Veligare människa än mig finns inte!
Bestämde mig för ett tag sen, eller ganska länge sen, att jag skulle göra en canvastavla av Eddie. Vilken bild jag skulle använda hade jag också klart för mig men än har det inte blivit av p.g.a. min ekonomi. Canvastavlor är ju inte direkt billiga.
I julklapp önskade jag mig därför bidrag till en canvastavla och det fick jag så nu ska det bli av, MEN... Nu har jag börjat vela om vilken bild jag ska använda, eller om jag rent utav ska använda flera bilder.
Min budget ligger på ca. 700:-. För det priset kan jag köpa antingen en stor canvas, två mellanstora eller flera små. Jag tänkte då först att jag skulle göra två mellanstora. En med den bild på Eddie jag hade bestämt mig för och en med en bild på Dio men jag har inte någon klockren bild på Dio. Jag har väl några som är skapliga men ingen som känns så där riktigt rätt, medan jag har flera på Eddie som känns väldigt rätt.
Så nu vet jag inte i alla fall hur jag ska göra.

Äntligen snö! Inte mycket men bättre än inget. Killarna blev alldeles tossiga igår kväll när snön precis hade lagt sig och den fortfarande låg kvar på gångvägarna.
Så idag fick det bli en tur på åkrarna. Här är dagens bildbomb.

Dio funderar nog på om det finns något där borta att jaga. Några rådjur möjligen, eller kanske fåglar!

No comment! ;)

Här lipar man åt fotografen

Mattes snyggingar <3

I morgon får det nog kanske bli en pling till veterinären i alla fall.
Eddie har droppat urin sen i eftermiddags. Han är fortfarande inte så extremt kissnödig men visst kissar han ganska mycket nu igen, men inte på värsta viset.
Så nu börjar jag noja mig om att han kanske blivit inkontinent, men varför skulle han ha blivit det? Visst kan dom bli det av kastrering och även av chipkastrering men han har inte haft några tendenser till det vid tidigare chipkastreringar.
Däremot har han droppat urin när kortisondosen varit hög, så jag tror och hoppas att det är orsaken nu också. I värsta fall finns det ju medicin mot inkontinens, men jag hoppas verkligen att det inte är det som är orsaken till läckaget.
Hoppas på att vi kan prova med en sänkning av kortisonet och att han ska funka på en lägre dos.
Bara att hålla tummarna!

Vet inte vad killarna har stoppat i sig men någonting är det i alla fall.
Inatt kl. 4 skulle nämligen Dio prompt ut och bråttom var det. Då visade det sig att han var dålig i magen. Kl. 6.30 var det dags igen för nästa urladdning.
Eddie däremot sov lugnt vidare.
Sen vid den vanliga morgonrundan vid 9-tiden visade det sig att också Eddie var dålig i magen så med tanke på det måste det vara något som dom har stoppat i sig, men jag har ingen aning om vad.
Igår gick vi bara koppelpromenader bortsett från när vi var på grusplanen och tränade rally. Efter träningen fick dom springa lösa en stund och vid sidan av planen finns högt gräs, så det är om dom hittade något där som dom stoppade i sig. Inte vad jag såg men det är ju inte alltid lätt att hinna med och se.
Men jag tror mer på att det är något här hemma som var dåligt, kanske korven dom fick igår, eller kålen. Något annat har dom inte ätit vad jag kan komma på, bortsett från torrfodret då men det är knappast det som är boven.
Så idag får det bli risdiet. Nu verkar det visserligen som att det värsta har lagt sig och att dom fått ur sig allt det "onda" men det är lika bra att sätta dom på risdiet ändå tills magarna blivit helt normala igen.
På sätt och vis är det "skönt" att även Dio är dålig för då vet jag att Eddies magåkomma inte har med addison att göra och allt som inte har med addison att göra är positivt. Sen är det självklart inte kul att dom är dåliga i magen men att det bara är något dom har stoppat i sig eller möjligen en vanlig magsjuka som smittat känns ändå som en lättnad. I övrigt är dom pigga och glada också så allmäntillståndet är inte påverkat.

