Idag var det avslutning på valpkursen i strålande solsken.
Det gicks såklart inte igenom något nytt nu utan vi hade som ett litet avslutningsprov där vi lottade ordningen vem som skulle börja och självklart fick jag och Dio börja.
På varje moment fick vi poäng som multiplicerades med en svårighetsgrad. Poängen var 0-4 där 0 var sämst och 4 bäst.

För Dio gick det så här:

Hantering
Vi skulle kolla tänder, öron, tassar och gå igenom hunden.
3 poäng x svårighetsgrad 2. Totalt 6 poäng.
Han ville inte stå helt stilla och undrade lite vad jag höll på med.

Koppelvana/fot
Vi skulle gå med slakt koppel genom en liten bana och stanna 3 gånger med hunden vid vår sida.
2 poäng x svårighetsgrad 4. Totalt 8 poäng.
Det gick inte så bra. Dio drog, intresserade sig för annat och gick inte vid min sida. Men han stannade i alla fall när jag sa stanna.

Inkallning
Vi skulle lämna hunden, gå 20 meter och sen kalla in den med störning efter halva sträckan.
4 poäng x svårighetsgrad 3. Totalt 12 poäng.
Inga problem här inte. Dio gjorde allt enligt regelboken och brydde sig inte om störningen. Sprang heller inte iväg när han kom fram till mig.

Lägga hunden
Hunden skulle helt enkelt lägga sig ner på kommando
4 poäng x svårighetsgrad 4. Totalt 16 poäng.
Det gick galant det också. Han la sig ner på första försöket.

Lös hund/fritt följ
Hunden skulle vara lös eller i koppel släpande efter och sen skulle den gå fot i en liten bana.
4 poäng x svårighetsgrad 2. Totalt 8 poäng.
Det här momentet trodde jag skulle gå åt pipan eftersom Dio gärna springer omkring så fort kopplet åker av och jag ville gärna köra helt utan koppel. När jag höll på att koppla loss honom märkte jag att han var lite studsig och bra gärna ville sticka iväg men  jag lyckades locka med honom så han följde mig perfekt och hade ögonkontakt med mig hela tiden. Full pott!

Förbud
Vi skulle gå förbi tre skålar med korv utan att hunden skulle gå fram och försöka ta korven.
1 poäng x svårighetsgrad 4. Totalt 4 poäng.
Som väntat gick det åt helsike! Dio drog för kung och fosterland för att komma fram till skålarna och lyssnade inte ett skvatt på mig. Instruktören tyckte jag var för mesig så han kom fram och visade att jag skulle vara mer bestämd i mitt nej. Jag brukar kunna ryta till men jag vet inte varför jag inte gjorde det idag. Jag ville väl försöka få kontakt med Dio ändå kanske.. jag vet inte. Åt helsike gick det i alla fall.

Konst
Här skulle vi visa upp valfritt trick.
1 poäng x svårighetsgrad 2. Totalt 2 poäng.
Jag hade tänkt träna som sjutton på tricks till idag och ev. ta Eddie till hjälp eftersom han kan oändligt många tricks men jag har helt enkelt inte hunnit med någon trickträning så jag fick ta det enda trick Dio kan: high five.
Men idag var det lite svårt med koncentrationen. Plötsligt hade han glömt bort vad high five är så det tog några försök innan han gjorde en halvdålig high five. Totalt misslyckat alltså. Han som gör så snygga och klockrena high five annars och fort går det! Men inte idag inte. Men shit happens. Man kan ju inte vara på topp jämt.

Husse och Eddie var där i början och kollade också på behörigt avstånd för att inte Eddie skulle störa och Dio störas. Dom hann se vår snygga inkallning, men sen åkte dom så dom missade det supersnygga fritt följet och katastrof-förbudet.

Längst där borta står vi och väntar

Inkallning. Inga problem där inte

Duktig kille!

Nu är kursandet över för denna gång. Lite vemodigt och tråkigt är det, men kanske det blir fler kurser i framtiden. Måste bara få ordning på ekonomin först och hitta något bra kursställe eftersom BHK här i stan är ganska dåliga på det här med att hålla kurser. Ska försöka hoppa på en rallylydnadskurs med Eddie också sen någon gång i framtiden.

