Det blev lite översyn av bloggen ändå innan helgen. Kände att jag behövde lite annat att tänka på. Då är blogga en bra grej att skingra tankarna med.
Denna solskenshistoria får en att både bli rörd och glad samtidigt. Jag är helt besatt av den här historien och har nog läst så gott som allt om den sedan den uppdagades. Jag följer deras sida på Facebook och tittar in till den då och då för att se om något nytt har hänt.
Den är ju bara så fantastisk och jag hoppas att den en dag blir film.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19869193.ab

Det här är bara en av alla länkar som finns om Arthur. Kan man liksom jag inte få nog av denna historia så är det bara att googla på Arthur så får man upp en massa länkar, både till artiklar men även till filminslag. Det finns också några ljudklipp från intervju med hussen Mikael.

Tänkte jag skulle uppdatera lite så att det händer något här på bloggen. Har tänkt det länge men har inte haft ork, ingen lust. Det har jag visserligen inte nu heller men snart är det en ny jobbvecka så då dröjer det minst ytterligare en vecka innan jag eventuellt uppdaterar. Det är sällan jag sitter vid datorn på vardagarna nu för tiden.
Bättre jag får tummen ur nu så här på söndagkvällen och ger ett livstecken.

Den här helgen har varit en av de värsta i mitt liv. I torsdagskväll fick jag veta att min morbror har gått bort. Det var pappa som ringde. Tror inte mamma klarade av att prata. Hon var helt knäckt enligt pappa. Jag blev inte förvånad över beskedet. Det var väntat men ändå.. jag trodde verkligen att han skulle lyckas ta sig igenom sin depression. Jag var och hälsade på honom för 2 veckor sedan och vi pratade mycket om hans depression och mörka tankar. Han ville egentligen inte dö och lovade att tänka på mig och hur arg jag skulle bli om han gjorde verklighet av sina mörka tankar. När vi skildes åt sa jag åt honom att ta hand om sig och att det inte skulle dröja 5 år till nästa gång jag skulle hälsa på honom. Om jag ändå hade vetat... Då hade jag stannat mycket längre och sagt allt som fortfarande är osagt men som jag så gärna hade velat säga till honom.
När jag fick beskedet rasade jag ihop i en hög på köksgolvet och grät. Han lovade ju och visste hur arg och ledsen jag skulle bli. Men depressionen vann ändå. Det gör ont. Jävligt ont! Sov knappt något natten till fredagen men åkte till jobbet ändå för jag trodde verkligen att det skulle gå bra att jobba, men det gjorde det inte. Hann bara innanför dörren så brast det. Jag jobbade undan det mest akuta och åkte hem igen inom en timme. Hem för att försöka sova, samla tankarna och få slut på tårar.

Under gårdagen kändes det rätt okej, men idag har jag känt mig nedstämd, dels över morbror men också över att Eddie fortfarande är tjurig på Dio. Kastreringen har inte hjälpt det minsta. Satt ikväll och kollade på filmer från när Dio var liten, hur Eddie och Dio busade och brottades med varandra. Det gör mig så sorgsen att det är totala motsatsen nu. Bannar mig själv för att jag inte kastrerade Eddie när Dio var liten. Det var så nära att jag gjorde det men blev övertalad av sambon att vänta. Skulle inte ha lyssnat på honom. Jag tror inte att Eddie skulle ha blivit så aggressiv mot Dio om kastreringen hade skett innan Dio blev vuxen.
Jag hoppas fortfarande att det ska bli bättre men innerst inne tror jag inte att det kommer att bli det. Det gör också ont.

I julas var vi hemma i Norrland i snö och minusgrader. Det var helt underbart och Eddie var som valp på nytt. Varje promenad blev det hopp, skutt, galopp och bit i kopplet. Han älskar verkligen riktig vinter. Han är aldrig så glad och yster som när det är snö och minusgrader.
Sista kvällen i Norrland hyrde vi en hundhall tillsammans med London och hennes matte och tränade lite agility. Eddie fick också vara med och takterna sitter i honom fortfarande fast han inte sett ett agilityhinder på snart 2 år. Han tyckte det var jättekul och var riktigt duktig.


Nyåret firade vi nere i södern men jag ångrade mig redan innan vi åkte ner igen att jag hade bokat tåg den dagen. Ville egentligen stanna där uppe över nyår men jag visste inte om Londons matte skulle vara där och jag ville inte sitta hos mina föräldrar och uggla så därför blev det nyårsfirande här nere. Eftersom folk på festen inte kan visa respekt mot rädda djur och skjuter fyrverkerier tillbringade jag och hundarna tolvslaget i bilen på en liten skogsväg. Inte roligaste sättet att fira in det nya året på men jag hade inte mycket val. Huvudsaken Eddie slipper bli skräckslagen och stressad. Det räckte gott och väl med smällarna innan och efter nyår.

Helgen för två veckor sedan stod jag och Dio i rasmontern på MyDog. Första dagen stod vi med en annan hane och Dio var väldigt ettrig i början mot både honom och andra hundar som kom i närheten av montern, precis som han var förra året. Men i år satte jag på honom antiskällhalsband så han var så illa tvungen att lugna ner sig. Det funkade. I slutet av dagen hade han blivit bästa kompis med sin monterkollega och dom låg på golvet och brottades och busade så i vår när vädret blivit bättre ska vi åka ner till Göteborg och ha en playdate.
Andra dagen stod vi med Dios kusin som är en tik och där hade inte Dio en chans att morska upp sig för hon satte honom på plats direkt så han fick så lov att hålla sig på mattan.
Så helgen gick bättre än förväntat faktiskt. Skönt! Hade oroat mig lite över hur Dio skulle bete sig. Nu är det bara ett år kvar till nästa gång för jag misstänker att vi kommer att stå då också.