Nu har det snart gått 2 år sedan Eddie insjuknade och det har stundtals varit ett helvete.
Första tiden är fruktansvärd på alla möjliga sätt. När ens hund blir diagnostiserad med SLO är det bäst att försöka stålsätta sig och förbereda sig för några jobbiga månader som man har framför sig.

Eddie har under hela processen varit otroligt tapper. En riktig kämpe!
Hos veterinären har han aldrig sagt ett knyst, aldrig morrat, aldrig försökt bita. Både vår veterinär och djursjukvårdaren som alltid är med blev förvånade då jag sa att Eddie blir riktigt förbannad på mig ibland när klorna ska kollas.
Hans veterinär får göra i princip vad hon vill med honom vilket är anmärkningsvärt efter allt hon har utsatt honom för.
Han tycker inte om när hon kollar klorna men han genomlider det, oftast utan våldsamma protester.
Han gillar verkligen sin "doktor". Eddie är väldigt reserverad av sig och vi har varit hos veterinärer som han skyggat undan för men när han får se sin veterinär springer han fram och pussas, såvida han inte är upptagen av att tvätta golvet efter alla tiklukter förstås :)

Första året var verkligen en berg- och dalbana. Upp som en sol och ner som en pannkaka, men efter förra hösten då läget stabiliserades har Eddie mått bra för det mesta.
Han har inte haft några återfall, utom ett i julas då han fick ett klobrott på sporren men det berodde på en olyckshändelse och var inte orsakat av hans SLO.
Hans klofästen har också hållt sig friska. Han har inte behövt äta kortison på flera månader. Tassbaden slutade vi med redan efter ett par veckor. Han äter fortfarande kosttillskottet Megaderm, men från att ha ätit det varje dag ger vi det sen en tid tillbaks bara varannan dag och än så länge har det inte gett någon negativ biverkan.

Hans klor ser för närvarande väldigt fina ut men dom kommer aldrig att bli som dom var innan han blev sjuk.
Jag behöver aldrig klippa dom eftersom dom är av så dålig kvalitet att dom slits ner och vissa klor är väldigt korta men han verkar inte ha ont av det i vardagen.

Det har tagit lång tid men nu är Eddie mer som han var innan han blev sjuk. Det tog ungefär ett år innan han började bli mer sig själv som han var innan, då han kunde springa omkring som en dåre och sprang så fort att bakbenen knappt hängde med.
Den galna snabba Eddie finns inte längre men delvis kanske det beror på att han blivit äldre och lugnare också.
Efter sjukdomen tog han det av förklarliga skäl väldigt lugnt. Visst sprang han när han var lös men det var inte med samma fart och explosivitet som innan han blev sjuk. Han lunkade mest omkring och det märktes på honom att han var rädd för att få ont vilket han också fick emellanåt.
Nu får han återigen sina ryck ibland men han nöjer sig oftast med att springa en kort stund, försöker undvika tvära stopp och tar ut svängarna mer för att inte påfresta på klorna för mycket. Fortfarande föredrar han att skutta omkring och lunka omkring i sin egen takt istället för att raca fram och tillbaks som han gjorde förut.
Ibland kan han fortfarande få ont vid mycket spring eller om han slår i tassen i asfaltskanter och liknande, så vi vill inte att han ska springa omkring för mycket. En begränsning som han kommer att få dras med hela livet, men han verkar nöjd med att vara lite mer av en soffpotatis också och bara känna lugnet. Han är väldigt duktig på att själv känna av var gränsen går, men ibland när han blir lite för ivrig får man hålla lite koll på honom.

Den där dagen för snart 2 år sen trodde jag aldrig att Eddie skulle komma tillbaks och kunna återgå till ett normalt liv. Tack och lov trodde jag fel.
SLO är oftast inte en dödsdom. Många hundar går det bra för och mitt i allt det mörka finns det solskenshistorier.
Eddie är en av dom, även om vi inte vet hur framtiden kommer att te sig. Men inte ett enda återfall på nästan 2 år är en bra början :)

Jotack, jag mår ganska bra nu. Njuter av livet, säger Eddie :)