Att hålla liv i bloggen har ju inte gått något vidare. Jag tänker ofta att jag borde blogga men det kommer sällan längre än till tanken.
Men nu tänkte jag att det skulle komma längre än till bara en tanke.

Jag känner mig ganska uppgiven och ledsen just nu. Igår morse vaknade jag 05.15 av att killarna slogs. Det hann aldrig bli speciellt allvarligt då vi var snabba med att sära på dem och de gick ganska lätt att sära på dem också, men det spelar ingen roll. Bara att de slogs får mig att känna mig fruktansvärt uppgiven.
Jag vet inte vad som hände. De har aldrig slagits förut när vi har sovit. Båda brukar sova med oss i sovrummet. Dio antingen på golvet nedanför mig eller bredvid mig i sängen. Vi har kompostgaller nedanför min huvudände så att Dio har sitt egna lilla utrymme mellan sängen och garderoben.
Eddie sover antingen vid mina fötter eller vid altandörren vid husses sida av sängen.
Hittills har det gått bra, men igår tog sig Eddie av någon anledning genom kompostgallret. Jag vet inte om jag hade råkat sparka till det i sömnen eller om han helt enkelt knuffade upp det.
Senaste dagarna har han varit mer spänd mot Dio och grinigare än vanligt så det var väl bara en tidsfråga innan något skulle hända.

Idag har Dio varit spänd mot Eddie och morrat på honom så fort Eddie stått och tittat på honom. Det känns som att vi har hamnat i en väldigt ond cirkel just nu. Eddie blir förbannad av okänd anledning. Dio i sin tur blir då på sin vakt mot Eddie och morrar vilket får Eddie att bli ännu argare.
Det börjar kännas hopplöst och ohållbart. Jag vet.. jag vet så väl att jag borde omplacera Dio. Men... jag klarar det inte. Jag förmår inte att göra det, av många olika anledningar. Och då känner jag mig så fruktansvärt självisk mitt i alltihop. Hela den här situationen gör mig så förtvivlad.
Men jag har samtidigt bestämt mig för att inte ge upp. Jag ska försöka att hitta ett deltidshem till Dio. Jag hoppas verkligen att det ska bli vår lösning. Någon person eller familj som kan ha honom ett par dagar i veckan, någon helg ibland eller kanske 1-2 veckor i stöten. En extrafamilj helt enkelt.
Samtidigt ska jag kolla med mina föräldrar om de kan ha Eddie i perioder. De vill inte ha hund igen, det vet jag, men kanske de kan tänka sig att ha Eddie några veckor här och där. Det är bara så synd att de bor så fruktansvärt lång bort.
Jag ger inte upp. Jag hoppas att det finns någon person eller familj där ute som kan bli Dios deltidsfamilj. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag ska lyckas hitta någon.