalitetstid med husse.
Först hade dom gått den långa skogsrundan som är några kilometer lång. Där hade Eddie fått söka efter rätt kotte, leta godis och lekt med pinnar. När dom kom hem var dom trötta och åtminstone husse var svettig så dom satt på balkongen och myste en stund. Husse med en öl och Eddie med en morot. Verkade riktigt mysigt faktiskt så det gick nog ingen nöd på Eddie.

Tiden går. Nu var det några dagar sedan igen. Har suttit med rasklubbstidningen senaste veckan och inte haft tid för så mycket annat men nu tror jag att den är klar så att jag kan skicka den till tryck i morgon.

Igår var det strålande väder så vi tänkte gå en runda runt sjön. Vi har inte gått där på hela vintern. Det är lite svåra passager bitvis så det är ingen bra idé att gå där när det är snö och is, men nu är det bortsmält så nu var det barmark. Lite kladdigt bitvis men inte alls så farligt som jag hade trott.
Alldeles i början av slingan runt sjön ville Eddie vika av på en stig som leder ner till samhället igen. Han gör så ibland så vi tänkte inte så mycket mer på det och lockade honom med oss. Men vid nästa stig som leder neråt samhället vek han av igen vilket han inte brukar göra. Vi tyckte det var lite underligt varför han bara ville gå en kort sväng och ta en stig hemåt igen men lockade honom med oss igen.
Bara några hundra meter längre fram fick vi svaret på hans beteende för då hörde vi skott från skjutbanan, trots att det var söndag! Enligt info ska det vara skjutfritt där på söndagar men den infon var uppenbarligen inget att lita på.

Eddie tvärnitade och blev som fastfrusen i marken och la sig bakom en rotvälta. Efter många om och men lyckades sambon dra honom med sig bara för att stanna ännu en gång och vägra gå. Jag och Dio gick i förväg i hopp om att Eddie skulle undra var vi tog vägen men det funkade inte och funkar inte sånt, då är han rejält skärrad! Jag sa åt sambon att låta honom vara där en stund och lugna ner sig i hopp om att skjutandet skulle avta men sambon fick till slut bära Eddie en liten bit innan han sprang ikapp oss.
Jag släppte Dio för att han skulle få undersöka vattnet. Trodde inte han skulle vara intresserad av att hoppa i men det gjorde han. Galning! Det måste ha varit svinkallt. Han simmade inte men vadade i så långt han bottnade.
Efteråt ställde han sig och grävde efter rötter. Hade han inte kunnat göra det innan badet? Min lilla skitgris!

Under tiden hade Eddie hoppat upp bakom mig på stenen jag satt på och lutat sig mot tryggheten vid min rygg. Gullungen min! Jag lät honom sitta där mot mig en stund om han kände sig lugnare av det innan jag måste hoppa upp och hålla koll på Dio, och fota lite såklart. Då la sig Eddie på stenen där han låg och skakade. Vi stannade kvar tills det värsta hade släppt och Eddie vågade gå vidare. Han var fortfarande rädd men gick i alla fall för egen maskin och när han märkte att vi kommit halvvägs och var på väg hemåt igen släppte det ytterligare lite.
Tycker så synd om honom som är så skotträdd. Detta var dessutom den typ av skott som han brukar klara av bäst och ibland kan klara av helt när man är ute men kanske att dom var för nära den här gången.
Blir så irriterad också på att det skjuts på söndagar trots att det inte ska göra det. Då kan man inte ens ha söndagar som en "frizon" där man garanterat vet att det inte skjuts. Jag får kolla upp den där infon igen, om jag läst fel eller om den inte börjat gälla, för jag är så gott som säker på att det ska vara skjutfritt på söndagar.
Får hoppas att det är det i fortsättningen. Nu lär det i alla fall dröja veckor, kanske månader innan Eddie vågar gå där igen.
Men sista biten innan vi var hemma gick i alla fall bra och Dio hade ju skoj som fick plaska i vattnet och rusa runt som en vilde efteråt.

