Nu har det gått drygt 2 veckor sedan Eddies kastrering.
Han har mått bra hela tiden. Varit pigg och ganska oberörd bortsett från att han slickar sig frenetiskt mellan benen så fort han får chansen så nu har han fått ett sår där och tratten får hänga med ett tag till.
Plåstret som han fick över operationssåret skulle tas bort på onsdagen efter kastreringen men det satt som berget och ju mer jag försökte desto mer förbannad blev Eddie.
På torsdagen gjorde jag ett nytt försök genom att stryka babyolja under den lilla flik jag lyckats få upp men det hjälpte inte ett dugg.
Vid det här laget fick jag inte ens nudda honom på buken utan att han fick ett smärre utbrott.
På fredagen ringde jag vår sköterska och frågade om plåstret verkligen måste bort eller om jag kunde låta det sitta kvar. Helst skulle det bort och hon gav mig ett tips så jag provade igen på fredagen och efter många om och men, en jättearg och jättestressad Eddie och en svettig matte så fick jag äntligen bort plåstereländet. Det var det mest envisa plåster jag varit med om! Det hjälpte ju inte till att Eddie blev arg, hoppade runt och stressade upp sig något otroligt heller.
Skönt var det när det äntligen lossnade.

I övrigt är han som vanligt på både gott och ont. Han har inga stora problem med inkontinens, han är pigg och glad. Dessvärre är han också fortfarande grinig mot Dio, men det har ju bara gått 2,5 vecka så man kan väl inte vänta sig att se resultat riktigt än. Han är fortfarande sniffig, intresserad av tjejer och juckar på kudden så kastreringen har nog inte gett någon effekt än. Bara och hoppas på att den gör det.

Nästa vecka ska vi tillbaks till veterinären för blodprov och kolla hans natrium och kalium som vi inte har kollat sen i juni. Ska bli intressant och se vad dom ligger på nu och vad vår veterinär som vi ännu inte gått till Addison med säger om hans värden, medicinering etc.

Nu är det försent att ångra sig. Nu har Eddie blivit av med manligheten och allt gick bra, åtminstone hittills. Men nervöst var det!
Jag försökte att vara ganska cool och inte vara så himla sjåpig. Det gick väl ganska bra och jag lyckades hålla mig från att dalta en massa med Eddie när jag lämnade honom hos veterinären igår morse.
Väl på jobbet gick till en början bra och jag lyckades fokusera hyfsat på jobbet men ungefär vid lunchtid började det krypa i kroppen och tiden släpade sig fram tills det var dags att hämta Eddie.
När jag kom till veterinären hördes ett ylande ända ut till receptionen. Den rösten kände jag igen! Lättnad. Phu! Då hade han i alla fall klarat det.
Jag kunde inte låta bli att skratta åt hans "vackra" sång.
Sköterskan sa att allt hade gått bra och att han hade varit så lugn och snäll. Skönt att höra!
När han kom och gick med sköterskan sen blev han glad men var fortfarande väldig groggy men verkade annars vid gott mod. Medan jag stod och pratade med sköterskan la sig Eddie ner och hade inga planer alls på att åka hem. Han vägrade att gå därifrån så jag och vår sköterska fick tjata och knuffa igång honom för att jag skulle få med honom hem.

Väl hemma sov han mest hela kvällen och var rätt utslagen. När han reste sig var han vinglig och rasade ihop igen. Det var lite läskigt för man visste inte om det var vanlig trötthet/baksmälla efter narkosen eller om det var Addison som spökade. Skulle han fått en kris hade jag lätt kunnat missta det för trötthet. Men jag höll koll på honom och tittade efter skakningar och kollade om hans kroppstemperatur kändes normal. Så länge han inte började skaka och hans öron var varma så tänkte jag att det var lugnt. Jag lyckades också peta i honom lite kortison.

Lagom tills det var dags att sova hade han piggnat till lite och försökte bryta sig ut från avspärrningen jag hade satt upp nedanför sängen. Han har inte fått hoppa upp i soffa och säng första dygnet vilket han inte varit speciellt förtjust i. Han höll på halva natten och försökte bryta sig ut, slog i tratten överallt och gnällde för att han inte fick hoppa upp i sängen. Jag har knappt sovit en blund i natt så idag känner jag mig sliten, men jag får ta igen den sömnen sen.