Vi gick till skogsslingan idag på lunchen. Eddie är inte alltid så sugen att gå dit men idag ville han absolut dit. Det var med bestämda steg han styrde kosan ditåt och när vi kom dit släppte jag båda lösa. Dio rände runt som ett skållat ollon som vanligt men han var duktig och kom på inkallning. Eddie vek inte en tum från min sida. Antagligen mest p.g.a. att jag hade hans älskade pip i fickan. Innan vi gick hemåt igen fick dom göra ett varsitt uppletande. Dios pip la jag ganska långt upp i en backe bakom stock och sten för att göra det svårare för honom eftersom han är så duktig på det. Han snurrade runt ett tag och kom sen utan pip men jag stod bara tyst kvar och han stack iväg igen som en kanonkula för att göra ett nytt försök och då hittade han den. Skam den som ger sig!
För Eddie gjorde jag det lite enklare men ändå lite svårare än i skogen härom dagen. Även han snurrade runt lite, men han är inte den som ger upp i första taget så han sökte på och till slut hittade han den och var så stolt och glad när han kom tillbaks med den. Älskade lilla skrutt! Det är så härligt att se honom så harmonisk, men ändå pigg och glad, hur motiverad han är och hur han njuter av livet efter allt han fått vara med om.
Mina duktiga pojkar!
Nästa gång tänkte jag att jag ska försöka filma. Kan vara intressant att ha på film så man kan se och jämföra hur snabba dom är på att hitta leksaken och se om dom blir snabbare med tiden.

Här svänger det snabbt. Eddies kisseri har återgått till lite mer normal nivå igen. Det märktes redan igår kväll och idag har han inte heller varit särskilt kissnödig utan kissat mer normalt. Inga floder direkt. Ändå fick han extra kortison igår morse. Visserligen bara 5mg, men ändå...
Märkligt!
Men jag har mina misstankar om att det fortfarande är kortisonet som påverkar kisseriet.
Sent i lördagskväll blev han skrämd av fyrverkerier här utanför, precis när han hade gått ut med husse, men det gick tack och lov bra. Första smällen sa sambon att han inte hade reagerat så mycket men sen när det kom smäll två och tre var det bara att springa hem och vänta med kvällsrundan till senare. Eddie blev lite rädd och flåsig såklart, men det var ändå inte på värsta viset så jag bestämde mig för att avvakta med att ge extra kortison. Han blev aldrig så rädd att han skakade och han blev heller inte så där blockerad som han kan bli. Han brukar antingen krypa upp i mitt knä eller gå och lägga sig i datarummet och trycka men inget av det gjorde han. Han viftade på svansen, var rätt glad och verkade ta det ganska bra ändå, även fast han såklart tyckte det var jobbigt, men det gick över rätt snabbt. Höll koll på honom så att han inte skulle bli dålig men han var precis som vanligt bara en liten stund efteråt.

Tidigt igår morse kräktes han, men det kom bara vätska. Förmodligen försökte han få upp den stora grisöronbiten som han envisades med att svälja några timmar tidigare. Eller så var det några av alla de pinnar han satte i sig i skogen som han försökte få upp. Jag är i alla fall rätt säker på att det inte hade med addison att göra, men jag gav honom extra kortison uti fall att.
Då borde han ju egentligen ha varit lika kissnödig, om inte mer, som han var under lördagen, men icke. Så jag misstänker att det ligger till så att hans kropp inte behöver så mycket kortison längre i normala fall men på grund av att han blev rädd i lördags och kräktes igår så behövde kroppen kortisonet just då för att handskas med stressen och därför blev kisseriet mindre. KAN vara så men det är inte säkert att det är så. Det kanske inte alls funkar så men det är den enda förklaring jag kommer på just nu.
Har i alla fall bestämt mig för att avvakta lite innan jag ringer veterinär. Ska se hur det blir med kisseriet nu i veckan. Ökar det igen nu närmsta dagarna så kanske min teori stämmer och då bör han ju klara sig på en mindre dos. Får i så fall bolla mina idéer med veterinären och se vad hon säger.