I september äger en kongress om portugisisk vattenhund rum i Portugal och portisägare runt om i världen är inbjudna.
När jag såg inbjudan som kom upp i vintras blev jag väldigt sugen på att åka men jag skulle inte ha råd eftersom en ridresa var inplanerad i höst men för någon månad sedan bangade mitt resesällskap så det blir ingen ridresa.
Jag hade fortfarande Portugal i tankarna men ingen lust att åka själv och trodde inte det var någon idé att fråga sambon. Men så började folk från portisklubben prata om kongressen och det verkar vara många anmälda så då blev jag grymt sugen igen på att åka så jag föreslog för sambon att vi skulle åka till Portugal i höst och till min förvåning sa han att det kanske vi kan göra.
Nu är det i senaste laget att anmäla sig men det finns fortfarande ett fåtal platser kvar men då måste vi boka snarast.
Kruxet är bara att nu finns det knappt något flyg att få tag på som tar under ett dygn och inte kostar multum. Ett alternativ vore kanske att flyga till Lissabon och sedan ta buss ner till Algarvekusten, men ändå.. Frågan är om jag har råd? Själva resan går inte på så mycket om jag mot förmodan hittar ett billigt flyg men jag måste ju göra av hundarna någonstans också under tiden vi är borta och jag har ingen i min närhet som dom kan bo hos. Inte ens någon som den ena kan bo hos. Då återstår bara hundpensionat men då får jag hosta upp med närmare 3000:- och det känns inte som att det är några pengar som jag har råd att lägga ut på hundboende.
Men samtidigt är jag så himla sugen på att åka. Vad göra?

Visst verkar det intressant?
http://www.portugisisk-vattenhund.se/portugisisk-vattenhund/dokument/capcongress_en.pdf

Den här dagen för 1 år sedan satt jag som vanligt vid datorn och kollade senaste nytt på facebook. Vilken dag som helst skulle ett gäng valpar födas hos killarnas uppfödare och jag tänkte att det skulle vara spännande att följa det även fast jag inte skulle ha någon valp efter den kombinationen. Tanken var att jag skulle ha en valp efter Eddies halvsyster som dom försökte para i januari förra året med Dios pappa men dom fick inte till det så uppfödaren valde istället att para en av sina bruna tikar som en gång tidigare parats med samma hane. Den gången blev det två vita valpar. Uppfödaren hade lovat mig då hon erbjöd mig en gratis valp att om hon någonsin fick en vit valp igen så skulle den bli min. Skulle det nu bli vita igen? Nej, det trodde vi verkligen inte och någon brun valp var jag inte intresserad av så någon sommarvalp skulle det inte bli för min del. Jag hoppades istället på att bli med valp till vintern då dom skulle göra ett nytt försök med Eddies halvsyster och Dios äldre helbror.

Så satt jag nu där och kollade facebook då uppfödaren skrev att valpningen hade satt igång. Följde med spänning vilka små krabater som skulle titta ut då uppfödaren plötsligt skrev att det kommit en vit tik, och en till... Hjärtat flög upp i halsgropen på mig. Trodde hon skojade först men det gjorde hon ju inte. Vita valpar!! Visserligen två tikar men jag hade ju blivit lovad en vit valp om det någonsin blev någon mer så då fick jag ju så lov att ta en tik. Började grubbla och klura på hur det skulle gå med en pilsk Eddie då uppfödaren skrev att det nu även tittat ut en vit hane. Då svimmade jag nästan! Blev alldeles skakis. Var inte alls beredd på att bli med valp och så var han plötsligt född!
Det var bara till att försöka börja förbereda sig mentalt och att övertala sambon som vägrade en till hund. Någon övertalning lyckades jag inte med i den bemärkelsen att han sa ja. Han kapitulerade helt enkelt och det var mot hans vilja jag hämtade Dio 9 veckor senare.
Nu har det gått ett år sen den där dagen då jag började bearbeta både mig själv och sambon för en till hund och nu är han nog ganska glad över Dio även fast Eddie är den stora favoriten i hans ögon.
Så hipp hipp hurra för vår Dio idag! Det här året har gått ruskigt fort och jag tycker inte det var länge sen han var en liten skrutt som skuttade omkring och knappt vågade lämna min sida. Saknar den lilla tussen ibland. Den stora Dio tar sig mycket större friheter ;)

Tårta blev det idag såklart. Ingen födelsedag utan tårta, även om man är hund. Den här gången blev  det en tårta av kokt ris blandat med vov-färs och sedan toppad med ost, mjukost, korv och leversnittar. Den gick hem hos grabbarna som slukade den med hull och hår.

