Att vara hundägare är inte alltid en dans på rosor. Just nu är det mest en dans på tistlar.
Var iväg med Dio till veten i torsdags och visst var det ögoninflammation så det blir droppar i 10 dagar. På kvällen samma dag såg jag att även Eddie var geggig i ena ögat så Dio har smittat ner honom också. Så nu blir det droppar till båda. Hoppas att tuben ska räcka till dom båda. Den är ju ytte pytte tiny liten.

Eddie har också slickat mycket under sin ena tass så han fick ha tratt härom natten. Tänkte först att han har kanske fått svamp han också men han brukar aldrig få svamp så det kändes lite konstigt om det skulle vara det. Vet inte ens om han någonsin haft svamp i tassarna? Kan inte minnas att han har haft det.
Så jag avfärdade det ganska snabbt och tänkte att jaha.. nu är det dags. Inte ett enda återfall på över 3 år men nu, nu är tiden kommen för hans första SLO-skov. Fattas liksom bara annat. Redan en massa annat elände så det skulle ju inte vara särskilt förvånande med SLO-återfall på det när allt redan är kaos och vår SLO-doktor mammaledig.
Så med viss bävan undersökte vi klorna men till vår lättnad satt alla fast och var hela och fina. Phu! Vi upptäckte istället något under tassen som såg ut som en utväxt eller böld. Jaha, det skulle tydligen vara något värre än SLO-skov. Lika bra att slå på stort på en gång. Tumör! tänkte jag innan jag hade undersökt det ordentligt.
Jag hämtade en sax som jag provade att sticka lite i vad det nu var han hade under tassen. Ingen reaktion. Då var det i alla fall ingen utväxt så jag klippte av lite och då var det päls blandat med extremt finkornigt grus och smuts som hade bildat en klut mellan trampdynorna. Helskumt såg det ut! Lyckades klippa bort det mesta och resten fick jag dra bort och sen spolade jag med klorhexedin så nu ska det vara borta. Han slickade den natten också så det fick bli tratt men sen dess har det varit bra. Tur att det bara var något så simpelt. Det tackar jag för!

Annars är det vad man numera får kalla som vanligt. Eddie är fortfarande tjurig på Dio och tänder till för minsta lilla. Jag ringde till en klinik i torsdags och rådfrågade vad dom trodde hans beteende beror på och vad jag ska göra. Dom tyckte det lät som att det är chipkastreringen som håller på att gå ur så att hans hormoner rusar i kroppen och hon rådde mig att göra en ny chipkastrering så snart som möjligt. Så på måndag ska vi ska dit och sätta in ett nytt chip. Bara och be till gudarna att han ska lugna ner sig av det och så satsar jag på en kirurgisk kastrering till hösten och hoppas på att jag lyckats spara ihop pengar till dess och att det inte händer något innan dess som medför höga veterinärkostnader. Hittills har det alltid hänt något varje gång jag börjat få ihop lite pengar och tänkt kastrera honom. Då har han blivit sjuk istället och poff så har alla pengar varit borta.
Nu håller jag tummarna för att detta verkligen ska hjälpa för annars vet jag inte vad vi ska ta oss till.