Eddie är inte så mycket för närhet, varken av folk eller hundar. Därför vill han inte gärna att Dio lägger sig nära honom. Då flyttar han på sig och lägger sig någon annanstans. I början sökte Dio trygghet och närhet hos Eddie hela tiden men Eddie blev bara förbannad. Nu verkar Dio har fattat vinken och lägger sig sällan hos Eddie.
Så att få se dessa herrar vila bredvid varandra är ytterst sällsynt.
Men plötsligt händer det!

Dio har varit väldigt lätt att få rumsren. Det tog 5 dagar innan första olyckan kom och olyckorna därefter är lätträknade. Han var rumsren innan han ens var 4 månader gammal. Han har heller aldrig behövt gå ut på natten eller gå upp okristligt tidigt. Tills nu.

Senaste veckan har han suttit och flåsat och blängt på mig på natten och velat gå ut. Vi går kvällsrundan vid 21.30 eller 22 och sen går jag ut och kissar honom en sista gång innan jag går och lägger mig vid 23 eller 00.
Ändå vill han ut sen igen vid 01.30. Det är alltid ungefär samma tid. 01.30.

Inatt orkade jag inte ta på honom koppel och gå ut med honom så jag släppte ut honom på baksidan, men att kissa hade han inte en tanke på. Han stod bara och vädrade i luften och gjorde ingen ansats till att kissa och efter en stund kom han in igen, okissad.
Sen la han sig och somnade.
Men kl. 4 var det dags igen. Då satt han nedanför mig och flåsade och blängde på mig och muttrade lite. Tog på mig kläder och gick ut med honom och då kissade han.

Har han plötsligt fått mindre blåsa eller vad är det frågan om? Han beter sig lite som Eddie när det är löptikar i farten. Kommer aldrig riktigt till ro på natten utan går bara runt och flåsar och vill gå ut hela tiden, men Dio kan väl knappast ha börjat bry sig om löptikar redan? Även fast jag tror att könsmognaden är på G. Han har börjat kissa oftare nu. Förut kissade han 1-2 ggr under en promenad men nu kan han kissa upp till 4-5 gånger.
Igår var också första gången jag såg honom stå lite högre när han kissar. Vid två tillfällen ställde han sig mot en buske och vred lite på kroppen så det står nog inte på förrän det där benlyftet kommer snart.

Det här kissandet på natten tycker jag är lite smådrygt. Känns lite som han fått en dålig ovana. Att jag alltid går ut med honom så fort han ber om det gör ju inte direkt saken bättre heller men man vill ju inte att han ska vara kissnödig så att han inte kommer till ro och kan sova.
Jag hoppas att det bara är någon tillfällig fas han är i så att det går över... snart helst!

Det är fästingarna jag pratar om.
Gick en runda runt sjön med killarna idag och hittade en liten fästingjävel på Dios nos som just skulle till och sätta sig, men jag hann norpa det fanskapet.
Ska kolla igenom killarna mer noggrant sen och se om fler av de äckliga krypen har attackerat dom. På Eddie är dom näst intill omöjliga att se så oftast får man vänta tills dom har satt sig, men han har konstigt nog inte dragit till sig så mycket fästingar i år, eller så är det jag som varit dålig på att upptäcka dom.
Ska bli skönt att slippa dom asen sen när kylan kommer.

Lite fotografering blev det såklart under vår runda så nu är det dags för ett gäng bilder igen. Jag är fortfarande missnöjd över de bilder jag tar. Jag som alltid varit bra på att fota. Nu när jag äntligen skaffat mig en systemkamera har min fotograferingstalang flytt sin kos. Tycker det blir så dåliga färger, suddigt, grynigt, överexponerat, underexponerat, för mörkt, för ljust... Dessutom är det ruskigt svårt att ha med Dio och Eddie på samma bild. Att fota ett ljust och ett mörkt objekt ihop är ruskigt svårt. Det svarta blir antingen kolsvart eller så blir det vita kritvitt. Svååårt! Men skam den som ger sig. Bara till att ge sig ut igen med kameran i högsta hugg och öva mera.