Killarna väntar på tårta

Eddies tårtbit är nog godare..?

Efter att ha bloggat på hemlig plats ett tag nu har jag bestämt mig för att prova här igen. Har sett att många hittat till bloggen när dom sökt på hundrelaterade saker. Det som det söks allra mest på är utan tvekan SLO. En av de största anledningarna till att jag startade bloggen var att sprida information om SLO då jag vet att det behövs och då känns det oerhört trist om inte folk ska kunna gå in och läsa om det jag vet om SLO och mina erfarenheter.

Så nu är vi tillbaks igen tills vidare.

I förrgår kom både buren och min paracord. Jag beställde buren den 4:e och den kom den 9:e. Det är verkligen snabb leverans för att vara från Tyskland. Finns ju butiker i Sverige som tar betydligt längre tid på sig.
Hämtade buren igår och så fort jag hade packat upp den la sig Dio i den så burträningen med honom bör ju inte bli några problem. Den ser ut att vara i minsta laget för att rymma två portisar men det kommer förmodligen inte vara så ofta som båda två ligger i den samtidigt så den får duga.

Paracorden kunde jag inte låta bli att hämta i förrgår så fort jag fick avin och nu två dagar senare har jag experimenterat och försökt lära mig olika tekniker. Helt lätt är det sannerligen inte men kul och övning ger ju färdighet. Jag önskar jag hade obegränsat med pengar så jag kunde köpa på mig en massa material och sitta och pyssla och prova nya grejer, men tyvärr har jag inte obegränsat med pengar och materialet är rätt dyrt i inköp också så när detta tar slut får jag spara lite så att jag kan köpa nytt. Då ska jag också ge mig in på att göra koppel, utställningskoppel, fler typer av halsband, leksaker och säkert lite annat smått och gott. Vad jag ska göra med allt jag skapar har jag dock ingen aning om, men om någon vill köpa så säljer jag gärna. Kan även göra grejer på beställning.

Nedan följer det jag hittills lyckats åstadkomma. Allt säljes om någon vill ha det utom de två tjocka halsbanden (turkosa och rosa/svarta). Eftersom detta är gjort av en nybörjare (än så länge) och kan ha lite småskavanker så som ojämnheter, skarvar och avslut som inte är så snygga säljer jag dom för mindre än vad som är brukligt.
Halsbanden säljer jag för 50:- Armbanden för 20:-

Detta får bli Dios nya halsband. Det blev lite väl tight men jag hoppas att det töjer lite på sig.

Armband med blomliknande knytning. Längd 24cm

Första halsbandet jag gjorde. Ganska nöjd fast det blev långt ifrån perfekt. Det får bli Eddies, trots att han är kille men killar kan väl också ha rosa ;)

Helstryp. Lite stretch i det så det kommer nog töjas lite vid användning. Längd inkl. ringar ca. 50cm men kan nog som sagt bli lite längre

Halvstryp. Längd ca. 40-50cm.

Armband. Längd ca. 21cm

Jag som skulle spara pengar men nu har jag shoppat loss igen istället. Lyxfällan nästa?
Beställde en bur i förra veckan. Har letat runt på en massa siter och kollat i affärer. Hittade en bur med rätt mått för 500:- på Dollarstore när jag var hemma men den skulle jag ju inte få med mig på tåget så det fick vara.
Hittade också en bur med rätt mått på xxl.se för bara 399:- och jag skulle jättegärna beställa från dom för dom verkar seriösa och bra och har dessutom en jättetrevlig kundtjänst men buren hade bara en dörr på kortsidan och jag vill helst ha en på långsidan också uti fall att man skulle använda den i bilen någon gång. Så det blev ingen order hos dom heller men kanske i framtiden om jag behöver några andra hundgrejer.
Till slut föll valet på en bur från zooplus.dk
Jag hade varit in och kikat på den svenska sidan zooplus.se och tyckte att även dom hade bra priser men .dk var billigare. 379 danska kronor (med nykundsrabatt) och frakten ingick så jag beställde därifrån. Med avgift för valutaomvandling och betalning via paypal blev summan runt 440:-, ungefär en hundring billigare än den svenska sidan.
Buren skickas från Tyskland så den har inte kommit än, men jag hoppas att den gör det. Jag hade googlat på Zooplus innan för att läsa om folks erfarenheter och det mesta jag hittade var bara positivt så jag tror inte att jag blir blåst. Jag har dessutom fått sändningsnummer men på det får jag bara fram att paketet lämnat terminalen i Tyskland så jag vet inte var buren befinner sig just nu men då borde den i alla fall vara på väg.
Nu skulle jag bara ha haft en rullvagn också (svindyrt!) eller hjul att sätta fast på buren (också dyrt!) så att jag kan dra den. Tror det skulle bli asjobbigt att kånka runt på den samtidigt som jag har två hundar i andra näven varav den ena drar hela tiden. Får se om jag kan komma på någon lösning på det.