Som planerat blev det en tur till skogen idag för att försöka lugna ner den pilska störtförälskade Dio. Han är mer kär i Eddie än vad han någonsin varit i någon tik, bortsett från löptiken han träffade på MyDog.
Inte ens Chilla som han blev så betuttad i på nyår var han så jobbig på. Hon sa i och för sig ifrån ordentligt också redan från början vilket Eddie inte gör. Han är alldeles för mesig. Att bara morra tar inte skruv alls. Han måste säga ifrån på skarpen men han är ju alldeles för snäll för det, i alla fall i det här fallet. Andra gånger är han jätteduktig på att säga ifrån, och det ordentligt, men just gällande detta så näe... då säger han minsann inte ifrån. Så vi får göra det åt honom vilket ju inte på långa vägar är lika effektivt som om han skulle säga ifrån själv men vad göra? Någon måste ju säga ifrån så då får det bli jag och husse.

Vi for ut till skogen med pilska Dio och lugna Eddie. Trodde väl inte att Eddie skulle springa omkring så mycket. Han gör sällan det nu för tiden. Han gillar mest att lunka omkring men tji fick vi! Som han sprang! Han sprang mer än vad han sprungit på år och dar. Han var så himla glad och pigg och det var så roligt att se. Kom på inkallning gjorde han också. Han har blivit väldigt duktig på det, trots att vi egentligen inte lagt ner så mycket träning på det sista tiden. Det kanske är därför? Det kanske har sjunkit in bättre utan en massa inkallningsträning. Som när man vilar sig i form typ :)
Jättekul är det att han blivit så bra på det.

När vi hade gått halvvägs och skulle vända och gå hem igen blev Eddie lite skakis. Vi vet inte riktigt varför men vi har lite olika teorier. Han ville inte ha någon frukost i morse. Om han är hungrig för att han inte har ätit så kan han bli lite skakis. Det har han visserligen inte blivit på väldigt länge nu så det är inte säkert att det var det och han var inte speciellt matintresserad när vi kom hem heller så så hungrig kan han inte ha varit. En annan möjlig orsak kan vara muskelsvaghet. Det händer att addisonhundar drabbas av muskelsvaghet. Jag har inte direkt märkt något av det på Eddie, men det kan ändå vara det. Han hade kutat fram och tillbaks upp och ner för en backe så det kan hända att benmusklerna blev trötta och började skaka på grund av det. Han har trots allt tappat en hel del i muskler och är inte så van att springa så pass mycket som han gjorde. Så jag tror mest på att det var det.
Vår tredje teori är att han frös men han brukar inte vara speciellt frusen av sig så jag vet inte om det var det. Det var i alla fall inga stora skakningar, bara lite darr i bakbenen så vi blev inte så värst oroliga men bestämde oss för att ändå åka hem.
Men först skulle vi leta leksaker!


