Regn och rusk och en ond fot har satt stopp för långpromenader och utomhusaktiviteter senaste dagarna.
Vi har tränat lite inomhus istället med bakdelskontroll, städa och andra tricks men det räcker inte för att fylla dessa killars aktivitetsbehov.
Eddie har vankat av och an på kvällarna, tömt sin leksakslåda gång på gång, burit iväg med den, pipit och varit allmänt besvärlig. Helt klart understimulerad, kanske i kombination med olycklig kärlek av alla löpande tikar.

Så idag var det äntligen uppehåll och lite blå himmel så jag bet ihop och haltade iväg med min onda fot bort till grusplanen för att träna lite rallylydnad.
Eddie tycker det är så fantastiskt kul!
Lät hundarna springa av sig lite först eftersom dom nästan exploderade så fort vi kom in på planen. Eddie vill aldrig leka nu för tiden så stackars Dio får stå ut med en rytande Eddie och försöka leka på egen hand istället. Eddie vill mest bara.. ja jag vet inte vad han vill göra egentligen. Han är ju gärna lös men springer inte omkring så mycket längre.

Började träna med Dio eftersom han har mest energi och behöver lugna ner sig lite innan han kan sitta bunden utan att få psykbryt. Dio är fortfarande väldigt barnslig och omogen och det märks framför allt i träning. Han flamsar mest omkring, men det har blivit bättre. Han har lite lättare för att koncentrera sig nu och längre stunder åt gången. Idag såg jag helt klart en förbättring mot sist vi var där och tränade för några veckor sen. Visst flamsade han omkring nu också men inte lika mycket som sist så det blir bättre och bättre. Han börjar nog förstå så smått skillnaden på träning och lek.
Mitt mål med Dio är att till våren/sommaren ställa upp i inofficiella rallylydnadstävlingar, om jag hittar någon/några i närheten. Det kan vara en bra början. Då ser man hur han reagerar i tävlingssammanhang och man får ett litet hum om hur man ligger till, vad man måste träna mer på etc.
Vi har massor att träna på i nuläget. Han ställer/sätter sig alltid snett eller framför mig med ena tassen i luften, går lite framför mig i fot så det blir svårt med svängar t.ex. Och så är det en hel del moment som han inte kan överhuvudtaget, som sitt och ligg i rörelse, att sitta/ligga kvar utan att röra sig när jag går ett varv runt honom, att backa rakt, att följa mig framifrån rakt etc. etc.
Men om vi ligger i och tränar regelbundet under vintern så kanske det ser hyfsat bra ut till våren. Det är i alla fall min förhoppning.

Med Eddie kan jag ju inte tävla vilket är himla synd. Jag har aldrig haft några sådana ambitioner med honom eftersom han är så speciell och inte riktigt funkar som andra hundar. Men nu när han är så tokig i mat/godis och om han dessutom kastreras så skulle han nog kunna tävla. Han är i alla fall tokfokuserad när vi tränar, kan momenten ganska bra även om det finns vissa detaljer att slipa på. Men han är väldigt lättlärd och snabbtänk och på sätt och vis lättare att träna med än Dio. Eddie förstår mycket snabbare vad som förväntas av honom. Dio behöver längre tid på sig och är inte lika tålmodig.
Så jag tror att det skulle kunna gå bra i tävlingar med Eddie nu när han blivit så himla fokuserad. Men tyvärr får han ju inte tävla så vi får nöja oss med att träna för skojs skull. Jag hoppas att Dio så småningom ska få samma fokus också bara han får mogna lite för till våren ska jag ta mod till mig och tävla för första gången. Det kan ju inte gå annat än åt helvete ;)

Hoppades på att jag skulle vakna till sol idag, men vaknade till moln och dimma men det ordnade till sig för sen började solen titta fram mer och mer. Äntligen läge för fotoexkursion!
Hade tänkt att först går jag runt sjön med Dio, sen med Eddie i skogen och sedan ner till djurparken med båda två. Men dessa planer omkullkastades.
Hann bara utanför dörren så ändrade jag mig. Jag tänkte att jag chansar och tar med Eddie runt sjön också och hoppas på att dom inte skjuter något idag. Det var ju sånt underbart väder och Eddie är så tacksam att fota när det är sol. Dessutom var det ett tag sen han fick följa med runt sjön.
Eddie verkade vara med på noterna för han kom springande när jag sa att han skulle få följa med, men han ändrade sig han också. Medan jag gick in igen för att byta jackan mot en tjock tröja tänkte han tydligen över sitt val för när jag kom ut igen ville han inte längre gå någon promenad och drog mot dörren. Jahapp, fick väl hålla mig till min ursprungliga plan då, trodde jag.