Innan helgen köpte jag på mig en del paracord också för mitt nästa projekt (jag och mina projekt!) så jag hoppas att det kommer i morgon så jag kan sätta igång med mitt pyssel som jag egentligen inte har tid med men det ska bli så kul med mitt nya pyssel så jag måste ju prova det första jag gör när det kommer.
Mer om det kommer i bloggen sen :)

Hade tänkt mig en härlig promenad på åkrarna idag. Riktigt så blev det inte.
Det började bra med att hundarna sprang omkring och busade och Eddie kom på inkallning men sen stack dom iväg ut på den relativt nygödslade åkern. Tror dom fick korn på något för Dio stack först vilket han inte brukar göra men kom tillbaks när jag ropade. Sen stack Eddie åt exakt samma håll och var lika fokuserad på något långt bort bland husen som Dio hade varit. Sen stack Dio efter igen men dom vände när jag visslade i visselpipan. Dom kom i full galopp och hoppade över det breda djupa diket som dom hade hoppat över innan för att ta sig ut på åkern.
Eddie ramlade omkull när han landade och efter kom Dio i full fart och studsade in i Eddie så det tog tvärstopp. Dios "handled" vek sig och Dio skrek till och kunde sen inte stödja på benet.
Då blev jag livrädd! Var helt säker på att han brutit leden.
Jag lyfte upp Dio och funderade på närmsta vägen hem, om jag skulle gena över åkern som bonden jämnade till så fint igår, men jag bestämde mig för att gå den vanliga vägen genom skogen. Någon mobil hade jag såklart inte tagit med mig heller så jag hade inget annat val än att börja traska med 18kg Dio i famnen.
Men då började dom skjuta på skjutbanan så Eddie blev rädd. Fick så lov att ställa ner Dio för att skynda mig att koppla Eddie innan han skulle lägga benen på ryggen och springa hem.
Dio stod nu på benet men haltade kraftigt så jag lyfte upp honom igen och började gå men Eddie drog för kung och fosterland för att springa hem så jag var tvungen att sätta ner Dio igen för att kunna hålla Eddie. Då haltade han lite men sen gick han hux flux som vanligt igen och ville springa omkring men jag kopplade honom så det blev koppelpromenad hem även för hans del.
Han gick helt normalt hela vägen hem så förmodligen vrickade han sig bara. Tack och lov!
Eddie drog hela vägen hem men när jag stannade till för att han skulle lugna ner sig la han sig ner och skakade. HATAR skotträdsla!
Hem kom vi i alla fall efter många om och men. Har klämt, känt och böjt igenom Dio men ingen reaktion så förhoppningsvis blev det bara en tillfällig vrickning men jag tänkte att jag ska ta det lugnt med honom ändå någon dag eller två så att leden får återhämta sig ordentligt efter vrickningen.
Får se hur det går. Dio är inte så bra på att ta det lugnt ;)

