Jag försöker att inte vara frånvarande från bloggen alltför långa perioder men ibland är det svårt. Nu är det snart 3 veckor sen jag bloggade sist och det är inte för att jag inte haft något att blogga om. Jag har helt enkelt inte haft tid, ork eller lust. För saker att blogga om det finns det. Säkert ointressanta för de flesta men jag bloggar ändå mest för min egen skull så intresset i det hela kvittar.

Nu tänkte jag i alla fall att jag på självaste midsommarafton skulle ta och blogga ikapp lite. Jag firar ändå inte midsommar, fast i år kanske man borde ha gjort det, när det för en gångs skull är fint väder! När hände det senast? Sambon är iväg och firar men jag ville inte följa med. Har inte haft kul där de senaste åren så då var det inte så stor idé att åka dit i år heller. Längtar mest hem och önskade att jag kunde fira med familj och vänner där hemma istället. Eller att jag och sambon kunde ha åkt iväg någonstans över helgen men jag kom inte på vart man skulle kunna åka så det blev inget med det heller. Måste erkänna att det är rätt trist att sitta instängd här hemma helt själv men samtidigt väldigt skönt att slippa midsommarhysterin. Jag passar på att njuta av ledigheten istället och ägna lite tid åt bloggen. Flera inlägg kommer det att bli och det här kommer att handla om situationen mellan grabbarna. En statusuppdatering om läget.

Det har nu snart gått 5 veckor sedan Eddie chipkastrerades på nytt, men som jag misstänkte har det inte blivit någon lösning på problemet. Hoppet har tänts emellanåt. För ett par veckor sedan var sambon på Sweden Rock så jag var ensam hemma med grabbarna onsdag-söndag och då var det lugna gatan jämfört med hur det varit senaste tiden. Jag kunde ha dom tillsammans och även lämna rummet utan att dom flög på varann. Visst var det spänt emellanåt, speciellt i sovrummet men jag löste det hela rätt bra. I sängen låg Eddie på min vänstra sida och Dio på min högra och jag i mitten. Kompostgallret hade jag som vanligt nedanför fotänden på höger sida så att inte Eddie skulle kunna gå förbi den vägen och sen flyga på Dio från den högra sidan om sängen. Det funkade bra för Eddie hoppade alltid ner på vänster sida innanför kompostgallret. Jag kunde också gå promenader med båda två samtidigt. De första promenaderna var jag lite nervös och spänd och hade båda på varsin sida om mig med kort koppel. Eddie spände sig några gånger så jag fick vara på min vakt och bryta direkt han blev lite spänd eller gav Dio onda blickar men han lyssnade tack och lov på det och efter några promenader slappnade vi alla av lite mer.
Det kändes som att dom var lugnare inne på grund av att husse var borta. Eddie är i mångt och mycket husses pojk så kanske han kände att han inte hade någon husse han var tvungen att försvara och därför kunde slappna av lite mer.

När sambon kom hem igen fick vi övervaka lite mer och använda oss av kompostgallren. För någon vecka sen var det rätt lugnt igen och jag tänkte att nu, nu har chipet äntligen börjat verka och Eddie börjat bli sig själv igen. Blivit snäll. Jag kunde återigen ha dom i samma rum, Eddie flög inte upp och blev förbannad när Dio hoppade upp och ner från soffan eller gick omkring, vilket han annars har blivit de senaste veckorna. Dio kunde till och med gå förbi Eddie utan att bli påhoppad. Det syntes att Dio började slappna av mer i närheten av Eddie och han vågade till och med gå fram och nosa på Eddie. Men det höll tyvärr inte i sig. Bara efter några dagar började Eddie spänna sig, stirra och morra igen och härom morgonen var slagsmålet i full gång.
Dio låg i sängen i sovrummet, Eddie var i hallen med stängt kompostgaller och jag var i badrummet. Jag hörde att Eddie började böka med gallret men innan jag hann stoppa honom öppnade han det, rusade in i sovrummet och flög på Dio.
Jag blev så arg att jag tog Eddie under ena armen och bar ut honom i hallen där jag sa honom ett och annat. Adrenalin är fantastiskt. Aldrig förr har en mullig 24-kilos Eddie känts så lätt. Han är ingen som man bara tar under armen och går iväg med i vanliga fall men jag var fly förbannad så han kändes inte ens tung när jag bar iväg med honom. Tyvärr hjälper det inte ett dugg att bli förbannad. Han kommer och fjäskar lite efteråt men tvekar inte att flyga på Dio igen om han får chansen. Just sovrummet är oerhört känsligt. Det är där som Eddie blir mest förbannad och man får slussa in dom en och en till sina platser, stänga av med galler nedanför fotändan och se till att Dio håller sig på högra sidan om sängen och Eddie på den vänstra. Det är som att Eddie har utsett speciellt sovrummet till sitt revir och tycker att Dio inte har något där att göra.

Det är jättejobbigt med hans beteende och inte vet jag hur jag ska tacklas med det, vad man ska göra åt det, OM det ens går att göra något åt. Jag försöker att vara tydlig, visa att det inte är OK det han håller på med, att det är jag som bestämmer. Det är varken hans eller Dios revir, det är mitt och husses och det är vi som bestämmer vilka som får vara där. Men att få Eddie och förstå det verkar svårt. Han är en knepig hund Eddie. Har alltid varit, på både gott och ont. Svår att nå fram till i vissa situationer och har aldrig tagit åt sig av tillrättavisningar. Alltid bara skakat av sig och gått sin egen väg. Han är en svår nöt att knäcka. Man vet liksom inte vilka knappar man ska trycka på, vilka knep man ska använda sig av för att det ska ge effekt. Fortfarande efter över 5 år så är han ibland oerhört svår att förstå sig på.
Ofta känns det bara nattsvart och hopplöst med hans aggression mot Dio men hoppet är ju trots allt det sista som överger människan så jag kommer att hoppas att tag till på att det någon gång ska lösa sig. Just nu ligger båda i vardagsrummet till synes avslappnade.
Jag hoppas och ber till gudarna att det löser sig förr eller senare och att han håller sig lugn i juli hemma hos mamma och pappa där det inte går att stänga av och jag omöjligt kommer att kunna ha samma kontroll över dom. Det oroar mig, men jag hoppas att det ska gå bra och att jag hittar någon bra lösning. Håller tummarna för det!