Jag är inte den som ger upp i första taget, men den här gången får jag erkänna mig besegrad och ta till hjälpmedel.
Det handlar om Dios dragande, eller ryckande rättare sagt. Vi har tränat på det i nästan ett år nu men han rycker fortfarande och är man på något speciellt ställe som utställningar, djurpark, stan m.m. då både rycker och drar han så gott som hela tiden.
Bättre har det blivit men långt ifrån bra och nu orkar jag, eller min kropp, inget mer. Det är så skönt att vara ute med bara Eddie för han lunkar på där i lugn och ro. Han har ju betydligt mindre energi än Dio så det beror ju delvis på det men även han går långt framför ibland men han varken rycker eller drar i kopplet.
Så vill jag att även Dio ska gå, men framstegen att komma dit är för små för att jag ska orka så mycket längre. Både händer och axlar tar stryk.
Jag behöver avlastning så nu ska jag köpa något som kan hjälpa mig på vägen. Frågan är bara vad jag ska köpa. Kan som vanligt inte bestämma mig.
Det jag väljer mellan är VGW-bälte och Canny Collar.

Finns såklart för- och nackdelar med båda. VGW-bälte är dyrt och jag är rädd att ett sånt skulle tova Dios päls så in i...! Mitt hjälpmedel ska jag även använda på utställningar eftersom han drar som en idiot när man kommer till dom så det får inte vara något som tovar pälsen så mycket att jag måste ägna mig åt en massa pälsvård precis innan man ska in i ringen. Frågan är om VGW-bälte skulle ställa till med detta?
Canny Collar fick jag tips om från en annan portisägare som är väldigt nöjd med det. Jag är väldigt anti nosgrimmor. Skulle aldrig våga använda det på någon av mina hundar. Canny Collar har dock en annan konstrukion där nosgrimman är fäst vid ett halsband så det blir inte det där knycket i nacken som kan bli med vanliga nosgrimmor. Däremot ser halsbandet ut att sitta väldigt högt, bara en liten bit nedanför öronen och det är nackdelen. Hundar är ju väldigt känsliga där. Nu kanske inte halsbandet där stör eftersom det är själva grimman som gör jobbet och halsbandet är där som ett stöd och säkerhet så det kanske inte gör något att halsbandet sitter högt.
Svårt val detta. Eftersom Dios problem är att han rycker vet man inte vilket som är bäst. Båda produkterna är ju för dragande. Han gör ju också utfall ibland så det jag köper ska även fungera bra vid utfall. Då tänker jag att i det avseendet kanske Canny Collar är bäst eftersom man då får bort huvudet från den mötande hunden. VGW-bältet fungerar ju så att man vrider runt hunden mot sig och idén är ju bra men jag är tveksam till att det i praktiken skulle fungera på Dio. Jag misstänker att han skulle streta emot eller att selen bara skulle halka omkring.
Vad sjutton ska jag välja??

Jag och Marie har som tradition att besöka Furuvik varje sommar. Det är en tradition som vi har haft sedan 2010. Från början var vi ett helt gäng från forumet där vi lärt känna varandra men sedan hände en del saker så att det till slut bara blev jag och Marie kvar. Men inte sjutton hänger vi läpp för det! Vi har det alltid jättetrevligt på Furuvik med våra hundar. Tur med vädret har vi alltid haft också *peppar peppar*

Förra året vi var där var Dio liten valp och somnade så fort vi gjorde ett stopp. Han såg med andra ord inte mycket av djuren. Eddie var rätt ointresserad av djuren förra året, utom gibbonaporna. Det är hans absoluta favoriter. Han och Maries. Dom är lika förtjusta i gibbonaporna båda två.
I år var det lite jobbigare att styra upp det hela. Marie hade tre hundar att hålla reda på varav en dragig. Jag hade två varav en dragig. Eddie går så lugnt och fint var man är men Dio drar som ett ånglok. Mina händer var helt sönderslitna efteråt och jag var helt slut. Tänk om han gick lika snällt som Eddie. Vilken fröjd det vore!