Oktober är ju faktiskt en rätt fin månad... när det är fint väder

Jodå man kan bada i slutet på oktober också. Fråga Dio ;)

Skotträdsla är ett jävla skit.
Eddie har varit skotträdd sen nyår 2009 då han blev skrämd av idioter som stod precis utanför husknuten och brände av bomber. Det dånade i hela huset och glasrutorna skallrade.
Nyårsfirandet gick ändå bra med hög musik som överröstade nyårsraketerna och lite distraherande med tuggben och annat men sen dess har det bara blivit värre och värre.
Nu känns det som att det är värre än värst.

Från att ha reagerat på höga skott, smällare och raketer reagerar han nu på allt som smäller.
Det kan vara att någon står och spikar, piskar mattor eller sparkar boll mot ett plank.
Han har blivit extremt känslig och jag vet inte hur jag ska hantera det.
Senaste nyåret var en pina. Han var så rädd att jag trodde han skulle få hjärtattack och dö och det höll i sig i ett par veckor efteråt eftersom folk dessvärre inte har vett nog att sluta skjuta efter tolvslaget utan ska fortsätta skjuta var och varannan dag. Vid minsta lilla smäll blev han skräckslagen och la sig i sängen och skakade. Därför har jag bestämt mig för att ge honom lugnande detta nyåret. Det är inget jag vill göra men jag känner att jag inte har något val. Så känslig som han blivit är jag rädd att han ska bli skrämd till döds om han får uppleva en sådan skräck igen som han upplevde under senaste nyåret.

Vardagssmällarna är dock svårare att hantera. Man vet ju aldrig vad man får vara med om för ljud under promenaderna.
Idag passerade vi vägarbetare som höll på att lägga trottoarkanter. Vi passerade dom på kanske 50 meters avstånd och när dom bankade stenarna i marken med en slägga lät det ju lite så Eddie blev skrämd och sen var det kört. Han la svansen mellan benen och ville bara springa hem.
Jag fick ändå med honom att gå förbi arbetarna för att han skulle se vad det var som lät, men det hjälpte inte. Han ville bara hem, men jag såg det som ett bra tillfälle att träna så jag gick iväg med honom några meter där jag stannade och väntade på att han skulle lugna ner sig. När han hade slutat dra och satt stilla, om man bortser från att han skakade som ett asplöv, gick jag tillbaks förbi arbetarna igen och stannade en bit ifrån där Eddie satte sig igen och där matade jag honom med en massa godis. Jag bara stod och matade på hela tiden. Slängde några på marken också som han fick söka, men han sökte bara halvhjärtat. Skyndade sig att ta dom han såg med blotta ögat men resten struntade han i. Det var bra ändå att han tog några godisar. Ofta när han blir rädd blir han så blockerad att han inte tar någon godis ens om man försöker stoppa in den i munnen på honom.
Efter godisregnet var han fortfarande lika rädd men jag stod kvar, även en stund efter att arbetarna tog rast och åkte därifrån.
Eddie satt fortfarande på helspänn och småskakade med svansen mellan benen och öronen bakåt, men efter en liten stund märkte jag att han i alla fall började lyssna efter lite annat runt omkring och titta på bilar som åkte förbi så då gick jag några steg framåt innan vi stannade igen. Så höll jag på några meter tills svansen åkte upp en liten aning och då gick vi hem.

Jag vet inte alls om denna metod är rätt väg att gå. Vi har försökt med detta flera gånger att bara stanna till och vänta på att han ska lugna sig men oftast lugnar han inte ner sig förrän man kommit hem. Kanske man ska ha mer tålamod och bara stå kvar och vänta ut honom eller så stjälper det mer än vad det hjälper?
Jag har egentligen ingen aning om hur man ska träna bort skotträdsla. Går det ens att träna bort?
Någon som har erfarenheter av detta? Dela gärna med er i så fall.

