Nu är det försent att ångra sig. Nu har Eddie blivit av med manligheten och allt gick bra, åtminstone hittills. Men nervöst var det!
Jag försökte att vara ganska cool och inte vara så himla sjåpig. Det gick väl ganska bra och jag lyckades hålla mig från att dalta en massa med Eddie när jag lämnade honom hos veterinären igår morse.
Väl på jobbet gick till en början bra och jag lyckades fokusera hyfsat på jobbet men ungefär vid lunchtid började det krypa i kroppen och tiden släpade sig fram tills det var dags att hämta Eddie.
När jag kom till veterinären hördes ett ylande ända ut till receptionen. Den rösten kände jag igen! Lättnad. Phu! Då hade han i alla fall klarat det.
Jag kunde inte låta bli att skratta åt hans "vackra" sång.
Sköterskan sa att allt hade gått bra och att han hade varit så lugn och snäll. Skönt att höra!
När han kom och gick med sköterskan sen blev han glad men var fortfarande väldig groggy men verkade annars vid gott mod. Medan jag stod och pratade med sköterskan la sig Eddie ner och hade inga planer alls på att åka hem. Han vägrade att gå därifrån så jag och vår sköterska fick tjata och knuffa igång honom för att jag skulle få med honom hem.

Väl hemma sov han mest hela kvällen och var rätt utslagen. När han reste sig var han vinglig och rasade ihop igen. Det var lite läskigt för man visste inte om det var vanlig trötthet/baksmälla efter narkosen eller om det var Addison som spökade. Skulle han fått en kris hade jag lätt kunnat missta det för trötthet. Men jag höll koll på honom och tittade efter skakningar och kollade om hans kroppstemperatur kändes normal. Så länge han inte började skaka och hans öron var varma så tänkte jag att det var lugnt. Jag lyckades också peta i honom lite kortison.

Lagom tills det var dags att sova hade han piggnat till lite och försökte bryta sig ut från avspärrningen jag hade satt upp nedanför sängen. Han har inte fått hoppa upp i soffa och säng första dygnet vilket han inte varit speciellt förtjust i. Han höll på halva natten och försökte bryta sig ut, slog i tratten överallt och gnällde för att han inte fick hoppa upp i sängen. Jag har knappt sovit en blund i natt så idag känner jag mig sliten, men jag får ta igen den sömnen sen.

Idag är Eddie betydligt piggare. Han verkar inte speciellt smärtpåverkad och går helt normalt. Meningen är att han ska ta det lugnt men han pinnar på som bara den när man är ute så man får hejda honom lite och bara ta korta kissrundor.
Just nu känns det väldigt skönt att det är avklarat och som att jag tog rätt beslut. Grinig mot Dio är han ju fortfarande men det tar ju tid för kroppen att ställa om sig så jag har fortfarande hopp om att han ska bli snällare. Hoppas verkligen det! Och att han inte får några jobbiga biverkningar.
Nu får tiden utvisa hur det blir.