I år tyckte Eddie att flera av djuren var intressanta, bl. a. grisarna och lemurerna. Lemurerna var så intressanta att han trotsade sitt vattenhat och vadade ut i bäcken som rinner utanför deras hägn. Strutsarna var också oerhört intressanta. När vi närmade oss gibbonaporna skyndade han på stegen och visste precis vart vi var på väg men tyvärr gömde dom sig bland träd långt borta så vi såg inte mycket av dom.
Kamelerna var som vanligt totalt ointressanta i Eddies tycke. Dio tyckte att dom var lite spännande och samtidigt lite skrämmande.
Maries och mina favoriter i år var helt klart griskultingarna. Dom var det sötaste jag sett på länge! Kunde knappt slita mig från dom.

Söta små lemurer som sittar och spanar

Eddie tyckte också att grisarna var spännande

Likaså Loppan och Mille

Är dom inte söta?!

Spännade som sagt. Luktade gott gjorde dom också

Söt liten grisbebisrumpa

Efter halva rundan tog vi en liten vilopaus vid havet och gissa om Dio var sugen på att springa ner till det men han fick snällt sitta kvar med oss där vi försökte oss på det obligatoriska gruppfotot. Gick väl hyfsat.

Foto: Marie Andersson

Foto: Marie Andersson

Efter det blev vi hungriga och gick och käkade. Undrade lite hur det skulle gå med fem hundar varav en precis slutat löpa, en pilsk Eddie och en intresserad Dio. Men det gick jättebra. Hundarna satt snällt där vi band fast dom och gjorde inte så mycket väsen av sig.

Duktiga vovvar!

Näst sista anhalt innan vi åkte hem var dvärgsilkesaporna vilka är Miqros stora favoriter. Han är helt fascinerad och skulle säkert kunna stå och titta hur länge som helst.
Dio tyckte dom var lite spännande första minuterna men sen struntade han i dom. Eddie la sig ner och sov nästan på en gång medan vi väntade på att Miqro skulle titta klart.

Fascinerad Miqro

Trött Eddie struntar i allt vad dvärgsilkesapor heter

Sover en stund istället

Han tröttnar aldrig

Dom är ju bra söta dessa små krabater också

Även Mille tyckte att det var lite intressant

Schimpanserna var det så mycket folk vid när vi kom in i parken så vi väntade med dom tills vi var på väg hemåt men då hade dom tyvärr gått in så man såg inte mycket av dom heller. Den enda av hundarna som lyckades se dom genom glasrutan var Eddie. Schimpanserna tyckte dock inte om att bli utstirrade av en hund så dom slog med knytnävarna mot glaset och lipade mot Eddie. Tur kanske att inte dom andra hundarna såg något så schimpanserna slapp bli utstirrade av flera ;)

Trötta och svettiga men ändå nöjda med dagen åkte vi sedan hemåt. Hundarna däckade nästan på direkten när vi hade kommit på tåget. Själv däckade jag i soffan en kort stund efter att vi kom hem.
Säkert blir det Furuvik nästa sommar också. Det är ju synd att bryta en tradition. Men då hoppas jag att Dio kan gå snällt i koppel.

Fint i Furuvik

Dags att blogga ikapp lite igen. Först ett långt inlägg.