Förra helgen var det uppehåll på valpkursen men idag var det dags igen, näst sista gången. Känns lite tråkigt att det snart är slut. Är ju kul att gå på kurs, speciellt med valpar. Allt är ju liksom så lätt med valpar. Dom är glada, nyfikna, vill fortfarande ha matte/husse nära till hands och dom kommer överrens med varandra så man kan oftast släppa ihop dom utan problem och behöver inte vara rädd att något ska hända om någon råkar smita iväg till en annan.
Dessutom är instruktören jättebra. Han och jag tänker och tycker lika i mycket vad gäller inlärning och uppfostran.

Idag var vi hemma hos instruktören för att bl.a. prova på att spåra.
Dio smet ut ur bilen innan jag hann blinka men han kom snart tillbaka med svansen mellan benen när instruktörens gammeltik gav honom en tillrättavisning.
Alla hade inte kommit så i väntan på dom andra fick valparna som var där leka med varann. Dio var lite försiktig i början och vågade inte riktigt haka på dom andra men efter en stund mjuknade han upp skuttade omkring med dom andra.

När den sista kommit gick vi ut i skogen och testade lite grejer som balansövningar, leta godis i träd, söka godis på marken och kasta upp en leksak för ett stenblock så skulle hunden lista ut enklaste vägen och hämta tillbaks leksaken.
Dio valde den kortaste vägen. Istället för att gå bredvid stenblocket och runt upp på det klättrade han upp på blocket istället men det gick ju det också och leksaken hittade han.

Efter korvgrillning och fika var det dags att prova på spår. Instruktören tyckte att vi skulle prova ett spår med godis i till Dio så vi la ett kort sånt som fick ligga en stund. Tyvärr var det ett misstag av oss att lägga godis i spåret för det gjorde bara att Dio blev distraherad. Han gick direkt på min doft först men tappade fokus när han hittade godiset, men han hittade fram i alla fall och då vet jag i alla fall till nästa gång att något godis behövs inte. Han går så bra på min lukt ändå så det ska jag prova nästa gång.

Innan vi åkte hem provade vi uppletande också och det var inga problem alls för Dio. Han skötte sig exemplariskt. Ett par av de andra hundarna sprang omkring lite, försökte leka med dom andra, sprang fram och tillbaks, sprang rätt men kom tillbaks utan leksak o.s.v.
Men inte Dio inte. Han sprang bara rakt på leksaken som hade lagts en bit in i en skogsdunge och sen kom han tillbaks med den, mallig som en groda att han hade hittat den.
Han är så duktig! Hoppas nu bara att jag ska lyckas ta tillvara på den här killens goda vilja så att det kan bli något bra av honom.

Vid sista kurstillfället sägs det att vi ska visa upp tricks så det är väl bara och ägna veckan åt att träna in lite roliga tricks. Just på den biten är Eddie ett proffs så han får väl visa för Dio hur det ska gå till :)

Killarna fick ett varsitt oxöra idag när husse kom hem.
Eddie tuggar i sig sitt i ett litet nafs medan Dio tar något längre tid på sig.
Det brukar alltid bli tjafs om den bit som är kvar. Dio går fram till Eddie och retas och Eddie blir förbannad och försöker norpa åt sig biten.
Efter många stöldförsök gav Eddie upp till slut medan Dio tuggade på. Efter en stund av frenetiskt tuggande blev Dio törstig, men han kunde ju inte lämna den bit som var kvar liggande nånstans för då skulle ju Eddie ta den.
Vad gör man då?
Man tar såklart med sig den lilla biten till vattenskålen, lägger den i vattenskålen, dricker tills man släckt törsten, fiskar sen upp oxöra-biten ur vattenskålen igen och fortsätter att tugga.
Man får inte vara dum! Det gäller tvärtom att vara smart när man har en girig brorsa i huset :)

Nu har det snart gått 2 år sedan Eddie insjuknade och det har stundtals varit ett helvete.
Första tiden är fruktansvärd på alla möjliga sätt. När ens hund blir diagnostiserad med SLO är det bäst att försöka stålsätta sig och förbereda sig för några jobbiga månader som man har framför sig.

