Dags att blogga ikapp lite igen. Först ett långt inlägg.

För en himlans massa år sedan då min golden levde gick vi alltid en skogsslinga tillsammans med min kompis och hennes flat som var bästis med min golden. Ibland gick våra mammor med hundarna, ibland bara vi och ibland alla fyra.
Våra hundar älskade det stället och innan vi gick upp till slingan hade vi en bestämd mötesplats där vi möttes innan vi knatade upp.
Min kompis flat fick slutligen cancer i alldeles för unga år och hon fick somna in. Min golden var då i 4-5 årsåldern men ända till den dag han dog 14 år gammal stannade han alltid och väntade vid vår mötesplats när vi gick förbi där, och tittade efter sin bästis. Det hände att jag gick upp till slingan med honom efter hennes död men det var inte speciellt ofta. Det kändes alldeles för sorgligt att vara där utan hans tjej. Det var ju tydligt att han mindes henne och undrade var hon var och varför hon aldrig dök upp. Jag undvek för det mesta att gå förbi där.

Cirka 10 år efter sin bästa kompis död fick min golden somna in i skogen i närheten av slingan och det är också där han har sin sista vila. Var exakt vet jag inte. Det har aldrig avslöjats för mig men egentligen har det inte så stor betydelse att jag inte vet exakt var, även fast jag skulle vilja ha möjligheten att besöka den exakta platsen, men egentligen är det viktigaste vetskapen om att han ligger där i närheten någonstans. I närheten av sitt älsklingsställe där hans tassar avverkat åtskilliga mil tillsammans med sin bästis.
Kort efter hans död gick jag upp till slingan, satte mig på en sten och grät floder. Det var sista gången jag besökte slingan till fots, bortsett från en vinter då jag gick upp dit med Eddie men då var det så mycket snö att det inte gick att ta sig runt där så jag gick ner lika snabbt igen.
Jag har också ridit där ett par gånger för ett 10-tal år sedan men det är många år sedan jag senast gick där. Minst 15 eller kanske till och med 20 år sedan.

Nu när jag var hemma i Norrland tänkte jag att det var på tiden för mina fötter att åter vidröra slingans mark efter alla dessa år. Jag visste att vår stig dit upp hade blivit avstängd så jag gick till en gammal stig som vi brukade använda oss av den första tiden innan vi hittade den andra som inte var lika snårig.
Jag hade ingen aning om vår äldsta stig skulle finnas kvar eller om den helt skulle ha vuxit igen men jag ville i alla fall undersöka saken för upp skulle jag!
När jag kom fram till stället där vi för 25 år sedan gick upp till slingan så var stigen och mycket annat helt borta. Där är nu en stor utgrävning och en väg. Jag anade detta men tänkte inte ge upp så lätt. Jag klättrade uppför slänten och gick runt och letade vid skogskanten och tyckte mig till slut kunna skymta en liten öppning och mycket riktigt. Där var den! Det var nästan så att jag jublade. Den var ganska igenvuxen men fortfarande en stig så jag följde den hela vägen och plötsligt var jag uppe på slingan. Märklig känsla! Det var ganska varmt denna dag så jag nöjde mig med att gå upp och ta en titt och sen gå ner igen. Men tillbaks skulle jag så det dröjde inte många dagar innan jag gick upp igen och den här gången gick jag hela slingan runt. Hundarna fick vara lösa och var inte sena att ta tillvara på det, men dom sprang inte ifrån mig.

Slingan var sig lik men ändå inte. Den är mycket glesare nu. Mycket skog och sly som har gallrats bort så man hade utsikt som inte funnits tidigare och man såg långt framför sig. Men mycket var sig likt också. Jag gick förbi kullen som vi kallade humlekullen på grund av alla humlor som samlades där på somrarna, den lilla rastplatsen och den stora gropen som alltid var vattenfylld och som våra hundar alltid smet till och badade i. Nu var den dock torrlagd, men den fanns där. Och jag gick förbi den där stenen som är så lätt att känna igen. Stenen som har som ett litet bord på sig och som vi brukade stanna och vila vid, som hundarna brukade hoppa upp på och som vi ibland fikade på.
Det var som att kastas tillbaks 25 år i tiden och mina tankar var hos min högt älskade och saknade golden som jag hoppas springer omkring där i skogarna nu. Och jag hoppas att han gick med oss nu när jag gick där uppe. Det var på sätt och vis en känslosam promenad med många minnen som kom upp till ytan men mest kände jag ett lugn som jag inte känt på länge.
Jag bestämde mig för att återkomma minst en gång till innan jag skulle återvända till Västkusten aka Pestkusten.

När jag skulle gå därifrån bestämde jag mig för att ta vår andra stig, den som är avstängd nedanför slingan. Den verkade välanvänd och det satt en skylt där om att dom skulle ha mountainbike-tävlingar senare i veckan så jag tänkte att då måste ju folk använda den. När jag kom ner till slutet såg jag att dom hade flyttat stigen så den nu låg mellan två avspärrningar. Det var ju bra! Då går den fortfarande att använda och dagen efter tog jag den stigen upp till slingan.
Den här gången blev vi kvar på slingan i 3 timmar. Dels passade jag på att plocka blåbär och dels stannade en joggande gubbe och pratade lite med mig och lite senare träffade jag en kvinna med två dvärgschnauzrar som jag stod och pratade med i säkert 1 timme. Hon var från Stockholm från början men hade bott där uppe i 20 år och hon trivdes som fisken i vattnet. Förvånar mig inte ett dugg. Det är helt underbart där hemma och jag vill bara hem! Önskar att jag kunde flytta på stört! Allt är bättre där hemma och folket är mycket mer öppna och trevligare. Här nere i den här stan skulle det aldrig hända att främmande människor stannar och pratar om allt mellan himmel och jord. Otroligt inbundet och ogästvänligt folk i den här stan som inte vill ha med utbölingar att göra och jag vet att det är fler som har samma uppfattning som mig. Inte undra på att man vantrivs... Dock finns ju undantag såklart men dom är få. Mycket få.
Nåväl, jag får väl härda ut tills.. jag vet inte när.
Under tiden får jag glädjas åt stunderna hemma där man möts av leenden, pratglada människor, skratt och vacker natur.

Sån här utsikt var det inte för 20 år sedan. Då var det bara en massa träd