Julen är över och det är dags att blogga ikapp lite.
Som vanligt firade vi hemma i Hälsingland men någon vidare julkänsla har jag inte haft under hela julen. Den kändes mest bara konstig och jag tror att det var vädret som var den största anledningen till det.
Hade hoppats på att få komma hem till vinter men kom hem till vad som var resterna av den vinter som varit. Snösträngar fanns längs vägarna där de tidigare hade plogat upp vallar. Dio fick fnatt och blev alldeles till sig när han hoppade upp på dom och fick känna lite snö under tassarna.
Så tråkigt både för killarna och mig att det inte var någon riktig vinter där hemma heller.
Det var rena rama Västkustvädret. Regn och 7 grader varmt på julafton. Jyppi... Men trots det höst- eller vårliknande vädret så är det ändå skillnad motför här nere. Där hemma var det två dagar som det var regn, övriga dagar var det uppehåll, även fast det var gråmulet, och ett par dagar var det faktiskt strålande sol och ett par minus och då passade vi på att gå upp till slingan där Eddie fick fnatt och sprang som han inte sprungit på länge. Underbart!
Där hemma behöver det nödvändigtvis inte vara regn vid dålig väder, men här nere är det alltid regn vid dåligt väder. Det är skillnaden. Och det var så underbart att få se solen! Den var det länge sen man såg.

Godissök i slingan

Något julfirande blev det inte direkt på julafton men på juldagen kom bror med familj och en tomte. Killarna, framför allt Dio, skällde ut tomten efter noter och satt och morrade på honom, medan Eddie mest ville plundra tomtens säck och gick och hämtade paket under granen efter att ha öppnat sin och Dios julklapp. Det är roligt med paket helt enkelt.


Nyår som jag fasat så otroligt mycket för gick rätt bra. Liksom förra nyåret firade vi det med Eddies bästis London och hennes matte ute vid deras sommarstuga, fast den här gången höll vi till hos grannen, numera pojkvän till Londons matte, samt en till welshtik som min kompis var hundvakt åt. Vanligtvis är London den som är oerhört eftertraktad men Eddie som nu börjat lugna ner sig av sitt kastreringschip visade inget större intresse, och Dio han kärade ner sig totalt i den andra welshen, Chilla som hon hette. Dock var hon otroligt svårflirtad som fräste ifrån så fort Dio kom nära, men Dio han bara fortsatta sina meningslösa försök att få henne på fall. Han är inte som Eddie som bara slänger sig på och juckar, utan han lyssnar när tikar säger ifrån men han gav ändå inte upp sina försök. Han smörade, flirtade och gjorde allt i sin makt att få henne på fall, men icke! Ingen framgång fick han.
Något juckparty som jag var lite rädd för att det skulle bli med två tikar i huset, blev det alltså inte. Eddie slappnade också av lättare än vad han brukar göra. Han vankade av och an ett tag som vanligt, skällde lite ibland när han tyckte han inte fick nog med uppmärksamhet och hade lite svårt att komma till ro men den här gången gick det snabbare för honom att koppla av än vad det brukar göra. Skönt!

Lugn och avslappnad Eddie bredvid sin London

Dio höll sig mest på golvet

The bitches!

Dio med sin kärlek. Han skulle nog bra gärna vilja hjälpa till med tvättandet

London fick man i alla fall hälsa på utan att hon blev sur

Man blir trött av en uppvaktande Dio

Runt tolvslaget hörde vi några smällar, tydligare och högre än förra gången, så Eddie blev lite orolig och flåsig så jag gav honom extra kortison för säkerhets skull. Men han började aldrig skaka och lugnade sig efter en stund så vi kom lindrigt undan den här gången. Tack och lov!
Det jobbiga är alla smällar som kommer dagarna innan och efter nyår. Man har ju inte en chans att förbereda sig vilket gör det hela riktigt jobbigt. Det smällde några gånger dagarna efteråt och oftast när vi gick kvällsrundan vilket resulterade i att Eddie fick panik och drog för kung och fosterland för att komma hem.
Snälla, jag ber er alla som älskar att skjuta raketer, smällare och bomber. Tänk på djuren, skjut bara på tolvslaget, inte övrig tid på året! Det är så otroligt många djur som lider av detta elände och i Eddies fall kan det bli hans död, liksom många med honom. Det är inte värt det. Det kostar pengar, förstör miljön och skrämmer djur, i värsta fall till döds.

Nu är det ett år kvar till nästa gång. Det kommer att vara lika ångestfyllt då men jag hoppas att vi ska finna någon bra lösning då också så att Eddie ska få ha så mycket lugn och ro som möjligt.