Dio fick börja och jag började med den största och mest färgglada leksaken som jag lade bakom ett buskage. Inga problem för Dio att hitta den inte!
Nästa gång bytte jag till en liten rund tygsak som ser lite ut som en igelkott i färgerna så den skulle inte synas lika bra mot marken. Den lade jag lite längre bort bakom en stubbe. Han lyckades hitta den också.
Sen skulle det egentligen vara Eddies tur men han hoppade upp mot mig, halkade till så han ramlade och slog i bakbenet så han skrek till och höll upp benet. Han är lite som sin matte. Lite klantig emellanåt. Hjärtat flög upp i halsgropen på mig! Var säker på att nu gick något sönder, men vi klämde och kände. Inget trasigt. Phu! Och efter lite masserande så kunde han stå på det igen men vi hoppade över sakletande åt honom där för att inte förvärra det onda. Vi misstänker att han slog i höften eller knät. Vi gick lugnt vidare och då gick han som vanligt igen så vi stannade till vid en stig där det inte var så mycket ris och buskage. Eddie ville ju också gärna leta leksak så jag tog den som ser ut som en igelkott och gick upp på stigen en bit och la den bakom en stubbe bredvid stigen.
Eddie var på direkt jag släppte honom och lunkade iväg för att leta. Han sprang lite för långt först och snurrade runt lite men sen såg vi att han kände lukten av den så han stod och vädrade i närheten av den, snurrade runt lite i cirklar innan han slutligen hittade den. Duktig kille! Eddies näsa är inte riktigt lika vass som Dios så det tar lite längre tid för honom och han söker lugnt och metodiskt men han ger inte upp och ger man honom bara lite tid så hittar han till slut. Han tycker dessutom att det är jättekul!
Innan vi gick till bilen körde jag ett sista sök med Dio. Den här gången tog jag en tennisboll och gick upp en bra bit på stigen utom synhåll och la bollen bakom en sten på sidan om stigen.
Dio tycker det är så otroligt kul med uppletande och är ivrig till tusen. Det är så att han sitter och skakar och gnyr innan man släpper honom och så fort man släpper sticker han iväg som skjuten ur en kanon. Skulle han lyckas hitta denna också? Det tog lite längre tid denna gång men sen kom han med bollen i munnen. Så duktig! Hans näsa är helt otrolig! Uppletande är något vi verkligen borde göra oftare. Nu måste han bara lära sig att lämna av föremålen också för det kan han inte i nuläget. Han springer omkring och leker med leksaken efter att han hittat den, eller släpper den en bit ifrån för att få belöning och springer sen och tar den igen och sticker iväg och leker med den. Så det måste vi träna på och jag får vara mer konsekvent och inte belöna när han kommer utan föremålet, utan bara belöna när han har föremålet med sig. När han har lärt sig att lämna ska jag prova med flera föremål och se om han fixar det också, men det gör han säkerligen med lite träning för han är verkligen duktig med sin näsa!

På vägen hem i bilen höll Dio på och skulle slicka på Eddie hela tiden och försökte även rida på honom. Jag sa ifrån så gott jag kunde från framsätet och sen när vi kom hem var han fortfarande som ett plåster så jag fick ryta ifrån några gånger till, men nu ligger han själv i soffan och vilar så jag hoppas att denna pilskhet lugnat ner sig nu, åtminstone för stunden men helst för alltid.

Vet inte vad som tagit åt min lilla Dio. Han är som förbytt!
Det har varit så skönt senaste veckorna med Eddies chipkastrering. Han är som tidigare gångerna mer harmonisk, gladare, mer fokuserad och mer lekfull. Han verkar må bättre helt enkelt av att slippa all stress kring tikar. Vi har mött löptikar och han har inte brytt sig det minsta.
Men säg den lycka som varar...

Nu har Dio tagit över rollen istället som den pilska. Det vände egentligen på MyDog då han träffade en löptik. Det var som att han vaknade då och upptäckte att det finns tjejer. Sen dess har han varit sniffigare på promenader och mer intresserad av tikar vi träffat samt även av kastrater. Inte så att han försökt jucka eller så men helt klart mycket mer intresserad.
Men idag slår han alla rekord! Efter lunchpromenaden har han varit som ett plåster på Eddie, slickat på honom så att Eddie blivit alldeles pissblöt, visat vissa tendenser till att försöka jucka och helt enkelt varit helt betuttad i honom. Eddie morrar bara åt Dio vilket inte hjälper så mycket så vi har fått gå in och ryta ifrån till Dio att han ska lämna Eddie ifred. Men det är som att tala för döva öron. Han kan bara inte låta bli! Precis när man sagt åt honom så kan han låta bli en liten stund men snart är han på Eddie igen, slickar på honom överallt och när vi hindrar honom sitter han och skakar och piper.
Jag fattar ingenting!! Vad har hänt? Innan lunchpromenaden var han precis som vanligt och visade inga tendenser till att vara sexuellt intresserad av Eddie, men efter lunchpromenaden har han varit besatt. Om det är Eddies chipkastrering han reagerar på tycker jag det borde ha kommit smygande, men att det kom så plötsligt är verkligen jättekonstigt.
Jag hoppas innerligt att det bara är någon tillfällig knäpp han har fått men om det inte är det, hur gör jag då?
Struntar i att kastrera Eddie och står ut med hans juckande i tid och otid och stress över tikar? Kastrerar Eddie med risk för att Dio kommer att vara ständigt sugen på Eddie och aldrig riktigt kunna lämna honom ifred och bli stressad och frustrerad på grund av sin pilskhet?
Eller kastrerar båda?
Inget av det är någon bra lösning så jag vet inte hur vi ska ta oss ur den här situationen riktigt. Jag hoppas innerligt att det bara är någon konstig fas han går igenom. Någon knäpp tonårsgrej. Funderar också på om det kanske kan vara ett uttryck, om än ett konstigt sådant, för understimulans?
Ska ta en utflykt till skogen i morgon med lite sökövningar och annat så att han blir ordentligt trött och senare i veckan ska jag lägga spår åt honom och se om det hjälper mot denna plötsliga enorma pilskhet för så här kan vi verkligen inte ha det!

