Jag tyckte inte att det räckte med en invalid i familjen och tänkte jag skulle sympatisera lite med min för tillfället 3-benta hund.

En olycka kommer ju som bekant sällan ensam...

Samma dag som jag eventuellt ska bli utskriven från sjukhuset ska Eddie på återbesök hos den specialist som bokades åt oss vid återbesöket då två klor till drogs och det uppdagades att det inte bara var vanligt klobrott han hade drabbats av.

Jag tjatar mig till en utskrivning med stränga order från läkaren om att åka raka vägen hem till sängen och vila.

Febrig, rödblommig och fruktansvärt trött med benet i en stålställning åker jag raka vägen hem, hämtar Eddie och direkt till veterinären. Jag vill för allt i världen inte missa första besöket hos specialisten, speciellt inte efter alla dystra diagnoser jag läst på nätet.

Jag vill så gärna vara med och höra vad hon säger och vad hon tror om framtiden.

Framme på djursjukhuset utgör vi en rolig syn jag och Eddie. Eddie 3-bent med tassen i bandage och jag enbent med foten i raggsocka.

Personalen skrattar och jag skrattar med dom och ser det komiska mitt i eländet.

Specialisten vi får träffa som ska komma att bli "vår" veterinär visar sig vara helt underbar och jag är så oerhört glad att vi hittade henne. Hon är trevlig, ödmjuk, omtänksam, har en stor portion humor, är otroligt kunnig och det bästa av allt... Eddie gillar henne och det verkar vara ömsesidigt.

Hon berättar lite om SLO och olika behandlingar. Jag berättar om min oro över hur det här ska sluta och hon lugnar mig med att hon har flera SLO-patienter som kan leva så gott som normala liv och att det går bra för de flesta hundar med SLO. Jag ska inte tro på allt som står på nätet och helst inte googla alls utan lyssna på henne istället.

Det bestäms att Eddie ska gå på kortison ett tag, tvätta tassarna med specialschampot tills vidare och äta kosttillskottet Megaderm.

Funkar inte det ska vi gå vidare med ev. foderbyte och andra mediciner.
När jag hoppar därifrån känner jag mig bättre till mods och mindre orolig men jag ber till gudarna, trots att jag inte tror på gud, att denna behandling ska funka på Eddie. Gör den det kommer han vara "återställd" lagom till sommaren.

Om inte... då är framtiden fortfarande oviss.

Det blir en fruktansvärt jobbig vår, framför allt för sambon som får flänga mellan jobb, bandyträning, bandymatcher och oss invalider. Eftersom jag hoppar på kryckor och inte kan gå ut med Eddie själv får sambon stressa hem så att Eddie får rasta.

När bandaget är borta måste Eddie ha tasskydd vid varje promenad. Vi använder barnstrumpor som funkar väldigt bra men det är jobbigt att behöva ta på och tejpa fast dom 4 gånger om dagen och tvätta dom där emellan. 

Det går åt ett antal strumpor under kommande halvåret.

Första veckorna efter Eddies insjuknande blir det många turer till veterinären för återbesök och koll av klorna. Efter en tid på kortison bestäms det att det ska fasas ut för att slutligen sluta helt med det och hoppas på att han ska fungera utan kortison.

Det går bra till en början men sen får vi åka in igen för att hans klofästen är inflammerade. Vår veterinär vill inte att Eddie ska gå på antibiotika igen så vi blir hemskickade med mer kortison som han ska äta i en veckas tid och sen prova att vara utan igen.

Han får ytterligare ett par återfall med inflammerade klofästen med ett par veckors mellanrum och via telefon kommer vi överrens med veterinären att han ska äta kortison en vecka åt gången varje gång hans klofästen krånglar. Det är något som vi kommer att få leva med resten av hans liv men jag är ändå glad att han slipper gå på kortison varje dag resten av livet.

Kortison ger ju tyvärr en del biverkningar och Eddie är inget undantag från dom. Han blir otroligt törstig och otroligt kissnödig så det har hänt ett par gånger att han kissat inne för han har helt enkelt inte hunnit ut. Det bara kommer och fullkomligt forsar ur honom.

Under våren tappar Eddie samtliga sina klor men under dom klor som lossnar självmant växer nya klor ut så han har inte ont av det.

Sakta men säkert växer också nya klor ut på de tår där klokapslarna togs bort och framåt sommaren har han helt utväxta klor igen, men samtliga av hans klor ser mer eller mindre bedrövliga ut. Dom är knöliga och fula, spröda och ömtåliga men så länge dom nya inte lossnar får dom se ut hur dom vill, bara dom sitter kvar.

Han får stundtals ont under våren, sommaren och hösten, framför allt när han springer. Då kommer strumporna återigen till användning för att skydda hans känsliga klor mot stötar, men under sommaren och hösten behövs dom bara när han ska springa lös, leka med sin kompis eller träna agility.

Under den här perioden är han mycket känslig för stötar så man får försöka se till att han inte slår tassarna i trottoarkanter m.m.

Efter en vår och sommar av rädsla, sorg, frustration, en lidande hund, åtskilliga veterinärbesök och ovisshet är läget så stabilt framåt höstkanten att jag äntligen vågar se lite ljust på framtiden igen och hoppas på att Eddie kan vara så pass bra att han kan leva ett förhållandevis normalt liv.

Eddies vård/medicinkit när det var som värst