Den stora nackdelen med att ha hund är att man blir så låst. Jag har inga hundvakter att lämna hundarna till och nu med två hundar som inte kommer överens är det än svårare. Jag har svårt att hitta EN hundvakt men att då hitta två hundvakter är näst intill omöjligt.
Så när vi fick frågan från sambons syrra om vi ville hänga med till London trodde jag inte att jag skulle kunna följa med. Men jag har aldrig varit i London och efter en tuff höst ville jag verkligen komma iväg en sväng från vardagen.
Det skulle bara handla om några dagar så jag tackade ja till att följa med och tänkte att på ett eller annat sätt måste det lösa sig med hundarna.
Eddie har jag inte vågat ha på pensionat sedan han fick addisons. Jag hade tänkt att jag skulle träna honom på att vara på pensionat innan men även det tog emot och dessutom skulle det krävas att vaccinera honom för kennelhosta och jag brukar inte vaccinera hundarna varje år. Eddie har inte vaccinerats alls sedan han fick addisons och jag vet inte om jag kommer att göra det heller. Man ska helst inte vaccinera addisonhundar.
Så jag frågade mina föräldrar om de skulle kunna tänka sig att ha Eddie. De skulle i så fall behöva ha honom i nästan 2 veckor. Eftersom de bor 60 mil härifrån och jag ska åka hem till jul skulle det inte vara någon mening med att hämta honom igen direkt efter London.
De gick med på att ha Eddie om än lite motvilligt. Han har aldrig varit ensam hos dem mer än några timmar och att då ha honom nästan 2 veckor kändes lite övermäktigt och de var nervösa över hans sjukdomar och medicinering. Men de gick ändå med på att ha honom, i alla fall under helgen vi var i London.
Först tänkte de att de skulle åka ner och bo hos oss men ändrade sig sedan då jag sa att jag kunde ta ledigt dagen innan vi skulle åka till London och möta dem på halva vägen.

Så fick det bli. Så förra onsdagen åkte jag upp till Köping. Vi kom fram i princip samtidigt.
Med en lång "bruksanvisning" om hur man sköter en Eddie med addison hoppade Eddie utan att tveka in i mamma och pappas bil och så åkte de tillbaks till Hälsingland igen medan jag åkte tillbaks till Västkusten.

På torsdagmorgon åkte jag till ett närliggande hundpensionat och lämnade Dio. Hans första vistelse någonsin på pensionat. Jag undrade hur det skulle gå, så enormt mammig som han är, men när jag hämtade honom sen på söndagen så sa hon att det hade gått bra. Han hade skällt och ylat när hon lämnade honom efter att ha varit hos honom men annars hade han varit tyst. Han hade även haft lite kompisar att umgås med så han var inte helt själv förrän på söndagen när vi hämtade honom. Det var minst sagt en glad Dio vi hämtade. Fullständigt galen som hoppade, skällde, bet och slet i oss, hoppade runt och visste knappt var han skulle ta vägen. Man hade behövt skyddsutrustning!

Nu har Eddie varit hos mina föräldrar i över en vecka och på söndag åker jag och Dio upp till dem. Eddie kommer inte att bli glad åt att återse Dio. Han lär bli skitförbannad helt enkelt men det värsta brukar lägga sig efter en stund.