I morse var det dags för årets, men långt ifrån sista, veterinärbesök. Det var dags att kolla natrium och kalium igen efter juluppehållet.
Eddie har mått fantastiskt bra senaste veckorna. Vi höjde florinefen efter förra besöket så det kan vara det som gjort det men jag har mina teorier om att även chipkastreringen gjort sitt till eftersom han inte stressar upp sig längre. Inget juckande på kuddar dagarna i ända, inget sniffande och slickande på tikfläckar varannan meter på promenaderna, ingen stress över tikar. Jag hoppas nästan att hans välmående delvis beror på chipet för i så fall ska jag försöka få försäkringsbolaget att betala en kirurgisk kastrering. Om han mår bättre i sin sjukdom av att vara kastrerad så är det ju medicinskt motiverat. Försöka kan man ju alltid.

Dio fick följa med till "doktorn" idag för att miljöträna, något han verkligen behöver. Han blir ju alldeles stirrig på nya platser och platser han inte besöker så ofta. De gånger han fått följa med till veten så har han skällt ut de andra patienterna i väntrummet.
Den här gången gick det något bättre även fast han drog åt alla möjliga håll den här gången också men han skällde bara ut en patient så det är ju i alla fall en förbättring.

Vi hade samma sköterska som vi haft senaste gångerna. Lika förtjust i Eddie hon också. Idag hade hon en elev med sig och förklarade för henne att Eddie är deras stjärnpatient. Jag blir lika stolt varje gång över hur otroligt snäll han är, hur mycket beröm han får av personalen och hur omtyckt han är där. Min fantastiska Eddie!
Veterinären var densamma som sist också. Dio hade hon inte träffat tidigare och hon trodde liksom de flesta andra man möter att han är valp. Han både ser valpig ut och beter sig valpigt. Min lilla plutt! Han växer väl till sig han också så småningom.
Blodprovet var snabbt och smärtfritt avklarat och veterinären sa att vi skulle få svar nästa vecka men när jag var på Willys och handlade så ringde hon med otroligt positiva besked.
Hans värden är BRA!! =) Jag blev så lättad att jag nästan blev gråtfärdig. Efter 5 månader av sorg, oro och ångest, kämpande och psykisk smärta, otaliga veterinärbesök, massor med blodprover, krånglande mage, justering av medicin upp och ner och jag flera tusenlappar fattigare är nu Eddies värden ÄNTLIGEN där dom ska vara, för första gången sedan han blev sjuk! Så om inget händer nu så blir det inget nytt prov förrän tidigast om 3 månader. Ren och skär lycka! Känner en sådan oerhört lättnad! Nu är det bara och hålla tummarna för att det håller i sig och att han får må så bra som han mår nu.
Jag är så glad att jag inte gav upp om min kära Eddie utan istället bestämde mig för att lägga ner hela min själ i att försöka få honom på fötter igen. Envishet lönar sig :)
Svackor kommer att komma. Det är en lömsk sjukdom och allt kan vända snabbt men just nu ska jag glädjas åt att hans värden äntligen är bra och att han mår bättre än på länge.