Vet inte vad som hänt men killarna är tyvärr inte så såta vänner längre. Det har dom ju egentligen aldrig varit heller, men dom har ju ändå kommit överens för det mesta med undantag från tjafs om ben, leksaker och liknande.
Men nu bara de senaste 3 veckorna har det varit tjafs och slagsmål flertalet gånger till synes helt oprovocerat. Det är oftast Eddie som sätter igång, som om Dio irriterar honom. Eddie går och spänner sig med hög svans och stirrar på Dio, morrar åt honom eller helt sonika flyger på honom.
För några veckor sedan började dom slåss när sambon kom hem och jag var på träning. Han fick ett bett i handen när han skulle sära på dom så han fick åka upp till jouren för att få stelkrampsspruta.
Förra veckan innan jag och Dio skulle iväg på agilitykursen rök dom ihop igen kort efter att sambon hade kommit hem.
Härom dagen var det dags igen. Eddie låg inne i sovrummet med husse med stängd dörr. Dio låg utanför. När sambon sen öppnade dörren och Eddie kom ut flög han på Dio så vi fick dra isär dom igen.
Jag vet inte vad som tagit åt Eddie, varför han plötsligt har så otroligt kort stubin och ibland blir förbannad bara av att se Dio.
Det är jättejobbigt för oss alla och jag blir så ledsen över den här utvecklingen, över att kanske inte kunna ha Dio kvar. Det får mitt hjärta att gå i tusen bitar.
Jag grubblar dagligen på vad det kan vara som gör Eddie så provocerad. Ibland syns det att det är Dio som provocerar och testar honom men oftast gör han inget alls. Ligger han i soffan ställer sig Eddie med hög svans och stirrar på honom. Lika om han ligger i sängen, så numer får man alltid vara på sin vakt när Eddie kommer in i sovrummet när jag och Dio redan ligger där.
Har man varit ute med Dio och kommer in så blåser Eddie upp sig.
Tittar Dio på honom så blir han också provocerad ibland.
Som jag ser det finns det olika orsaker till detta beteende hos Eddie.

• Chipkastreringen. Det kan vara den som börjar avta. Det stämmer hyfsat överens tidmässigt. Han chippades i slutet på november och den skulle hålla 6 månader. Jag har inte märkt av något på annat sätt att den börjar avta men det kan ju ändå vara det, att det är hormonerna som spökar.
• Dios ålder. Han är 2 år nu, könsmogen och börjar bli vuxen vilket kanske gör att Eddie känner sig hotad eller liknande. Kanske har dom inte riktigt hittat sina roller än som två könsmogna vuxna hanar.
• Hälsan. Kanske inte Eddie mår så bra. Kanske hans värden inte är helt okej så att han inte är riktigt stabil på grund av det.
• Biverkning av Propaline. Kan det vara den som gör honom labil?
• Svartsjuka. Ägnar jag för lite tid åt Eddie? Det är möjligt. Jag tycker mig märka lite svartsjuka emellanåt, som det här med att Dio ligger i sängen bredvid mig. Det verkar Eddie störa sig en del på, trots att han själv inte vill ligga bredvid mig i varken sängen eller soffan.
• Dålig kemi. Kanske Eddie helt enkelt inte kan acceptera Dio längre. Han kanske helt enkelt inte vill att Dio ska ingå i vår familj. Vissa hundar kommer helt enkelt inte överens alls och kanske är det så det har blivit hos oss.

Alla orsaker utom den sista känns det som att man kanske kanske kan få bukt med. Kanske han skulle lugna ner sig igen av en kastrering. Kanske det lägger sig med tiden när Dio blivit en smula äldre och dom hittat sina roller.
Kanske påverkar hälsan Eddies humör. Kanske mår han bättre och blir trevligare mot "brorsan" om vi justerar hans medicin.
Biverkning av Propaline låter osannolikt men kanske förbättras hans humör när eller om han slutar med Propaline.

Idag var det dags för min och Dios tävlingsdebut i rallylydnad. Egentligen var vi kanske inte riktigt mogna för att tävla men vi har ju ändå tränat lite och jag ville så gärna se hur vi ligger till, vad vi behöver träna mer på etc. Och så ville jag få reda på hur det går till på tävling och få lite rutin.
Det kunde ju inte gå mer än åt helvete och det gick... åt helvete till slut.

Vår forna agilityinstruktör var också där med sina två hundar. Vi var lika mycket blåbär båda två. I torsdags var vi båda och tränade i regn på klubben och det gick allt annat än bra så vi båda blev väldigt tveksamma och undrade vad sjutton vi hade gett oss in i egentligen. Men har man anmält sig får man ju ändå åka dit och chansa på att det ska gå hyfsat bra ändå.

Jag har inte varit så nervös inför denna tävling men igår kväll satt jag och tittade på youtubefilmer och då blev jag nervös för alla var så himla duktiga. Inget nosande i backen, inget dragande från hundarna. Hur lyckas dom?
Dio har ju väldigt bråttom här i livet och drar än hit och än dit så jag var säker på att han bara skulle dra omkring på planen och nosa överallt. Det var ungefär så det blev också.

