Ett beslut är fattat. Ett beslut som jag har tänkt på i flera år. Ett beslut som jag har fattat flera gånger men som alltid gått i stöpet p.g.a. ekonomi och/eller hälsa.
Nu är beslutet återigen fattat och den här gången ska det genomföras även fast jag drog på det ett tag. Det var trots allt inget lätt beslut att fatta. För drygt ett år sedan hade det varit lättare att fatta men nu.. näe. Många funderingar hit och dit innan jag äntligen tog mod till mig och bokade en tid.
Det här är sista veckan med Eddies kulor i behåll. På måndag ryker dom. Då ska Eddie äntligen kastreras och jag hoppas innerligt att det är rätt beslut.
Jag är sjukt nervös. Så nervös att jag blev alldeles skakis bara av att ringa och boka tid.
Det finns många faktorer till min nervositet. Den största är hans Addison. Kommer han att klara stressen som narkos och operation innebär? Kommer hans kropp orka eller kommer den säga att den fått nog och ge upp?
Och om han klarar själva ingreppet, hur kommer det att bli efteråt? Kommer hans inkontinens förvärras så pass att den inte går att medicinera? Kommer hans humör påverkas positivt eller kommer hans aggression bli värre? Kommer han bli personlighetsförändrad? Kommer han bli lat och fet? Kommer han att bli ett ängsligt vrak?
Många funderingar, många farhågor.
Men innerst inne känns beslutet ändå rätt, i alla fall fram tills på måndag.

Att Eddie återigen är fruktansvärt grinig och aggressiv mot Dio gör att beslutet känns än mer rätt. Eddies chipkastrering har helt och hållet gått ur kroppen nu. Han är sniffig till tusen, juckar på kuddarna i tid och otid, är intresserad av tjejer igen och inte längre inkontinent.
Senaste dagarna har det varit väldigt spänt här hemma. Eddie har blivit värre och värre med allt kortare stubin och igår small det.
Jag satt i soffan med datorn i knät. Dio låg nedanför mig och Eddie låg vid altandörren och snarkade. När han vaknade gick han förbi vardagsrumsbordet, stannade till och blev stel som en pinne. Jag såg vad som var på gång men innan jag hann reagera ålade han sig under vardagsrumsbordet och gav sig på Dio.
Dio lyckades ta sig upp i soffan för att söka skydd hos mig, Eddie flög efter och på Dio. Jag försökte undvika att tappa datorn i golvet samtidigt som jag försökte sära på slagskämparna. Det gick inget vidare. Datorn for i golvet, jag fick en rispa i armen och ett bett i låret men det märkte jag inte då.
Jag hade fullt fokus på att få loss Eddie från Dio och få Dio att backa undan när jag väl hade fått bort Eddie.
Efter många om och men lyckades jag få bort Eddie, släpade honom i nackskinnet in i sovrummet där jag stängde in honom medan jag inspekterade Dio. Allt hade gått bra. Inga skador den här gången heller.
Eddie var låg och började fjäska när jag öppnade sovrumsdörren. Så dags att fjäska då!
Förbannade hundskrälle! Jag förstår inte varför han blivit som förbytt och så aggressiv mot Dio. Han har aldrig varit så aggressiv mot någon annan hanhund. Det finns många hundar han ogillar men inte så grovt som Dio. Och att han började bli så arg när Dio fyllde 2 år. Att han kan bli så förbannad på en hund han levt ihop med sedan den var valp. Det är märkligt.
Men jag sätter mitt hopp till kastreringen.Chipkastreringen hjälpte ju ändå lite. Han blev lugnare av det så jag hoppas verkligen att en kastrering ska hjälpa. Helst att det tar bort problemet helt men det har jag inga stora förhoppningar om men jag tror och hoppas att hans beteende i alla fall ska dämpas av en kastrering. Vi får hålla tummarna och hoppas på det bästa.

När jag hade inspekterat båda hundarna kände jag att jag hade ont i låret. Det hade inte gått hål men rejält stämplad blev jag med två rejäla blåmärken.
Men hellre att dom biter mig än varann. Efter kastreringen hoppas jag verkligen att dessa situationer är ett minne blott.