När vi kom upp till sjön hann vi inte långt förrän Dio sniffade upp en 8 år gammal boxerhane med en dagmatte i pensionsåldern. Som tur var var både matte och hund vänligt inställda mot en flamsig Dio som kom farande. Hon frågade om dom fick leka och vi slog följe runt sjön. Hanns alltså inte med något fotande. Men en massa bus och spring för hundarna.
Jag berättade att jag varit arbetslös länge. Hon kände en som är grafiker så jag fick hennes nummer, hon tog också mitt nummer och jag fick hennes. Hon tyckte vi kunde höras någon dag och gå en sväng med hundarna.
När vi sagt hejdå och Dio kört slut på den gamla boxern hade vi gått runt nästan hela sjön men något fotande hade det ju inte blivit så jag fick ju så lov att ta ett varv till men som omväxling gick jag åt andra hållet. Denna underbara höstdag måste ju dokumenteras!

Mötte lagotton Molly som fortsatte åt motsatt håll och som sedan hördes över hela sjön när hon sprang iväg och skällde ut mötande och passerande folk.
Dio hörde tjattrande fåglar och försvann in i skogen och var plötsligt puts väck. Fan! Inte nu igen. Igår drog han iväg över en hel jäkla åker och ut på grusvägen för att han hörde kraxande fåglar. Började tänka på alla hundefterlysningar på facebook.
Vart kan han ha tagit vägen? Ropade men hörde honom inte. Inte syntes han till heller. Jag fortsatte i den riktning han försvann och efter ett par minuter hörde jag att det prasslande och kort därefter kom han utfarande. Kopplade honom tills han hade lugnat ner sig och slutat vädra efter dessa otroligt spännande fåglar.
Mötte Molly igen som nu hade fått sällskap av två små vita herrar. Lät dom passera och släppte sedan Dio som efter ett tag intresserade sig för ett gäng fåglar igen som satt på andra sidan sjön och förde ett jäkla liv.
Han stack iväg igen och försvann. Tänkte att han kan väl inte springa så långt. Han springer säkert bara till fåglarna så jag gick i riktning mot dom. Dio syntes inte till men efter ett tag kom han farande, försökte finta mig och dra igen men jag hann koppla honom innan han stack igen.
Han drog som ett ånglok mot fåglarna. Släppte honom igen när vi hade passerat dom och det gick bra tills vi kom till nästa gäng kraxande fåglar. Då var han på väg igen men jag röt stanna och han stannade. Phu!

Kände mig lättad när vi äntligen kom ut ur skogen men då mötte vi Minna dalmatiner så vi blev stående för en pratstund igen och när vi pratat klart var Dio sugen på ännu ett varv runt sjön.
Glöm det!
När vi äntligen kom hem efter en mycket längre tur än vad jag hade tänkt möttes vi av en bajsstinkande lägenhet. Eddie hade bajsat både i soffan och i sin säng. Stackarn! Då måste han ha varit väldigt nödig och så var det ingen hemma som kunde gå ut med honom :( Han har inte bajsat inne sen han blev rumsren. Det dåliga samvetet gav mig en käftsmäll. Men han ville ju faktiskt inte gå på någon promenad! Så jag är säkert förlåten.
Torkade upp bajset, slängde sängen i tvätten och tog med Eddie ut på en promenad. Gick till slingan i skogen, med kameran, men vi hann bara in på slingan så började Eddie se nervös ut och skakade. Säkerligen flashbacks från i söndags då vi gick där och dom började skjuta.
Det var bara att vända och gå hem igen men några foton i höstlöven hanns med i alla fall.
Hann knappt bara komma hem så ringde sambon och sa att han skulle komma med sin systerdotter. Jag som hade sett fram emot att äntligen få slänga mig i soffan och slappa. Jaja.. Bara att städa lite snabbt, torkade soffan en gång till som fortfarande stank skit, öppnade och vädrade lite och inväntade stormen.
Så fort dom klev in genom dörren blev hundarna som galna. Speciellt Dio blir helt galen så fort någon kommer. Hoppar och biter.. och skäller på dörren.
Lyckades väl lugna ner hundarna något under den korta stund hon var här.
Sen fick Eddie gå en promenad med husse. Så fort dom kom tillbaks propsade Dio på att också få gå en promenad så jag gick en kortis med honom. Det var allt jag orkade för nu är jag helt slut!! Skulle behöva fixa ett arbetsprov ikväll men jag är på tok för trött. Dagens äventyr sög verkligen musten ur mig. Och soffan har fortfarande en svag odör av hundskit...

Svårt och föreställa sig att det här fladderörat låg för döden för bara 2 månader sen

"Tjohoo! Här kommer jag matte!"

"Du och jag brorsan"

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Idag var det äntligen uppehåll igen så jag tänkte gå ner till stranden med hundarna. Det är väldigt lågt vatten där så stranden är bredare och större än vanligt med stora öppna ytor. Perfekt för hundarna att springa lösa på.
Nu har regniga hösten kommit så jag tänkte att vi får passa på att gå dit innan sjön fylls på med vatten igen.

