Det finns många hundar i vårt kvarter. Några har kommit och gått. Antingen flyttat eller gått över regnbågsbron.
Många är de som man bara passerar på gatan men så finns det en liten klick som alltid stannar till för en liten pratstund, som kommit att bli våra bekanta genom åren.

En av dem var Bamse. Han var en cavalier som Eddie känt sedan "barnsben". Bamse var 2 år när Eddie kom till kvarteret som en liten valp.
Bamse hade lite svårt för Eddie de första 1-2 åren. Bamse tyckte nog att Eddie var lite otäck och skällde på honom. Men det gick över och de har varit vänner sedan dess. Bamse har varit en av få hundar som Eddie tyckt om. Kanske för att de var ganska lika. Båda ganska ointresserade av människor och har inte gärna velat bli klappade. Men det finns en människa utanför familjen som Bamse haft ett extra gott öga till och det är Eddies husse för att han alltid delar med sig av godis.

Bamse hade ett blåsljud på sitt hjärta och nu på senare tid hade det blivit värre.
Så i torsdags nåddes jag av nyheten av en annan hundägare i kvarteret som även råkar vara min arbetskollega att Bamse skulle få somna in på fredagen.
Det var kanske lite väntat men ändå en väldigt tråkig nyhet som kändes som att den kom alldeles för tidigt. Bamse har varit en profil i kvarteret. Lugn och fantastiskt snäll. Omtyckt av alla. Är man omtyckt av Eddie, framför allt om man är en okastrerad hane, då kan man verkligen känna sig utvald och speciell.
Han lämnar en tomhet efter sig Bamse. Det kommer att bli tomt i kvarteret nu när man inte längre kommer möta den vänliga Bamse på promenaderna.
Jag hade hoppats på att kunna säga hejdå men jag hann aldrig det. Nu har kvarteret förlorat två hundar på mindre än 1 år. I somras dog lilla Alfons, en dvärgpudel som satte Eddie på plats redan från början. Eddie har alltid respekterat Alfons efter det.
Med båda dessa borta är nu Eddie en av de äldsta i kvarteret. Det känns märkligt och lite skrämmande att han som tillhört de yngre nu är en av de äldsta.

Ikväll ringde det på dörren. Det var Bamses matte som kom med en hel kasse med saker efter Bamse. Det var godis av olika slag, fiskleverolja, en kam, bajspåsar, första-hjälpen-kit.
Verkligen jättefint gjort av henne att ge det till oss men ack så sorgligt! Det är ju Bamses saker som han egentligen borde ha.
Hon berättade att det var inte bara blåsljudet som gjorde Bamse så dålig, hans hjärta var även förstorat så pass mycket att han inte fick ordentligt med luft och hans slemhinnor var bleka av syrebrist. Medicinen som han åt hjälpte inte längre.
Stackars lilla Bamse! Men nu slipper han i alla fall lida mer. Nu springer han omkring på gröna ängar tillsammans med andra änglahundar och han kommer säkert att möta sina gamla grannhundar när deras tid är kommen.
Bamse blev 9,5 år gammal.

Vila i frid lilla Bamse!

Att hålla liv i bloggen har ju inte gått något vidare. Jag tänker ofta att jag borde blogga men det kommer sällan längre än till tanken.
Men nu tänkte jag att det skulle komma längre än till bara en tanke.

Jag känner mig ganska uppgiven och ledsen just nu. Igår morse vaknade jag 05.15 av att killarna slogs. Det hann aldrig bli speciellt allvarligt då vi var snabba med att sära på dem och de gick ganska lätt att sära på dem också, men det spelar ingen roll. Bara att de slogs får mig att känna mig fruktansvärt uppgiven.
Jag vet inte vad som hände. De har aldrig slagits förut när vi har sovit. Båda brukar sova med oss i sovrummet. Dio antingen på golvet nedanför mig eller bredvid mig i sängen. Vi har kompostgaller nedanför min huvudände så att Dio har sitt egna lilla utrymme mellan sängen och garderoben.
Eddie sover antingen vid mina fötter eller vid altandörren vid husses sida av sängen.
Hittills har det gått bra, men igår tog sig Eddie av någon anledning genom kompostgallret. Jag vet inte om jag hade råkat sparka till det i sömnen eller om han helt enkelt knuffade upp det.
Senaste dagarna har han varit mer spänd mot Dio och grinigare än vanligt så det var väl bara en tidsfråga innan något skulle hända.

Idag har Dio varit spänd mot Eddie och morrat på honom så fort Eddie stått och tittat på honom. Det känns som att vi har hamnat i en väldigt ond cirkel just nu. Eddie blir förbannad av okänd anledning. Dio i sin tur blir då på sin vakt mot Eddie och morrar vilket får Eddie att bli ännu argare.
Det börjar kännas hopplöst och ohållbart. Jag vet.. jag vet så väl att jag borde omplacera Dio. Men... jag klarar det inte. Jag förmår inte att göra det, av många olika anledningar. Och då känner jag mig så fruktansvärt självisk mitt i alltihop. Hela den här situationen gör mig så förtvivlad.
Men jag har samtidigt bestämt mig för att inte ge upp. Jag ska försöka att hitta ett deltidshem till Dio. Jag hoppas verkligen att det ska bli vår lösning. Någon person eller familj som kan ha honom ett par dagar i veckan, någon helg ibland eller kanske 1-2 veckor i stöten. En extrafamilj helt enkelt.
Samtidigt ska jag kolla med mina föräldrar om de kan ha Eddie i perioder. De vill inte ha hund igen, det vet jag, men kanske de kan tänka sig att ha Eddie några veckor här och där. Det är bara så synd att de bor så fruktansvärt lång bort.
Jag ger inte upp. Jag hoppas att det finns någon person eller familj där ute som kan bli Dios deltidsfamilj. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag ska lyckas hitta någon.