Idag var det dags för min och Dios tävlingsdebut i rallylydnad. Egentligen var vi kanske inte riktigt mogna för att tävla men vi har ju ändå tränat lite och jag ville så gärna se hur vi ligger till, vad vi behöver träna mer på etc. Och så ville jag få reda på hur det går till på tävling och få lite rutin.
Det kunde ju inte gå mer än åt helvete och det gick... åt helvete till slut.

Vår forna agilityinstruktör var också där med sina två hundar. Vi var lika mycket blåbär båda två. I torsdags var vi båda och tränade i regn på klubben och det gick allt annat än bra så vi båda blev väldigt tveksamma och undrade vad sjutton vi hade gett oss in i egentligen. Men har man anmält sig får man ju ändå åka dit och chansa på att det ska gå hyfsat bra ändå.

Jag har inte varit så nervös inför denna tävling men igår kväll satt jag och tittade på youtubefilmer och då blev jag nervös för alla var så himla duktiga. Inget nosande i backen, inget dragande från hundarna. Hur lyckas dom?
Dio har ju väldigt bråttom här i livet och drar än hit och än dit så jag var säker på att han bara skulle dra omkring på planen och nosa överallt. Det var ungefär så det blev också.

När vi gick banvandringen kände jag mig ganska lugn och innan vi skulle in på planen tränade jag kontakt med Dio och gjorde några enkla moment. Det gick jättebra.
Men så fort vi klev in på planen kom nervositeten och Dios fokus var som bortblåst. Han gick fram och nosade på konerna, drog några gånger än hit och än dit och ställde sig och stirrade på en hund långt utanför planen och stängde av hörseln totalt.
Men vi tog oss i alla fall genom banan med 48 poäng.

På eftermiddagens runda hoppades jag på att vi skulle förbättra det resultatet. Jag trodde inte vi skulle lyckas få godkänt men det vore ju kul om vi skulle få det.
Till eftermiddagens runda var Dio trött och varm. Det skulle vara moln och runt 10 grader idag så jag hade stickad tröja på mig + att jag hade tagit med mig mer kläder också uti fall att det skulle bli kallt men det blev det knappast. Det var strålande sol och jäkligt varmt! Så på eftermiddagen var vi bra möra. Jag trodde inte att Dio skulle kunna fokusera överhuvudtaget för att han var så trött.
Men jag tränade lite innan det var vår tur och det gick bra. Väl inne på planen överraskade han och var faktiskt riktigt fokuserad. Lite nosade han och undersökte en av skyltarna (som jag tror en hund hade kissat på innan) men annars skötte han sig jättebra. Jag tänkte att det här går ju riktigt bra. Nu har vi chansen att få så pass höga poäng att vi blir godkända.
Men så min nöt, tog jag fel väg och fel skyltar! Så vi blev diskade.
Jag blev så otroligt arg och besviken på mig själv att jag gick därifrån direkt, packade ihop våra saker och åkte hem med gråten i halsen. Jag stannade inte ens och väntade på dragning av lotteriet så jag gick dessutom miste om min 20:- jag hade investerat i lotter och en eventuell lotterivinst. Bra lottnummer hade jag dessutom med mitt turnummer i båda. Men jag orkade inte stanna och vänta, speciellt inte när jag var på så uselt humör. Protokollet hann jag ju inte få heller men jag ville inte ens ha det.

Hur f-n kunde jag vara så jäkla klantig och gå fel väg?! Får nog kanske skylla på solsting eller något. Fruktansvärt klantigt gjort! Vi som var på väg att få en sådan fin runda. Det svider som fasen! Och det svider att jag misslyckas med precis allt jag tar mig för. Att man är dålig förlorare gör ju inte saken bättre heller. Jag önskar att Dio hade varit totalt ofokuserad för då hade det inte spelat någon roll om vi blivit diskade. Det hade förmodligen känts rätt okej. Men nu när han gick så himla fint känns det bara skit.
Det kommer ta tid att smälta detta och svälja besvikelsen. Att jag sumpade chansen.
Men det är väl bara att bryta ihop och ta nya tag. Den 24:e är det dags igen. Hoppas innerligt att Dio vill samarbeta då och att jag inte klantar till det.
Får trösta mig med att domaren på första rundan sa att Dio har stor potential. Så nu ska vi bara träna så kanske vi får till det till slut.