När vi gick banvandringen kände jag mig ganska lugn och innan vi skulle in på planen tränade jag kontakt med Dio och gjorde några enkla moment. Det gick jättebra.
Men så fort vi klev in på planen kom nervositeten och Dios fokus var som bortblåst. Han gick fram och nosade på konerna, drog några gånger än hit och än dit och ställde sig och stirrade på en hund långt utanför planen och stängde av hörseln totalt.
Men vi tog oss i alla fall genom banan med 48 poäng.

På eftermiddagens runda hoppades jag på att vi skulle förbättra det resultatet. Jag trodde inte vi skulle lyckas få godkänt men det vore ju kul om vi skulle få det.
Till eftermiddagens runda var Dio trött och varm. Det skulle vara moln och runt 10 grader idag så jag hade stickad tröja på mig + att jag hade tagit med mig mer kläder också uti fall att det skulle bli kallt men det blev det knappast. Det var strålande sol och jäkligt varmt! Så på eftermiddagen var vi bra möra. Jag trodde inte att Dio skulle kunna fokusera överhuvudtaget för att han var så trött.
Men jag tränade lite innan det var vår tur och det gick bra. Väl inne på planen överraskade han och var faktiskt riktigt fokuserad. Lite nosade han och undersökte en av skyltarna (som jag tror en hund hade kissat på innan) men annars skötte han sig jättebra. Jag tänkte att det här går ju riktigt bra. Nu har vi chansen att få så pass höga poäng att vi blir godkända.
Men så min nöt, tog jag fel väg och fel skyltar! Så vi blev diskade.
Jag blev så otroligt arg och besviken på mig själv att jag gick därifrån direkt, packade ihop våra saker och åkte hem med gråten i halsen. Jag stannade inte ens och väntade på dragning av lotteriet så jag gick dessutom miste om min 20:- jag hade investerat i lotter och en eventuell lotterivinst. Bra lottnummer hade jag dessutom med mitt turnummer i båda. Men jag orkade inte stanna och vänta, speciellt inte när jag var på så uselt humör. Protokollet hann jag ju inte få heller men jag ville inte ens ha det.

Hur f-n kunde jag vara så jäkla klantig och gå fel väg?! Får nog kanske skylla på solsting eller något. Fruktansvärt klantigt gjort! Vi som var på väg att få en sådan fin runda. Det svider som fasen! Och det svider att jag misslyckas med precis allt jag tar mig för. Att man är dålig förlorare gör ju inte saken bättre heller. Jag önskar att Dio hade varit totalt ofokuserad för då hade det inte spelat någon roll om vi blivit diskade. Det hade förmodligen känts rätt okej. Men nu när han gick så himla fint känns det bara skit.
Det kommer ta tid att smälta detta och svälja besvikelsen. Att jag sumpade chansen.
Men det är väl bara att bryta ihop och ta nya tag. Den 24:e är det dags igen. Hoppas innerligt att Dio vill samarbeta då och att jag inte klantar till det.
Får trösta mig med att domaren på första rundan sa att Dio har stor potential. Så nu ska vi bara träna så kanske vi får till det till slut.

Så var det äntligen dags för Dios BPH. Vi kom dit i god tid före så vi fick vänta i nästan 1 timme innan det blev vår tur.
Sambon var med och skötte kameran men tyvärr dog batteriet lagom till "spöket" som var det moment som gav mest action och som jag helst så här i efterhand hade velat ha på film. Ångrar att jag inte tog systemkameran med istället för den gamla kompaktkameran som slukar batteri och dessutom ger rätt usel kvalitet på filmer. Men jag tog den för att det skulle vara smidigt för sambon att filma och slippa kånka på stora systemkameran.
Det är lätt att vara efterklok!
Lite blev i alla fall filmat och man ser i alla fall vad det föreställer. Alltid något!