Min vana trogen stod jag i rasmontern även på årets MyDog. Dio var den som fick följa med och representera sin ras.
Egentligen skulle jag ha stått på förmiddagen på lördagen men jag skulle även stå förmiddagen på söndagen och på fredagen hoppade vi på tåget kl. 6 på morgonen så jag kände att jag inte skulle orka 3 tidiga morgnar på raken.
Jag fick istället disponera min tid som jag ville på lördagen så jag åkte ner mitt på dagen med Dio i släptåg.
Fasade lite över hur mina händer skulle trasas sönder av Dios dragande men det gick bättre i år än förra året. Så lite bättre har det alltså blivit.

På lördagen hade montern redan full bemanning så jag stod bara där stundtals och gick runt och kikade på mässan övrig tid. Träffade bl.a. Alice Levander med matte Anna som vi lärt känna via Familjehund men aldrig träffat IRL förut. Det var jättekul att äntligen få träffas IRL. Dom hade trickuppvisning i Doggys monter och dom var SÅ duktiga!

I vår rasmonter stod en 8 månaders hanvalp som Dio blev förbannad på, bara så där. Vet inte om han tyckte att den var läskig för Dio satte sig i sitt hörn som han utsett till sin trygga plats och satt där och morrade och småskakade. Tänkte att han kanske inte tycker om valpar eller att han ville försvara montern. Illa betedde han sig i alla fall.

I söndags hamnade vi tyvärr med en hane igen på vårt pass, även han en ung hane på 1 år. Dio blev lika förbannad på honom också och alla andra portishanar som stannade till och pratade med oss. Han flög på dom och morrade, fräste och högg. Riktigt aggro! Jag fattar ingenting vad detta beteende kommer ifrån. Tikar och kastrerade hanar går bra och hanar av andra raser. Men just okastrerade portishanar blir han skitförbannad på och inte hjälpte det ett skvatt att jag sa åt honom. Han fortsatte att morra och ge sig på dom om dom kom för nära. Så det känns ju bra, eller inte, att han blivit hanaggro :( Skumt att det kommit bara så där. Jag fattar ingenting! Kanske är det någon fas han går igenom, kanske skulle han vakta montern, kanske kände han sig trängd eller så har han bara av någon outgrundlig anledning börjat hata andra hanar.
Eddie gillar inte heller andra hundar, framför allt inte hanar, men han ger sig inte på dom. Han morrar bara för att visa att han tycker dom kommer för nära och backar dom då undan så är det inget mer med det. Men Dio flög verkligen på dom, helt oprovocerat.
Önskar jag hade kunnat ha Eddie med mig istället. Han är mycket lättare att ha med men det hade blivit för många timmar för honom att stå där. Tanken var istället att han och sambon skulle komma ner lagom till vårt pass var över men dom bangade som vanligt.
Får väl göra nytt försök att locka ner dom nästa år istället. Det blev ju i alla fall bra miljöträning för Dio.

På måndagen åkte jag ner utan hund men med kamera. Något inbokat pass i montern hade jag inte men jag fotade lite till rasklubbstidningen istället. Det gick så där. Så otroligt svårt att fota inomhus! Speciellt hundar i rörelse så det blev inte många kort som går att använda, men några få blev det i alla fall som kan vara med i tidningen sen.
Övrig tid ägnades åt shopping. Tyckte inte jag köpte så mycket men ändå gjorde jag av med nästan en tusenlapp. Tur jag fick pengar i julklapp!
Det blev 3 storpack tuggben (totalt 30st. tuggben), två reflexhalsband, ett koppel och lite "lösgodis". Det var nog allt tror jag. Hade velat shoppa mer men pengarna var liksom slut så då fick det vara färdigshoppat för den här gången.

På söndagen vann vi förresten andra pris också för bästa rasmonter. Jättekul! Hoppas att vi kan knipa förstaplatsen nästa år ;)