Idag är Eddie betydligt piggare. Han verkar inte speciellt smärtpåverkad och går helt normalt. Meningen är att han ska ta det lugnt men han pinnar på som bara den när man är ute så man får hejda honom lite och bara ta korta kissrundor.
Just nu känns det väldigt skönt att det är avklarat och som att jag tog rätt beslut. Grinig mot Dio är han ju fortfarande men det tar ju tid för kroppen att ställa om sig så jag har fortfarande hopp om att han ska bli snällare. Hoppas verkligen det! Och att han inte får några jobbiga biverkningar.
Nu får tiden utvisa hur det blir.

Ett beslut är fattat. Ett beslut som jag har tänkt på i flera år. Ett beslut som jag har fattat flera gånger men som alltid gått i stöpet p.g.a. ekonomi och/eller hälsa.
Nu är beslutet återigen fattat och den här gången ska det genomföras även fast jag drog på det ett tag. Det var trots allt inget lätt beslut att fatta. För drygt ett år sedan hade det varit lättare att fatta men nu.. näe. Många funderingar hit och dit innan jag äntligen tog mod till mig och bokade en tid.
Det här är sista veckan med Eddies kulor i behåll. På måndag ryker dom. Då ska Eddie äntligen kastreras och jag hoppas innerligt att det är rätt beslut.
Jag är sjukt nervös. Så nervös att jag blev alldeles skakis bara av att ringa och boka tid.
Det finns många faktorer till min nervositet. Den största är hans Addison. Kommer han att klara stressen som narkos och operation innebär? Kommer hans kropp orka eller kommer den säga att den fått nog och ge upp?
Och om han klarar själva ingreppet, hur kommer det att bli efteråt? Kommer hans inkontinens förvärras så pass att den inte går att medicinera? Kommer hans humör påverkas positivt eller kommer hans aggression bli värre? Kommer han bli personlighetsförändrad? Kommer han bli lat och fet? Kommer han att bli ett ängsligt vrak?
Många funderingar, många farhågor.
Men innerst inne känns beslutet ändå rätt, i alla fall fram tills på måndag.

Att Eddie återigen är fruktansvärt grinig och aggressiv mot Dio gör att beslutet känns än mer rätt. Eddies chipkastrering har helt och hållet gått ur kroppen nu. Han är sniffig till tusen, juckar på kuddarna i tid och otid, är intresserad av tjejer igen och inte längre inkontinent.
Senaste dagarna har det varit väldigt spänt här hemma. Eddie har blivit värre och värre med allt kortare stubin och igår small det.
Jag satt i soffan med datorn i knät. Dio låg nedanför mig och Eddie låg vid altandörren och snarkade. När han vaknade gick han förbi vardagsrumsbordet, stannade till och blev stel som en pinne. Jag såg vad som var på gång men innan jag hann reagera ålade han sig under vardagsrumsbordet och gav sig på Dio.
Dio lyckades ta sig upp i soffan för att söka skydd hos mig, Eddie flög efter och på Dio. Jag försökte undvika att tappa datorn i golvet samtidigt som jag försökte sära på slagskämparna. Det gick inget vidare. Datorn for i golvet, jag fick en rispa i armen och ett bett i låret men det märkte jag inte då.
Jag hade fullt fokus på att få loss Eddie från Dio och få Dio att backa undan när jag väl hade fått bort Eddie.
Efter många om och men lyckades jag få bort Eddie, släpade honom i nackskinnet in i sovrummet där jag stängde in honom medan jag inspekterade Dio. Allt hade gått bra. Inga skador den här gången heller.
Eddie var låg och började fjäska när jag öppnade sovrumsdörren. Så dags att fjäska då!
Förbannade hundskrälle! Jag förstår inte varför han blivit som förbytt och så aggressiv mot Dio. Han har aldrig varit så aggressiv mot någon annan hanhund. Det finns många hundar han ogillar men inte så grovt som Dio. Och att han började bli så arg när Dio fyllde 2 år. Att han kan bli så förbannad på en hund han levt ihop med sedan den var valp. Det är märkligt.
Men jag sätter mitt hopp till kastreringen.Chipkastreringen hjälpte ju ändå lite. Han blev lugnare av det så jag hoppas verkligen att en kastrering ska hjälpa. Helst att det tar bort problemet helt men det har jag inga stora förhoppningar om men jag tror och hoppas att hans beteende i alla fall ska dämpas av en kastrering. Vi får hålla tummarna och hoppas på det bästa.

När jag hade inspekterat båda hundarna kände jag att jag hade ont i låret. Det hade inte gått hål men rejält stämplad blev jag med två rejäla blåmärken.
Men hellre att dom biter mig än varann. Efter kastreringen hoppas jag verkligen att dessa situationer är ett minne blott.