Eddie har under hela processen varit otroligt tapper. En riktig kämpe!
Hos veterinären har han aldrig sagt ett knyst, aldrig morrat, aldrig försökt bita. Både vår veterinär och djursjukvårdaren som alltid är med blev förvånade då jag sa att Eddie blir riktigt förbannad på mig ibland när klorna ska kollas.
Hans veterinär får göra i princip vad hon vill med honom vilket är anmärkningsvärt efter allt hon har utsatt honom för.
Han tycker inte om när hon kollar klorna men han genomlider det, oftast utan våldsamma protester.
Han gillar verkligen sin "doktor". Eddie är väldigt reserverad av sig och vi har varit hos veterinärer som han skyggat undan för men när han får se sin veterinär springer han fram och pussas, såvida han inte är upptagen av att tvätta golvet efter alla tiklukter förstås :)

Första året var verkligen en berg- och dalbana. Upp som en sol och ner som en pannkaka, men efter förra hösten då läget stabiliserades har Eddie mått bra för det mesta.
Han har inte haft några återfall, utom ett i julas då han fick ett klobrott på sporren men det berodde på en olyckshändelse och var inte orsakat av hans SLO.
Hans klofästen har också hållt sig friska. Han har inte behövt äta kortison på flera månader. Tassbaden slutade vi med redan efter ett par veckor. Han äter fortfarande kosttillskottet Megaderm, men från att ha ätit det varje dag ger vi det sen en tid tillbaks bara varannan dag och än så länge har det inte gett någon negativ biverkan.

Hans klor ser för närvarande väldigt fina ut men dom kommer aldrig att bli som dom var innan han blev sjuk.
Jag behöver aldrig klippa dom eftersom dom är av så dålig kvalitet att dom slits ner och vissa klor är väldigt korta men han verkar inte ha ont av det i vardagen.

Det har tagit lång tid men nu är Eddie mer som han var innan han blev sjuk. Det tog ungefär ett år innan han började bli mer sig själv som han var innan, då han kunde springa omkring som en dåre och sprang så fort att bakbenen knappt hängde med.
Den galna snabba Eddie finns inte längre men delvis kanske det beror på att han blivit äldre och lugnare också.
Efter sjukdomen tog han det av förklarliga skäl väldigt lugnt. Visst sprang han när han var lös men det var inte med samma fart och explosivitet som innan han blev sjuk. Han lunkade mest omkring och det märktes på honom att han var rädd för att få ont vilket han också fick emellanåt.
Nu får han återigen sina ryck ibland men han nöjer sig oftast med att springa en kort stund, försöker undvika tvära stopp och tar ut svängarna mer för att inte påfresta på klorna för mycket. Fortfarande föredrar han att skutta omkring och lunka omkring i sin egen takt istället för att raca fram och tillbaks som han gjorde förut.
Ibland kan han fortfarande få ont vid mycket spring eller om han slår i tassen i asfaltskanter och liknande, så vi vill inte att han ska springa omkring för mycket. En begränsning som han kommer att få dras med hela livet, men han verkar nöjd med att vara lite mer av en soffpotatis också och bara känna lugnet. Han är väldigt duktig på att själv känna av var gränsen går, men ibland när han blir lite för ivrig får man hålla lite koll på honom.

Den där dagen för snart 2 år sen trodde jag aldrig att Eddie skulle komma tillbaks och kunna återgå till ett normalt liv. Tack och lov trodde jag fel.
SLO är oftast inte en dödsdom. Många hundar går det bra för och mitt i allt det mörka finns det solskenshistorier.
Eddie är en av dom, även om vi inte vet hur framtiden kommer att te sig. Men inte ett enda återfall på nästan 2 år är en bra början :)

Jotack, jag mår ganska bra nu. Njuter av livet, säger Eddie :)

Till nästa återbesök hos en specialist har jag sett till att få smalbenet avsparkat av en häst.

