Igår blev det stranden i alla fall och Eddie fick jag med mig också. Han var faktiskt väldigt ivrig att gå ut igår. Han skällde, gnydde, skuttade runt och tjatade om att få gå ut.

Kanske var det det fina vädret det berodde på. Han knatade på i en väldig fart och visade inga tendenser till att bara vilja rasta och gå hem direkt igen.

Så jag tog tillfället i akt och gick ner till stranden. När vi kom dit hörde jag ett skott från skjutbanan. Dom hörs ju så jäkla långt dom där skotten! Det är säkert nästan 3 km till stranden hemifrån men ändå hörde jag tydligt ett skott som ekade. Eddie hörde det också och stannade upp och lyssnade men jag låtsades som ingenting och babblade på om hur kul det skulle bli att springa lös på stranden så att han inte skulle tänka på vad han nyss hade hört. Tvekade lite om jag skulle våga släppa honom. Hör han skott och blir rädd vilket han ju så gott som alltid blir, så lägger han benen på ryggen och springer hemåt.

Jag stod och lyssnade en stund medan jag väntade på vad hunden som befann sig på stranden just då skulle göra. Samtidigt ringde jag sambon för och höra om han var tillgänglig om det skulle vara så att han måste komma och hämta oss. Han hade precis gått ut och var på väg till bilen men han hörde inga skott. Jag hörde inga fler heller så jag bestämde mig för att släppa Eddie också. Matten till hunden på stranden vinkade åt mig att det var okej och att hon var på väg därifrån.

Jag fiskade fram kameran och fotade lite men lyckades inte särskilt bra med bilderna den här gången. Jag tror jag var för stressad. Jag kände mig i alla fall ganska stressad för det stod en tant med en svart hund allra längst bort på stranden och glodde på oss. Kände mig minst sagt iakttagen och jag tänkte att hon kanske väntade på att vi skulle gå därifrån så hon skulle kunna gå ut på stranden och släppa sin hund. Jag såg henne när vi kom också men då gick hon bort från stranden ut på piren och verkade inte intresserad av att vara på själva stranden.

Eddie vill väldigt sällan leka med Dio nu för tiden så han blir ganska förbannad när Dio skuttar runt honom och skäller och nafsar i honom för att få igång honom. Han kan låta väldigt illa när han ryter ifrån och den där tanten stod och stirrade på oss medan hundarna sprang som dårar, jagade varann och ett och annat vrål kom från Eddie. Eddie är ju dessutom inte den som håller sig i närheten. Nejdå, han vill ju gärna springa iväg på egna äventyr. Det gjorde han nu också. Han sprang upp på gräsmattan bakom sandstranden men kom snart tillbaks igen så det var inte på värsta viset. Tanten glodde ännu mer.

Hade velat stanna längre och fota mer men då tröttnade jag när jag blev så utstirrad så jag kopplade hundarna och började gå hemåt och tänkte att nu vågar sig väl tanten ut på stranden nu när vi försvinner men nejdå. Då slutade hon glo, hoppade in i sin bil och åkte. Öhhh?! Jag avskyr verkligen att bli utstirrad och granskad, som det kändes som att jag blev. Mycket märkligt agerande må jag säga. 

Hur som helst knatade vi hemåt men kom inte längre än några hundra meter förrän nästa skott ljöd och den här gången gick det inte att distrahera bort det. Eddie fick panik och började dra för kung och fosterland. Jag ringde genast sambon som ryckte ut direkt och kom och hämtade oss. Medan vi väntade på honom satt Eddie och skakade som ett asplöv.

Vad jag hatar denna skotträdsla! Det är ett jäkla elände. Det var skitjobbigt innan han blev sjuk men nu är det än värre. Han reagerar inte annorlunda men p.g.a. addison får han inte utsättas för stress och oro och inget är väl så stressande som skotträdsla. För Eddie kan det bli hans död om det vill sig illa så det är alltid oroande när man är ute och man hör skott. Då måste man försöka ta sig hem så snabbt det bara går eller försöka hitta en plats längre bort där skotten inte hörs. Men bäst är om man kan ta sig hem där han känner sig trygg.
Det är andra gången nu som sambon fått rycka ut och köra hem oss. Tur att vi har honom!