För en himlans massa år sedan då min golden levde gick vi alltid en skogsslinga tillsammans med min kompis och hennes flat som var bästis med min golden. Ibland gick våra mammor med hundarna, ibland bara vi och ibland alla fyra.
Våra hundar älskade det stället och innan vi gick upp till slingan hade vi en bestämd mötesplats där vi möttes innan vi knatade upp.
Min kompis flat fick slutligen cancer i alldeles för unga år och hon fick somna in. Min golden var då i 4-5 årsåldern men ända till den dag han dog 14 år gammal stannade han alltid och väntade vid vår mötesplats när vi gick förbi där, och tittade efter sin bästis. Det hände att jag gick upp till slingan med honom efter hennes död men det var inte speciellt ofta. Det kändes alldeles för sorgligt att vara där utan hans tjej. Det var ju tydligt att han mindes henne och undrade var hon var och varför hon aldrig dök upp. Jag undvek för det mesta att gå förbi där.

Cirka 10 år efter sin bästa kompis död fick min golden somna in i skogen i närheten av slingan och det är också där han har sin sista vila. Var exakt vet jag inte. Det har aldrig avslöjats för mig men egentligen har det inte så stor betydelse att jag inte vet exakt var, även fast jag skulle vilja ha möjligheten att besöka den exakta platsen, men egentligen är det viktigaste vetskapen om att han ligger där i närheten någonstans. I närheten av sitt älsklingsställe där hans tassar avverkat åtskilliga mil tillsammans med sin bästis.
Kort efter hans död gick jag upp till slingan, satte mig på en sten och grät floder. Det var sista gången jag besökte slingan till fots, bortsett från en vinter då jag gick upp dit med Eddie men då var det så mycket snö att det inte gick att ta sig runt där så jag gick ner lika snabbt igen.
Jag har också ridit där ett par gånger för ett 10-tal år sedan men det är många år sedan jag senast gick där. Minst 15 eller kanske till och med 20 år sedan.

Nu när jag var hemma i Norrland tänkte jag att det var på tiden för mina fötter att åter vidröra slingans mark efter alla dessa år. Jag visste att vår stig dit upp hade blivit avstängd så jag gick till en gammal stig som vi brukade använda oss av den första tiden innan vi hittade den andra som inte var lika snårig.
Jag hade ingen aning om vår äldsta stig skulle finnas kvar eller om den helt skulle ha vuxit igen men jag ville i alla fall undersöka saken för upp skulle jag!
När jag kom fram till stället där vi för 25 år sedan gick upp till slingan så var stigen och mycket annat helt borta. Där är nu en stor utgrävning och en väg. Jag anade detta men tänkte inte ge upp så lätt. Jag klättrade uppför slänten och gick runt och letade vid skogskanten och tyckte mig till slut kunna skymta en liten öppning och mycket riktigt. Där var den! Det var nästan så att jag jublade. Den var ganska igenvuxen men fortfarande en stig så jag följde den hela vägen och plötsligt var jag uppe på slingan. Märklig känsla! Det var ganska varmt denna dag så jag nöjde mig med att gå upp och ta en titt och sen gå ner igen. Men tillbaks skulle jag så det dröjde inte många dagar innan jag gick upp igen och den här gången gick jag hela slingan runt. Hundarna fick vara lösa och var inte sena att ta tillvara på det, men dom sprang inte ifrån mig.

Slingan var sig lik men ändå inte. Den är mycket glesare nu. Mycket skog och sly som har gallrats bort så man hade utsikt som inte funnits tidigare och man såg långt framför sig. Men mycket var sig likt också. Jag gick förbi kullen som vi kallade humlekullen på grund av alla humlor som samlades där på somrarna, den lilla rastplatsen och den stora gropen som alltid var vattenfylld och som våra hundar alltid smet till och badade i. Nu var den dock torrlagd, men den fanns där. Och jag gick förbi den där stenen som är så lätt att känna igen. Stenen som har som ett litet bord på sig och som vi brukade stanna och vila vid, som hundarna brukade hoppa upp på och som vi ibland fikade på.
Det var som att kastas tillbaks 25 år i tiden och mina tankar var hos min högt älskade och saknade golden som jag hoppas springer omkring där i skogarna nu. Och jag hoppas att han gick med oss nu när jag gick där uppe. Det var på sätt och vis en känslosam promenad med många minnen som kom upp till ytan men mest kände jag ett lugn som jag inte känt på länge.
Jag bestämde mig för att återkomma minst en gång till innan jag skulle återvända till Västkusten aka Pestkusten.