Det är i mitten på januari 2011.
Eddie har under någon veckas tid slickat mycket på sin högra framtass. I början tänkte jag inte så mycket på det eftersom det har hänt förut att han slickat en del under vinterhalvåret när vägsaltet irriterat mellan trampdynorna.
Men när det gått någon vecka och han bara slickar mer och mer trots att jag försökt göra rent och smörja och han dessutom blir förbannad och morrar och hugger när jag vill kolla tassen eller torka den efter promenader och dusch så förstår jag att det är något som är riktigt fel. Han har aldrig någonsin morrat åt mig förut när jag kollat igenom hans kroppsdelar. Inte ens när han hade växtvärk som liten och hade ont så han skrek morrade han åt mig. Jag inspekterar tassen men ser inget konstigt. Beslutar mig ändå för att boka tid då han uppenbarligen har väldigt ont av något.

Hos veterinären visar det sig att han fått ett brott på en klokapsel. Inte undra på han hade ont! Får dåligt samvete att jag inte åkte in med en gång, men är samtidigt glad att jag inte väntade längre.
Jag får lämna Eddie hos veterinären ett par timmar och under tiden jag väntar tar jag en shoppingrunda. Då ringer telefonen och det är en som vill boka in en anställningsintervju med mig. Hon frågar om hon stör men jag säger att det är ingen fara, att jag bara går och väntar på hunden som är hos veterinären.
- Ojdå, inget allvarligt hoppas jag?! säger hon
- Nejdå, det är bara en klo som gått av, säger jag leende totalt omedveten om det helvete som väntar.
Jag tänker ibland på det telefonsamtalet och hur lyckligt ovetandes jag var om hur sjuk Eddie i själva verket var.
Hos veten tas klokapseln bort så pulpan blir blottad och han får bandage som ska bytas varje dag. Det blir en helvetesvecka. Han har så ont vid bandagebytet att han skriker som en stucken gris.
Mitt hjärta blöder!
Tänker att jag inte ska låta honom springa på den vassa skaren mer eftersom den uppenbarligen kan orsaka klobrott och det räcker gott och väl med ett.
Trodde jag ja!

En vecka senare är det dags för återbesök och jag har då upptäckt ett nytt klobrott på vänster framtass.
Vad sjutton är det frågan om?
Ber veten kolla den tassen också. När hon slutligen får syn på brottet efter en del letande i all päls beslutar hon sig för att behålla Eddie över dagen.
Jag får åka de 4 milen hem så länge och på eftermiddagen får jag samtal från veterinären som har allt annat än goda nyheter.

Eddie är sjuk. Väldigt sjuk. Jag börjar kallsvettas, hjärtat bultar, jag får en klump i halsen och jag kämpar mot gråten.
Vaddå sjuk? Han har ju bara ett par klobrott. Visst är det lite underligt att han fått två samtidigt på två olika tassar men han har ju sprungit så mycket i snön och nu när det är skare är det väl lätt hänt att klorna fastnar och går sönder... eller?
Veterinären babblar på och jag minns inte ens hälften av vad hon sagt sen när jag lägger på.
Jag snappade upp: alla klor påverkade, två ytterligare klor dragna, schampo, tassbad, bandage, mediciner, honung, biopsi, specialist, pratar mer sen...
Samtidigt som en enda tanke far genom huvudet: avlivning.

Så fort jag lagt på ringer jag sambon och stortjuter att Eddie är jättesjuk!
-Vaddå jättesjuk? frågar han och mellan snyftningarna försöker jag förklara så gott jag kan av det jag minns av telefonsamtalet. Ber honom att följa med mig sen när Eddie ska hämtas.

Känner mig lite lugnare när jag kommer till veterinären och ser hennes lugn och leendet hos djursjukvårdarna, men jag är samtidigt nervös över vad hon ska säga. Fortfarande snurrar avlivning i mitt huvud.
Jag får allt förklarat för mig igen när Eddie kommer hoppandes på tre ben och pudeltassar. Dom har rakat alla tassar på honom för att man lättare ska kunna se hur klorna beter sig. Brottet på vänster tass visade sig inte vara så allvarligt så den klon fick vara kvar och förhoppningsvis läka av sig själv. Däremot var ytterligare två klor på högertass så pass trasiga att dom måste tas bort så det blir fortsatt bandagebyte på den tassen i ytterligare någon vecka. Gruvsamt!
Veterinären nämner inget om dyster framtid eller avlivning och jag andas ut för stunden.
Får ett helt kit av bandage, schampo, medicin och recept med mig hem.

