Trodde inte att han skulle få komma hem idag. Nästan hela dagen gick innan dom äntligen hörde av sig. Blodvärdena såg äntligen bra ut och han mådde bra igen så dom tyckte att han skulle få åka hem över helgen.
Dom ville jag skulle vara där 1 timme senare så det var bara att kasta sig i bilen och åka på direkten.
Äntligen skulle jag få hem min älskade goa lilla kille! Och liten är han verkligen nu. Han har blivit väldigt tunn. I juni vägde han 23,5kg. Nu väger han bara 20kg. Om man jämför med för ett år sedan så är det en enorm skillnad. Nu är han på tok för mager så nu blir det till att göda honom så han får tillbaks lite hull.

Vi fick inte träffa någon veterinär idag utan det var en sköterska som överlämnade honom. Vi pratade en liten stund först och hon frågade om allt känns bra. Nej, sa jag, det gör det verkligen inte men att jag börjar landa lite nu och får ta en dag i taget. Hon undrade också om jag hade några frågor. Visst har jag frågor! Men jag är helt slut både fysiskt och psykiskt så just nu orkar jag faktiskt inte ta in mer så jag sa att jag skulle vänta med dom till på måndag och det förstod hon ju.
Hon sa också att Eddie skött sig väldigt bra, att han har varit otroligt go och snäll och delat ut pussar till alla i sin närhet.
Älskade Eddie! Han är en riktig guldklimp! Det måste vara ett nöje att jobba med honom som veterinär och sköterska. Det verkar som att han charmat hela personalen under dom här dagarna och flera uttryckte sin glädje över och se vilken förändring motför när han kom in i onsdags. Det är först nu efteråt som jag förstått hur allvarligt det faktiskt var med honom och jag är återigen så glad att jag åkte in med honom!

Efter ett kort samtal gick hon och hämtade Eddie och det är länge sen, om jag ens gjort det tidigare, som jag sett honom så glad. Han hoppade, kramades, pussade hela mitt ansikte och grinade. Lilla gubben! Han sprang också fram till fönstret och verkade kolla efter bilen.
Sköterskan log med hela ansiktet och tyckte det var underbart att se honom så glad. En sköterska som gick förbi utanför och fick syn på oss stannade också till och skrattade.
Efter vi hade sagt hejdå och vi gick ut i gången mötte vi sköterskan som hade sett oss genom fönstret.
"Det där kan man då kalla ren och skär glädje!" sa hon och log innan vi gick vidare.

Eddie blir alltid väldigt gnällig när han har varit bortlämnad. Han blir likadan när han har varit på pensionat också. Han piper, gnäller och ylar om vartannat. Vet inte riktigt vad det betyder. Kanske är det lycka, kanske är det hemlängtan och otålighet.
Direktregleringen hos försäkringsbolaget drog ut på tiden så vi gick ut för och gå en sväng så länge men Eddie ville inte gå. Han kissade lite men sen drog han mot bilarna. Trodde han ville gå in igen så jag följde efter men då gick han fram till varenda bil och kollade om det var våran.
Killen hade hemlängtan! Lilla skrutten! Så skönt det måste vara för honom att få komma hem.

När direktregleringen äntligen gått igenom stålsatte jag mig inför summan och fick en smärre chock. Visst förstod jag att det skulle bli dyrt men att det skulle gå på 15 000:- hade jag inte riktigt räknat med. Självklart tog försäkringen det mesta så jag behövde "bara" betala 3 200:- Ångrar så att jag bytte bort försäkringen med fast självrisk. Det hade jag tjänat åtskilliga tusen på, men gjort är gjort och jag får vara glad att jag har en försäkring över huvudtaget.
Det jag oroar mig mest för nu ekonomiskt är att vi snart ska nå taket för max ersättning. Det är inte långt kvar dit så jag hoppas att vi ska hinna få ordning på hans mediciner och värden innan taket nås. Hans nya försäkringsperiod börjar inte förrän i januari så det är ju ett tag kvar.
Men som jag sagt tidigare.. Det får kosta vad det kosta vill. Än så länge har jag sparpengar kvar som visserligen tänkts användas till annat och det är inte hur mycket som helst heller men så länge jag har dom kan jag ge Eddie det han behöver.

På måndag ska vi tillbaks för att kolla hans värden och dosera medicinen. Han ska nu äta kortison och Florinef. Kortison hoppas vi på att kunna fasa ut så småningom. Hoppas verkligen! Han blir så otroligt törstig och kissnödig. Veterinären hade inte märkt något av det sa hon men jag märkte det direkt vid första rastningen att han kissar betydligt mer. Nu när han varit hemma en stund märks det än mer. Han dricker mer och kissar mängder. Det bara forsar ur honom så jag räknar med att behöva gå ut med honom på nätterna och springa ut titt som tätt på dagarna. Så om han kan leva utan kortison sen så blir jag väldigt glad!
Florinef är något han måste äta för resten av sitt liv. Han överlever inte utan det.
När jag skulle hämta ut det ikväll hade dom slut på det så det blir till att jaga runt efter det i morgon. Jag hoppas att apoteket på stan har det, annars får jag ringa runt till apotek i grannkommunerna. Jag kan inte vänta på att dom ska beställa hem det. Han måste ha det i morgon. Hoppas innerligt han ska funka på det! Annars är det väl kört...

Det är en betydligt piggare Eddie som jag har fått hem. Jag tycker inte riktigt att han är sig själv än men jag får nog ge det några dagar. Att vara inlagd på sjukhus kan få vem som helst ur gängorna. Han verkar lite trött och är fortfarande lite försiktig med maten. Jag har lyckats få i honom lite grann som han åt självmant när jag ställde fram det men det var bara några tuggor. Men så får man ändå ha i åtanke att han inte ätit på nästan en vecka så man får ta det lite lugnt i början och ta det lite pö om pö. Jag vet visserligen inte om han fick någon riktig mat på djursjukhuset men det är i så fall bara någon enstaka portion för han har mest legat med dropp annars.
Jag hoppas på att få tillbaks min gamla glada Eddie igen så fort den värsta akuta fasen är över. En sådan kämpe som han har varit med tidigare sjukdomar och allt han råkat ut för så vore det väl själva fan om han inte skulle klara detta också! Annars vore allt kämpande med allt annat förgäves och så orättvist kan det bara inte vara. Det får inte vara det!