När jag skulle gå därifrån bestämde jag mig för att ta vår andra stig, den som är avstängd nedanför slingan. Den verkade välanvänd och det satt en skylt där om att dom skulle ha mountainbike-tävlingar senare i veckan så jag tänkte att då måste ju folk använda den. När jag kom ner till slutet såg jag att dom hade flyttat stigen så den nu låg mellan två avspärrningar. Det var ju bra! Då går den fortfarande att använda och dagen efter tog jag den stigen upp till slingan.
Den här gången blev vi kvar på slingan i 3 timmar. Dels passade jag på att plocka blåbär och dels stannade en joggande gubbe och pratade lite med mig och lite senare träffade jag en kvinna med två dvärgschnauzrar som jag stod och pratade med i säkert 1 timme. Hon var från Stockholm från början men hade bott där uppe i 20 år och hon trivdes som fisken i vattnet. Förvånar mig inte ett dugg. Det är helt underbart där hemma och jag vill bara hem! Önskar att jag kunde flytta på stört! Allt är bättre där hemma och folket är mycket mer öppna och trevligare. Här nere i den här stan skulle det aldrig hända att främmande människor stannar och pratar om allt mellan himmel och jord. Otroligt inbundet och ogästvänligt folk i den här stan som inte vill ha med utbölingar att göra och jag vet att det är fler som har samma uppfattning som mig. Inte undra på att man vantrivs... Dock finns ju undantag såklart men dom är få. Mycket få.
Nåväl, jag får väl härda ut tills.. jag vet inte när.
Under tiden får jag glädjas åt stunderna hemma där man möts av leenden, pratglada människor, skratt och vacker natur.

Sån här utsikt var det inte för 20 år sedan. Då var det bara en massa träd

Några dagar efter badet hos brorsan åkte vi på utflykt till en plats som är den mest rofyllda och mysigaste man kan tänka sig. Trolldalen. Ett riktigt smultronställe som jag försöker besöka varje sommar jag är hemma. Finns inget ställe som är så rogivande att gå omkring i som där. Vill man komma bort från stress och jäkt och behöver varva ner, då är det stället att åka till. Love it!
Jag hade tänkt prova nya fototekniker och försöka ta lite fina bilder men mitt kameraobjektiv hade bestämt sig för att gå sönder efter äventyret hos brorsan. Det funkar fortfarande att fota med det manuellt men autofokusen är ur funktion vilket gör det hela mycket svårare. Typiskt att det skulle hända mitt i sommaren! Får hoppas att det går på garantin.
På väg ut till Trolldalen svängde jag förbi hos brorsan och fick låna svägerskans objektiv så det blev ändå lite fotande men det är inte helt lätt att fota när man har två hundar att hålla reda på varav den ena blir smått hysterisk om man binder upp honom och går iväg ett par meter. Så det blev inte så många foton tagna men några blev det i alla fall. Tänkte att jag kan åka dit igen en annan dag om vädret tillåter och även besöka kvarnen då. Den struntade jag i nu för det såg ut att vara så mycket folk där och jag orkade inte trängas med alla turister så jag höll mig till "dalen".
Vi gick upp till badplatsen också så Dio fick plaska lite. Han ville så klart i och bada ordentligt men jag ville inte släppa honom där eftersom det var folk där. Jag tror i och för sig inte att dom hade haft något emot det för dom tyckte bara det var kul med en plaskande Dio och pratade med honom men det hade ju varit lite onödigt om han hade sprungit omkring där och skvätt ner dessa okända människor så han fick nöja sig med att svalka tassarna lite.
Jag hoppas att jag ska hinna med en tripp till dit innan jag åker ner till "Pestkusten" igen.