Hemma googlar jag allt jag kommer över om klolossning, klobrott, klosjukdom. Jag vet sedan innan att det finns någon typ av klosjukdom men vet inte riktigt hur den yttrar sig eller vad den innebär. Men det ska jag snart bli varse.
Det är inte mycket fakta jag hittar men jag hittar historier och erfarenheter. Dystra.
Jag läser: inte återställd, avlivning, återhämtade sig aldrig, avlivning, återkommande klobrott, avlivning... avlivning... AVLIVNING!
Den enda slutsats jag kan dra är SLO=dödsdom.

Jag blir förtvivlad och undrar var det här ska sluta. Hur ser framtiden ut för min stackars hund?

Eddie efter första veterinärbesöket då första klon drogs.

Eddie är sedan januari 2011 sjuk i SLO. En sjukdom som det inte är helt lätt att hitta utförlig information om. Därför tänkte jag försöka förklara lite vad SLO är och förhoppningsvis hjälper det någon som är i samma sits som jag var för snart 2 år sen. I senare inlägg kommer jag att berätta hur allt började för oss och hur det har gått sen dess och hur Eddie mår idag.

Vad är SLO?
SLO, i dagligt tal kallat klolossning, är en kronisk autoimmun sjukdom som innebär att klorna lossnar. Kroppens eget immunförsvar angriper helt enkelt klorna och stöter bort dom.
SLO är fortfarande en relativt ovanlig sjukdom och få hundägare har hört talas om den, men bara under de snart 2 år som gått sedan Eddie insjuknade har jag hört om fler och fler hundar som drabbats av detta eller känner någon som har eller har haft en hund med SLO. Om det beror på att jag själv har en hund med SLO och därför uppmärksammar andra som är i samma sits eller för att fallen ökar vet jag dock inte.
Man vet fortfarande ganska lite om SLO, vad som utlöser det och vad som är den bästa behandlingen. Men forskning pågår och man har nu funnit starka antydningar till att SLO är en ärftlig sjukdom så man ska naturligtvis inte avla på en hund med SLO. Tyvärr är det inte helt lätt att undvika detta då SLO kan blossa upp efter flera år och man har då redan hunnit använda hunden i avel.
Vissa raser är mer utsatta än andra. Bland dom ingår bland annat riesenschnauzer, gordonsetter och bearded collie.

Symptom och insjuknande
SLO bryter ut utan förvarning på en till synes helt frisk hund. Vanligast verkar vara att den bryter ut mellan 2-7 års ålder. Vad som triggar igång sjukdomen har forskningen ännu inte lyckats luska ut. Man misstänker att den kan triggas igång av kraftig belastning, hormonomställning (ex.vis dräktighet) stress, infektioner eller reaktion på läkemedel.
SLO börjar oftast med ett klokapselbrott och man måste då ta bort hela klokapseln med blottad pulpa som följd vilket är ett mycket smärtsamt tillstånd för hunden. Flera klor kan vara påverkade samtidigt och så småningom lossnar alla klor. Nya klor bildas därefter men det tar ofta lång tid, upp emot 3-4 månader innan hunden har fått nya klor.
De flesta SLO-hundar blir inte återställda i sina klor, d.v.s. att dom inte får tillbaks sina starka fina klor dom hade innan insjuknandet. De flesta får klor som är knöliga och torra som lätt frasar sönder och är ömtåliga.