Vilken underbar påskhelg vi har haft där hemma! Kanonväder med strålande sol varje dag. Jag hade tänkt mig långpromenader runt sjön i solskenet men istället blev det mys på isen hela påskhelgen. Vi tillbringade 3-4 timmar på isen varje dag fredag-måndag och det var helt underbart! Både för 2-bentingar och 4-bentingar.
Jag är egentligen rädd för isar och har mycket stor respekt för dom vilket är lite underligt egentligen eftersom jag under hela min uppväxt har tillbringat mycket tid på isen. Alltid när vi var hos mormor och morfar i Jämtland på vintrarna tog vi sparken ut på isen och runt udden där vi satte oss och solade, hade picknick och pimplade.
Men sedan mormor och morfar gick bort har jag undvikit isar av någon anledning. Jag har aldrig varit med om någon incident men ändå har jag varit för feg för att ge mig ut på isen.
Men nu var det dags! Jag trodde det skulle vara delvis öppet vatten eftersom vi skulle ut på älven men hela den älvensträckan var täckt av tjock is så det var ju hur lugnt som helst.
Hundarna kunde springa lösa för det mesta och vi hade ett gammalt täcke med oss som dom kunde vila på.

Första dagen var det ett överförfriskat gäng där och anglade. En av tjejerna kom fram och ville hälsa på hundarna. Jag kände genast igen henne. Vi umgicks en period när vi var i 12-13 årsåldern då vi var ute sent på kvällarna, gick på disco och tjuvrökte. Jag har knappt sett henne sedan dess och undrat hur det gått för henne eftersom hon kommer från ett missbrukarhem, så det var kul att få återse henne. Hon sa åt mig att släppa hundarna för det gjorde inget om dom sprang bort till hennes gäng så jag släppte dom och dom rusade runt och levde loppan. Stal bland annat kött från anglargänget men jag tror inte att det gjorde dom så mycket.
Till lunch grillade vi korv över öppen eld. Supermysigt!
Vi hade så mysigt och skönt där på isen att vi inte kunde låta bli att åka dit resterande dagar av helgen. Perfekt för hundarna också som blev trötta och nöjda efter några timmar på isen, men sista dagen hade Eddie ont i klorna så han ville inte springa så mycket då, förutom när vi skulle åka hem då han stack iväg längre upp längs älven där han stannade och skällde på ett hus.
Att vi ropade och visslade brydde han sig inte om. Han befann sig hundratals meter bort så han såg ut som en liten prick men verkade inte ett dugg orolig att vi skulle försvinna. Jag däremot fick lite panik när han stannade vid huset eftersom vägen går förbi precis vid det huset men som tur var sprang han aldrig ut på den. Tur också att just den älvensträckan hade tjock is. Hemska tanke om det hade funnits svag is där någonstans. Usch! Sabla hund att sticka iväg så där. Han är verkligen egen min kära Eddie och funkar inte riktigt som andra hundar. Dio sprang med en liten bit men stannade halvvägs och visste inte riktigt vem han skulle springa till men det slutade med att han sprang till mig.
Sticker Dio iväg funkar det så gott som alltid med att springa iväg åt andra hållet för att han ska komma efter men på Eddie funkar inte sånt. Han bryr sig inte.
Tack och lov kom han tillbaks sen ändå när vi gick mot bilen. Tror han tyckte det var skönt sen att komma hem och vila tassarna. Vi har knappt märkt av hans SLO senaste året så man glömmer liksom bort hans sjukdom, eller snarare förtränger den och slappnar av lite väl mycket. Man låter honom rusa omkring som han vill och tror att det ska vara lugnt men efter dom här dagarna på isen blev jag påmind igen om att han lever med denna sjukdom varje dag, varje timme, varje minut även om han nu för tiden oftast inte har några besvär. Men att springa i sådan snö flera dagar i sträck är uppenbarligen ingen hit för SLO-klor. Dom höll men han blev öm. Dock tror jag inte han deppar för det. Han tycker nog det var värt det för han hade så kul.

Londons och hennes matte var också hemma och matten hade tänkt att vi skulle sova över där någon natt men då började London löpa så det gick inte. Det fick bli en promenad inne i stan istället. Det gick faktiskt riktigt bra. Eddie är ju lite avtrubbad på grund av chippet. Dio var och nosade i baken på henne men avbröt när jag sa ifrån. Hoppas det fortsätter så! Det räcker med EN "snuskgubbe" i den här flocken.

Här kommer ett gäng bilder. Det är så kul att fota grabbarna så det blev många bilder som vanligt.

Killarna håller koll på korven