Eddie var som vanligt inte speciellt pigg på att hänga med men jag tänkte att han ändrar sig säkert när vi kommer ut och han märker att det inte regnar. Till en början knatade han på om än i rätt långsam takt. Han verkade inte riktigt på topp men han hade varit så himla glad och pigg på morgonen så jag tänkte att det mest var spel för gallerierna. Vi hann inte ens halvvägs så tvärnitade han och vägrade gå längre. Han ville hem. Så det var bara att vända och gå hem. Vet inte vad som rör sig i hans huvud när han gör så där och jag har ingen aning om varför han bara vill vara hemma. Får han inte minst en långpromenad per dag blir han alldeles spattig sen på kvällarna och kräver att få hitta på något. Men man vill ju inte släpa med honom på promenaderna så jag dumpade av honom hemma och gick upp till sjön med Dio istället. Jag gillar egentligen inte att gå runt sjön när det har regnat för det blir så jäkla halt där men jag tänkte att vi får ta det lugnt. Om inte annat så kanske det inte är så stor risk att fler går där när det har regnat.

Dio har haft ett sår på svansen sen jag rakade honom. Jag märkte när pälsen var borta att hans svanstipp såg väldigt konstig ut. Den var mörkt grå och såg nästan ut som en gammal skada så att svanstippen dött. Spetsen såg liksom inte ut att höra dit riktigt, men jag tänkte att jag får titta närmare på det sen och ev. kontakta en veterinär.
När jag var klar med rakningen sprang Dio omkring och viftade på svansen och hux flux så var det blodstänk överallt. Vad det nu var som var på svanstippen så hade det i alla fall gått upp nu. Dagarna efter blev det ett himla meck för att då detta att inte stänka överallt, att få Dio och inte slicka, att få honom och inte slå svansen överallt. Vi provade med plåster först för att förhindra blodstänk och det funkade hyfsat ett tag innan han bestämde sig för att plåster det skulle han aldrig mer ha så en dag när jag kom hem såg det ut som en splatterfilm här hemma med blod överallt. Plåstret som satt på svansen när jag gick hemifrån har jag fortfarande inte hittat så förmodligen hade han tuggat i sig det.
Vi provade med tratt men han kom åt att bita och slicka på svansen ändå. Jag provade med att sätta en strumpa på svansen och tejpa fast men den åkte av. Jag provad att sätta en liten rulle runt svanstippen men den fastnade han med i vardagsrumsbordet. Och så provade jag bandage. Det viftade han av. Jag provade ett längre bandage. Han viftade av det också. Då provade jag med ett bandage med polsterbinda bara över själva tippen och att vet-flexen gick längre upp än polsterbindan. Det satt kvar tills vi tog en promenad. Då flög det också. Satte på ett nytt när vi kom in. Flög av nästan direkt. Då gjorde jag ett nytt som jag fäste med tejp och det fick sitta kvar så nu äntligen har vi hittat ett sätt att skydda lilla svanstippen på och de senaste dagarna har det varit en sårskorpa längst ut som vi bara väntat på att den ska läka bort.

Så idag när vi gick runt sjön råkade Dio drutta i. Jo han råkade. Han hoppade inte i självmant. Han skulle sträcka sig efter något i vattnet och halkade i. Bandaget blev såklart blött och lossnade. Dio var självklart snabb som attan med att vara där och tugga och slicka på svanstippen och så var den sårskorpan ett minne blott. Det var bara att vända och gå hem igen. Då hade vi inte ens hunnit runt halva sjön. Den här dagens lunchpromenad blev ju inte alls som jag hade tänkt mig.
När vi kom hem var hela Dio rödprickig av en blodig viftande svanstipp. Sköljde av honom i duschen, tvättade rent tippen och satte på ett nytt bandage.
Så nu är vi tillbaks på ruta ett igen och väntar på att tippen ska läka. Börja om från början...

Det var något väldigt intressant där ute i vattnet

Hoppsan! Så kan det gå när nyfikenheten blir för stor

Usch! Det här var ju inget kul

Och matte hon bara skrattar.. hrmf!

Åh hej! Så ja, snart uppe

Onsdagen för exakt 2 månader sen när Eddie blev inlagd med en döende kropp trodde jag inte att han skulle få uppleva den här dagen. Och det var det nog ingen annan som trodde heller.
Men idag, den 9:e, för 2 månader sen fick han komma hem efter att ha sett döden i vitögat.
Han lurade döden och nu är han här mitt bland oss, högst levande, pigg och glad.

Idag fyllde han 5 år, på dagen prick 2 månader efter att han fick livet åter.
Fem år då han varit med om saker som få hundar får vara med om under en hel livstid och som ingen egentligen ska behöva vara med om. De 3 senaste åren har han dragits med sjukdomar och elände, men vi har kämpat med blod, svett och tårar. Vi har brutit ihop och kommit igen. Vägrat ge upp! Och jag hoppas att vi om 5 år kan pricka av 5 år till, men vi tar en dag i taget.

Stort grattis på födelsedagen min älskade tappra kämpe!

Dagens tårta gjord på blodpudding och leverpastej

Tårtan var uppenbarligen god för den försvann i ett litet nafs

Rensar Eddies tallrik...

... och så rensar vi Dios tallrik