Behandling
För att med säkerhet fastställa att det handlar om SLO tar veterinären en biopsi från ett av klobenen som skickas på analys.
Att få beskedet att ens hund har SLO är fruktansvärt och man har en jobbig tid framför sig.
Googlar man på SLO får man fram många nattsvarta historier, men är SLO verkligen en dödsdom?
Både ja och nej. Det finns inget botemedel mot SLO och vissa hundar har så många och ofta återkommande besvär att det bästa är att låta dom få somna in, men det är den absolut sista utvägen då man provat allt och inget fungerar. Man ska komma ihåg att de hundar som är så pass sjuka att dom måste avlivas är bara ett fåtal. På de allra flesta SLO-hundar lyckas man hålla sjukdomen i schack tack vare kosttillskott, foder och mediciner Jag har pratat med olika veterinärer och alla säger samma sak: de flesta hundarna mår bra och avlivningsfallen är väldigt få.
Första tiden efter att sjukdomen brutit ut är otroligt jobbig både för hund och ägare. Jag ska inte sticka under stol med att det är fruktansvärt tid, en mardröm man bara vill vakna upp ur, men det blir tack och lov bättre.
Det finns olika sätt att behandla SLO. Ibland räcker det med kosttillskott av fettsyror omega-3 och omega-6. Man kan också prova att byta foder till något fiskbaserat. Skulle inte det hjälpa finns kortison och andra mediciner att ta till. Tassbad med specialschampo kan också hjälpa vid infektion i klofästena. Oavsett behandlingsmetod så är syftet att undvika nya klolossningar.
Eftersom de nya klorna oftast är av dålig kvalitet och ömtåliga kan det vara bra att ibland stryka på nagellack för att ge ett extra skydd.

Har du eller misstänker du att du har en hund med SLO? På facebook finns en nystartad grupp för oss med SLO-hundar, där tanken är att vi ska kunna stötta varandra och dela med oss av våra erfarenheter.
http://www.facebook.com/groups/519048984788515/

Blottad och torkad pulpa efter klobrott och borttagning av klokapsel

Hur en SLO-klo kan se ut

.
Hösten bestämde sig för att visa sig från sin bästa sida idag. Klar, kylig luft och strålande sol.
Klart man måste passa på att njuta av det så det blev en långvarig lunchtur med pojkarna idag.
Jag hade tänkt att dom skulle få springa i hundrastgården men när vi kom dit var det flera olika hundar där och då ville jag inte gå in. Eddie har ju råkat ut för massa tråkigheter och blivit lite anti okända hundar, framför allt hanar så jag släpper inte längre ihop honom med okända hundar.
Vi fick vända och gå hemåt igen.

På vägen hem stannade vi några gånger för att jag skulle fota lite. Hade ju egentligen tänkt fota hundarna in action i rastgården men eftersom det inte blev något med det fick dom ställa upp och posera istället.
De flesta av bilderna blev skit och resten blev inte heller mycket att hänga i julgranen. Vet inte vad jag gör för fel eftersom jag inte får till några bra bilder. Jag tar bättre bilder med den kompakta kameran konstigt nog.
Det är väl bara att öva mera antar jag så kanske jag får till dom där kanonbilderna. Canon-bilderna.. höhö!

Okej, jag fattar vinken!

Dags att sätta upp luggen på lillen snart

... för det är Eddies födelsedag!
4 år har han hunnit bli lilla skrutten. Fy sjutton vad åren går fort! Det är ju inte länge sen han var liten, samtidigt som det känns som att han alltid har funnits här. Han har varit med om mycket tråkigheter under sitt 4-åriga liv men han är tapper min lille kämpe så han har kämpat på. Hoppas nu att han får vara frisk och bekymmersfri i fortsättningen.

Den blev uppskattad av båda två och tog slut i ett litet nafs!

Så var tårtan klar!

Tårtan tänd och redo att ätas av tårtsugna hundar

Killarna väntar på tårta

Eddie är tårtsugen

"Puss på dig brorsan och grattis på födelsedan!"

Grattis på 4-årsdagen världens bästa Eddie!

Tårtan gick hem hos killarna

Dio hjälper Eddie att öppna presenten

En sån rolig leksak låg det i paketet. Den slaktade Eddie på 10 minuter...

... innan Dio tog över

Dio fick också en leksak för att ingen avundsjuka skulle uppstå men den var inte Eddie sen med att sno och slakta

Dragkamp om Dios leksak

Den nyblivna 4-åringen

Jovars, en helt okej födelsedag tyckte nog Eddie