Dio reagerade som väntat på de flesta momenten. Han tyckte det var obehagligt att bli hanterad vilket han haft problem med sedan han blev skrämd av en utställningsdomare vid 8 månaders ålder. Bättre har det blivit men vi har mycket kvar att jobba på. När testledaren skulle gå iväg med honom stretade han emot och drog mot mig och ville inte lämna mig. Så mammig som han är var det också väntat att han skulle reagera så. Både testledare, beskrivare och övriga i publiken skrattade. Svårt att hålla sig neutral med en sån otroligt mammig liten Dio.
Övriga moment var ingen överraskning heller reaktionsmässigt sett. Spöket skällde han ut efter noter och även det var väntat, men kanske inte att han skulle bli så intensiv i sitt försvar. Han blev riktigt arg! Inte så att han visade tänder (vad jag såg i alla fall) eller gjorde utfall, men han ställde sig mellan mig och spöket, blåste upp sig och skällde ihärdigt med sin allra grövsta stämma. "Nåde dig om du kommer nära min matte!" var väl typ det budskap han försökte få fram. Beskrivaren sa sen att Dio kan du ha med dig ut på kvällarna och känna dig trygg. Min lilla livvakt! Jag tror inte att han skulle göra något fysiskt mot någon men så som han skällde på spöket idag det räcker långt för det skulle kunna skrämma bort vem som helst. Riktigt skräckinjagande var han, om man bortser från hans söta yttre och stora fluffiga nallebjörnspäls ;)

Det enda moment som han reagerade annorlunda på motför vad både jag och sambon trodde var skramlet. Vi båda trodde att han inte skulle bry sig så mycket utan direkt gå fram och kolla vad som lät.
Men det gjorde han inte. Han var inte alls lika modig som vi hade trott. Han hajade till och sen tog det ett tag innan han vågade sig fram. Men enligt beskrivaren handlade det inte så mycket om rädsla utan om att Dio inte förstod vad han skulle göra med den konstiga grejen som lät. När han väl hade nosat på den så brydde han sig inte längre.
En annan grej som vi blev lite förvånade över sen när vi pratade efteråt och fick utlåtandet var att Dio inte är speciellt social med främmande människor. Både jag och sambon tycker tvärtom att Dio är social, men egentligen är han nog inte det. Vi tycker det bara för att vi jämför med Eddie som är väldigt asocial. Så jämfört med Eddie är Dio väldigt social. Fast det märktes ju idag att näe, han är ju faktiskt rätt ointresserad av främmande människor han också. Bara inte lika extremt ointresserad och asocial som Eddie som verkligen inte har något intresse överhuvudtaget att hälsa på andra eller bli klappad. Dio visar i alla fall lite intresse ibland och har absolut inget emot att bli klappad så i våra ögon är han hur social som helst. Fast det är klart, jämför man honom med labbe, spaniel eller liknande så är han ju rätt asocial han också.

Sista momentet var skottet. Jag var inte helt säker på att jag skulle ta med det när jag anmälde till BPH:t men eftersom Dio inte har visat någon rädsla innan på skott så valde jag att vi skulle göra det momentet också och som tur var gick det bra. Han stannade upp och tittade lite men blev inte på något sätt rädd eller osäker, så där blev det högsta betyg. Härligt! Skönt att ha en skottfast hund och att Eddies skotträdsla inte har smittat av sig det minsta.

Sammanfattningsvis tycker jag inte att det är någon större skillnad på BPH och MH. I BPH ingår varken kamp eller jakt till skillnad mot MH. BPH känns också lite mesigare eller inte lika omfattande kanske man ska säga. Det känns som att MH går mer in på djupet än vad BPH gör, men annars är det rätt lika. Det går ju ut på samma saker. Men det blir nog så att jag gör MH också, mest för att kunna jämföra med Eddies resultat. Och så är det ju kul också att genomföra :)

Så känns det nu som att det mesta av min fritid kretsar kring hund. Men absolut inget fel med det. Får bara lite dåligt samvete över att det mest bara är Dio inblandad. Inte för att det går någon nöd på Eddie. Han har ju sin husse, men ändå.. Skulle gärna umgås mer på tu man hand med Eddie och göra mer aktiviteter med honom. Ska försöka ta tag i det och få lite egentid med honom. Skulle nog vara bra för oss båda tror jag.