Jag har fått rapporter hemifrån om att Eddie har skött sig rätt bra. Han har skapat fasta rutiner om när han ska gå ut och var han sover. En lustig grej är att han vägrar gå ut om inte båda mina föräldrar är med. Stackars mamma som har så svårt att gå får allt släpa sig ut hon också på långpromenad. Och pappa har ont i fötterna. Tur för dem att det snart är söndag så att de får vila :)
Att ge medicin har också gått bra och möten med andra hundar har inte heller varit några större problem. Han har matvägrat vid några tillfällen och då har pappa matat honom med sked (!). Vaddå bortskämd? :)
Han har blivit lite rastlös ibland och så har han slaktat en kudde. Det var ju ludd i den! Buspojk!
Jag tror att jag ska köpa en ny kudde till dem i julklapp :) Har visserligen redan fixat julklappar men det gör ju inget om de får en till.
Han verkar annars trivas väldigt bra hos "mormor" och "morfar" där det är lugnt och skönt och ingen Dio att bli förbannad på.
Så Eddie har nog njutit för fulla muggar och haft rena rama semestern. Skönt för honom att få vara ensamhund för en stund och jag tror inte att han saknat matte och husse så mycket heller, men jag har saknat honom så det ska bli skönt att få träffa honom igen på söndag.

Yay! Vi har klarat ännu ett veterinärfritt halvår. Två stycken på raken nu. Minns inte när det hände senast, men länge sen är det i alla fall.
Men nu var det dags för halvårskontroll igen så då fick vi så lov att pallra oss till veterinären.

Det är alltid lika trevligt att träffa vår goa veterinär även fast Eddie blev nervös till en början och la sig bakom stolarna och skakade. Men det släppte sen när vi väl hade lyckats locka fram honom och han hade fått hälsa på sin favoritvet.

Som vanligt när vi är där gick hon igenom hans klor och de såg fina ut. Att gå igenom hans klor är en rutin som följt med i alla år sedan han fick SLO. Jag behöver aldrig be om att hans klor ska gås igenom. Hon går alltid igenom hans klor vare sig jag är med eller inte. Till och med när han var inlagd för sin addison och vår vet råkade av en slump träffa Eddie så bad hon personalen att gå igenom hans klor. Hon är väldigt mån om hans klor och att de ska hålla sig i schack.

Sedan diskuterade vi hans medicinering. Jag skulle vilja få ner hans florinefdos, så jag föreslog att vi sätter in kortison för att ev. kunna sänka florinefen. Först var hon inte så pigg på det eftersom kortison ger fler biverkningar och det har hon ju rätt i. Men vi kom till slut fram till att trots allt sätta in kortison av flera orsaker.
Den första är hans allergi som verkar ha gjort comeback. Han har slickat sig mycket i ljumskarna under hösten så hon tog en titt på dem också och såg att han har lite allergieksem där så det får bli dusch i klorhexidinschampo. Han har även haft problem med öronen och analsäckarna. Nu har vi dock fått det under kontroll men det är ett tecken på att allergin gör sig påmind igen.
Den andra orsaken till att sätta in kortison är hans artros. Han har under hösten under några tillfällen haft ont vänster fram och haltat vid några tillfällen, speciellt när han har legat och blivit stel. Så med sina antiinflammatoriska egenskaper är kortison en fördel för hans artros.
Den tredje orsaken till att sätta in kortison är att han ska vara ensam hos mina föräldrar från nästa vecka fram till jul. De är jättenervösa över hans addison och oroliga över att han ska bli dålig och att de inte vet hur det yttrar sig och hur man handskas med det. Så för att han ska bli mer stabil och ha mindre risk för att bli dålig och krisa sätter vi in kortison. Dålig kan han bli ändå såklart men risken minskar med det extra kortisonet.
Så nu provar vi kortison igen så får vi se hur han mår av det.

När vi hade diskuterat med vår vet kom deras nya sköterska för att ta blodprov men han var svårstucken den här gången så trots flera försök lyckades hon inte få till det. Det är tur att jag har världens snällaste hund när det kommer till veterinärbesök. Eddie bara stod där tålmodigt medan hon kämpade med att hitta rätt. Till slut fick hon ge upp och kalla in den rutinerade sköterskan istället som lyckades med det andra benet.

Nu inväntar vi provsvaren som vi får till veckan och vi ska även stämma av hur Eddie mår nu när kortisonet är tillbaks.
Och om inget oförutsett inträffar *peppar peppar* så blir inte nästa veterinärbesök förrän i juni.