Igår fick det bli ett besök hos veterinären för Eddie. Jag trodde inte att jag skulle lyckas få en tid samma dag jag ringde men det fick jag.
Det känns alltid lite läskigt att gå till en ny klinik som man inte har några erfarenheter av men jag har koll sedan innan på vem veterinären är. Har träffat honom förut så helt obekant skulle det ju inte bli, men jag var inte så säker på att Eddie skulle vara snäll i en ny miljö med ny veterinär.
Men han var som vanligt from som ett lamm.
Jag var också nervös över hur han skulle klara en dos lugnande och borttagning av klo nu när han har addison. Men jag hade gett honom extra kortison innan och gav honom även efter så allt gick bra.
Han fick lugnande så att han somnade och jag och Dio fick vara med hela tiden medan klon togs bort. Det är så härligt att vara här uppe i norr. Allt är liksom så spontant och inte så strikt som söderöver. Där nere får man inte vara med vid diverse åtgärder.

Under hans skadade klo hade en ny klo börjat växa. Dom beter sig bra märkligt hans klor! Men vi hade inte kunnat vänta på att den gamla klon skulle lossna för klofästet var blodigt och inflammerat så det var bra att vi fick bort den där klon.
Nu är han bandagerad och går på penicillin. Han verkar inte ha så jätteont heller. Haltar eller hoppar gör han ju, men han har inte gnällt något och inte slickat på bandaget heller. Nu ska jag låta det sitta på ett par dagar och sen ska jag ta bort det och då hoppas jag att pulpan är torr så att det räcker med att sätta på honom en strumpa, annars får jag väl lägga nytt bandage. Usch så gruvsamt! Han kommer inte tycka om att jag är där och grejer. Men vi har ju varit med om det förr så vi lär nog fixa det den här gången också.
Hoppas nu att det läker som det ska. Och jag vill inte veta av fler klobrott!

I väntan på att Eddie skulle vakna

Idag läste jag också en tråkig nyhet på facebook. Jag har en vän där, alltså en facebookvän, som jag fick kontakt med i våras då hennes portis hade fått SLO. Dom har kämpat med klobrott och borttagna klor i flera månader och nu hade han börjat få nya klobrott igen så idag fick han somna in på sin 3-årsdag.
Så oerhört sorgligt och så fruktansvärt orättvist. Orättvist att ytterligare en ung hund drabbats av denna djävulska sjukdom och fått sätta livet till. Orättvist att den drabbade honom så hårt. SLO är i de flesta fall inte dödlig, men det finns SLO som indirekt dödar. Tyvärr var han en av dom som råkade ut för en aggressiv form av SLO.
Jag lider så med familjen och beklagar deras tunga förlust. Fruktansvärt!
Och jag önskar av hela mitt hjärta att SKK och rasklubbar kunde börja ta denna (och andra sjukdomar) på allvar och börja med registrering av sjuka hundar och med öppna register. Jag tänker fortsätta kämpa för det för jag vill ha en frisk ras, inte en som det går utför med vilket det kommer att göra om man inte gör allt man kan för att stoppa spridningen av ärftliga sjukdomar.

Vi har gått hos Blå Stjärnan i Borås i flera år och jag har inte kunnat vara mer nöjd och är fortfarande. Alla, eller i alla fall de flesta, känner oss och Eddie är så van vid miljöerna där att han nästan känner sig som hemma. Eddie har alltid fått fantastisk vård där och alla är så otroligt gulliga och rara. Det var hos Blå Stjärnan vi kom i kontakt med den bästa veterinär och djursjukskötare som jag någonsin haft att göra med. Verkligen rätt personer på rätt plats.
Tyvärr blev vår veterinär mammaledig i vintras och vi har väntat och längtat efter att hon ska komma tillbaks. I väntan på henne har vi fått hålla till godo med övrig personal vilket inte varit fy skam det heller. Alla är verkligen helt fantastiska på det där stället och jag skulle aldrig vilja byta bort Blå Stjärnan, men... för det finns ett men.
Idag fick jag veta att vår veterinär och hennes underbara sköterska har avslutat sina anställningar på Blå Stjärnan för att istället jobba på en annan klinik. Det betyder att vi "måste" byta klinik något som jag helst inte vill göra, men samtidigt så vill jag ju gå till vår veterinär som nu äntligen snart är tillbaks från sin mammaledighet. Jag känner mig väldigt kluven. Det känns faktiskt en smula jobbigt att behöver överge fantastiska Blå Stjärnan för att kunna gå till vår veterinär. Att komma till en ny klinik och liksom börja om från början med Eddie. Lokaler han inte känner till, som han inte känner sig hemma i, men samtidigt så är det ju hans veterinär och hans sköterska som han träffat så många gånger och tycker så mycket om så lite bekant blir det ju ändå.
Jobbigt läge, men det är så det får bli. I alla fall vad gäller hans klor och allergi. Hans blodprov kommer jag nog fortsättningsvis att ta hos Blå Stjärnan tror jag. Alla hans journaler finns ju där.
En sak känns i alla fall bra och det är att vår veterinär snart är tillbaks, redan i mitten på augusti som det verkar och det var då i rättan tid för idag upptäckte jag ett klobrott på en klo på samma tass som sporren ramlat av på, så nu är det nog tyvärr ingen tvekan om att han fått sitt första skov :(
Typiskt att det skulle komma nu under semestern också så det blir väl att jag får boka en tid hos veten här uppe för att få bort den där klon.
Stackars Eddie! :( Inte undra på att han inte vill gå några promenader och är rätt slö och dämpad. För säkerhets skull får jag ge honom kortison nu för jag kan tänka mig att det är en stress för kroppen med klobrott som gör ont.
Bara och hoppas på att vi kan få stopp på detta skov så att inte fler klor blir påverkade och att inte addison ställer till det så att han blir dålig. Ska försöka boka in en tid hos vår veterinär sen om hans klor strular fortfarande när vi har kommit tillbaks från semestern.
SLO är verkligen en vidrig sjukdom! Addison likaså.

Oftast tänker man inte på att Eddie har SLO. Han har en sådan lindrig variant som så sällan gör sig påmind att man ibland till och med funderar på om han verkligen har SLO.
Han har inte haft ett enda skov sedan han blev sjuk för 3,5 år sedan och jag har tänkt att han kommer nog ha turen och tillhöra dom som aldrig kommer få några skov.
Men så här om dagen hittade jag denna på golvet:
En tappad klokapsel. Vänster sporre. Han hade slagits med Dio en stund innan (det har blivit värre mellan dom igen tyvärr) så jag vet inte om han fastnade på något sätt då så klon rök eller om den lossnat ändå bara så där. Jag tror på det senare. Det känns mest troligt. Jag hade hoppats på att han skulle ha en ny klo under men så var det icke. Pulpan var blottad men den blödde inte så jag tänkte att det inte var så farligt ändå och lät det vara. Men så började den blöda så ja... nu har vi det så här:
Bandage och strumpa på.
Ja, vad säger man? Hej SLO. Long time no see.
Jag är inte helt säker på att det är ett skov på gång. Övriga klor verkar okej, men lika bra att förbereda sig på att fler klor kan komma att lossna eller gå sönder. Nu mer än någonsin önskar jag att vår veterinär vore tillbaks från sin mammaledighet, men misstänker att vi får vänta till efter årsskiftet.
Till dess är det bara och hoppas på en snabb läkning utan bakteriehärdar och att det snart växer ut en ny klo. Och att inga fler lossnar.