Men annars är det alltså mest Dio just nu. Förra veckan började vi på agilitykurs. Än har vi inte hunnit göra så mycket utan mest gått igenom olika moment och tränat väldigt basic grejer. För mig som gått agilitykurser innan och tränat lite på egen hand blir det ju lite långtråkigt emellanåt och tjatigt men det får jag ta eftersom det är en nybörjarkurs och jag har för mig att ingen av de andra kursdeltagarna har sysslat med agility tidigare. Dio är ju heller inte speciellt erfaren i agilityvärlden. Vi började träna på lite grunder förra året men kom inte längre än så. Men jag längtar tills vi ska börja med serier och banor, om vi nu kommer så långt i nybörjarkursen, eller om det kanske blir i fortsättningskursen.
Dio har skött sig bra hittills. Det är en enorm skillnad mot Eddie. Dio har ett helt annat fokus och är lättare att få kontakt med. Han drog några ärevarv i förrgår när han fick vara lös för första gången men efter det fokuserade han på mig. Med Eddie var det inte lätt att få varken fokus eller kontakt. Det gick att få honom och fokusera mellan varven men han var lika ofta ute och sprang på eget bevåg och letade tikfläckar. Dessa killar är verkligen som natt och dag! Men jag kan tänka mig att Dio kommer få lite problem med fokus när korna som brukar gå i hagen bredvid blir utsläppta. Måtte det dröja! Är så rädd att Dio ska lyckas ta sig in till dom. Tror nämligen inte att ett fårstängsel stoppar Dio om han verkligen vill in dit. Får hoppas att jag lyckas hindra honom om han skulle vara på väg att smita dit.
Men han verkar tycka det är kul med agility hittills i alla fall. Får hoppas det fortsätter så.

Idag hade vi utställningspremiär jag och Dio. Vi har inte utställningstränat något i år men vi tränade en snabbis innan vi skulle in i ringen och då gick det super. Men väl inne i ringen så försökte han antingen bara rusa på och drog i kopplet eller så hoppade han och skuttade. Föga förvånande gick portisen vi ställdes mot vidare. Men vi fick i alla fall HP och fin kritik:
2-årig hane av god typ. Välskuret huvud m. bra könsprägel. Fina ögon. Välburna öron. Bra hals, överlinje och kors. Välburen svans. Bra bröstkorg m. bra proportioner, välanlagd skuldra. Välmusklad. Välvinklad. Rör sig med lätta välvinnande steg. Bra temperament. Välvisad.

Lite roligt att vi fick välvisad för det tycker jag verkligen inte att jag var förtjänt av så som han drog och studsade omkring men det kanske kändes värre än det såg ut. Lite lustigt också att den andra portisen fick nästan exakt likadan kritik. Så det var nog små marginaler som avgjorde vem domaren valde som vinnare. Men jag hade inte räknat med att gå vidare. Vi gör aldrig det när vi har konkurrens så jag blev inte förvånad och det gör mig inget heller. Visst skulle det vara kul att ta sig vidare någon gång men i år gör det mig inget om vi inte gör det. Jag ska ju inte satsa på utställningar i år. Det blir nog bara ett par ytterligare utställningar det här året och sen får det vara.
Istället ska vi satsa på rallylydnaden. Nästa helg har vi vår första tävling. Jag kommer att vara sjukt nervös! Dio kommer säkert att hoppa, studsa och nafsa i mig vilket inte är ok, men mest nervös är jag över att jag säkert kommer virra bort mig totalt. Ta fel väg, fel skylt eller bryta mot någon regel.
Men övning ger ju färdighet så efter ett antal tävlingar får vi säkert rutin på det till slut.

Nu på lördag ska Dio dessutom göra BPH. Det ska bli kul. Jag velade mellan att göra MH och BPH men valde BPH eftersom det ska passa alla raser. Nytt är det ju också vilket gör det hela lite extra intressant. Men jag funderar på att göra MH på honom också så att man kan jämföra med Eddies resultat. Det vore väldigt intressant! Så jag kanske anmäler honom till MH också innan hösten.

Mycket hund nu som sagt men det är ju bara kul :)