Julen är över och det är dags att blogga ikapp lite.
Som vanligt firade vi hemma i Hälsingland men någon vidare julkänsla har jag inte haft under hela julen. Den kändes mest bara konstig och jag tror att det var vädret som var den största anledningen till det.
Hade hoppats på att få komma hem till vinter men kom hem till vad som var resterna av den vinter som varit. Snösträngar fanns längs vägarna där de tidigare hade plogat upp vallar. Dio fick fnatt och blev alldeles till sig när han hoppade upp på dom och fick känna lite snö under tassarna.
Så tråkigt både för killarna och mig att det inte var någon riktig vinter där hemma heller.
Det var rena rama Västkustvädret. Regn och 7 grader varmt på julafton. Jyppi... Men trots det höst- eller vårliknande vädret så är det ändå skillnad motför här nere. Där hemma var det två dagar som det var regn, övriga dagar var det uppehåll, även fast det var gråmulet, och ett par dagar var det faktiskt strålande sol och ett par minus och då passade vi på att gå upp till slingan där Eddie fick fnatt och sprang som han inte sprungit på länge. Underbart!
Där hemma behöver det nödvändigtvis inte vara regn vid dålig väder, men här nere är det alltid regn vid dåligt väder. Det är skillnaden. Och det var så underbart att få se solen! Den var det länge sen man såg.

Godissök i slingan

Något julfirande blev det inte direkt på julafton men på juldagen kom bror med familj och en tomte. Killarna, framför allt Dio, skällde ut tomten efter noter och satt och morrade på honom, medan Eddie mest ville plundra tomtens säck och gick och hämtade paket under granen efter att ha öppnat sin och Dios julklapp. Det är roligt med paket helt enkelt.


Nyår som jag fasat så otroligt mycket för gick rätt bra. Liksom förra nyåret firade vi det med Eddies bästis London och hennes matte ute vid deras sommarstuga, fast den här gången höll vi till hos grannen, numera pojkvän till Londons matte, samt en till welshtik som min kompis var hundvakt åt. Vanligtvis är London den som är oerhört eftertraktad men Eddie som nu börjat lugna ner sig av sitt kastreringschip visade inget större intresse, och Dio han kärade ner sig totalt i den andra welshen, Chilla som hon hette. Dock var hon otroligt svårflirtad som fräste ifrån så fort Dio kom nära, men Dio han bara fortsatta sina meningslösa försök att få henne på fall. Han är inte som Eddie som bara slänger sig på och juckar, utan han lyssnar när tikar säger ifrån men han gav ändå inte upp sina försök. Han smörade, flirtade och gjorde allt i sin makt att få henne på fall, men icke! Ingen framgång fick han.
Något juckparty som jag var lite rädd för att det skulle bli med två tikar i huset, blev det alltså inte. Eddie slappnade också av lättare än vad han brukar göra. Han vankade av och an ett tag som vanligt, skällde lite ibland när han tyckte han inte fick nog med uppmärksamhet och hade lite svårt att komma till ro men den här gången gick det snabbare för honom att koppla av än vad det brukar göra. Skönt!

Lugn och avslappnad Eddie bredvid sin London

Dio höll sig mest på golvet

The bitches!

Dio med sin kärlek. Han skulle nog bra gärna vilja hjälpa till med tvättandet

London fick man i alla fall hälsa på utan att hon blev sur

Man blir trött av en uppvaktande Dio

Runt tolvslaget hörde vi några smällar, tydligare och högre än förra gången, så Eddie blev lite orolig och flåsig så jag gav honom extra kortison för säkerhets skull. Men han började aldrig skaka och lugnade sig efter en stund så vi kom lindrigt undan den här gången. Tack och lov!
Det jobbiga är alla smällar som kommer dagarna innan och efter nyår. Man har ju inte en chans att förbereda sig vilket gör det hela riktigt jobbigt. Det smällde några gånger dagarna efteråt och oftast när vi gick kvällsrundan vilket resulterade i att Eddie fick panik och drog för kung och fosterland för att komma hem.
Snälla, jag ber er alla som älskar att skjuta raketer, smällare och bomber. Tänk på djuren, skjut bara på tolvslaget, inte övrig tid på året! Det är så otroligt många djur som lider av detta elände och i Eddies fall kan det bli hans död, liksom många med honom. Det är inte värt det. Det kostar pengar, förstör miljön och skrämmer djur, i värsta fall till döds.

Nu är det ett år kvar till nästa gång. Det kommer att vara lika ångestfyllt då men jag hoppas att vi ska finna någon bra lösning då också så att Eddie ska få ha så mycket lugn och ro som möjligt.