Sent igår kväll vid 22-tiden ringde dom från djursjukhuset. Mitt hjärta stannade! Varför ringer dom nu så här sent? Vad kan dom vilja? Visste ju redan vad dom misstänkte var fel på honom för det hade dom ju redan ringt och meddelat.
Var helt säker på att nu ligger han för döden och dom vill att jag ska komma in och ta farväl. Höll andan medan veterinären babblade på, presenterade sig och varifrån hon ringde. Det var samma veterinär som vi var till i juni med hans allergi så det var i alla fall skönt att höra en bekant röst.
Kändes som att jag höll andan i flera minuter innan jag fick veta att hennes ärende bara var att hon ville uppdatera mig om läget. Phu! Andas ut.

Han hade blivit lite piggare. Så pigg att han orkade skälla på hunden i boxen bredvid. Ett gott tecken! Men faran var inte över än så han låg under värmelampa och hade dropp. Dom skulle bevaka honom några timmar till, ta hans värden med jämna mellanrum och om det blev några förändringar skulle dom ringa igen. Nu råder det i alla fall inga som helst tvivel om att det är Addison han har. Otroligt sorgligt att han drabbats av även det
:(
Men veterinären lät i alla fall lite hoppfull. Det är bara och hoppas på att han svarar på medicinen han kommer att få och att den inte ger några biverkningar som inte går att leva med. Och att jag har råd med den. Det är ju det också. Som arbetslös har man det inte så bra ställt men jag kan leva på 4:- nudlar varje dag om det så skulle behövas.

Hon berättade också att vår veterinär, den specialist som hängt med oss i över 2,5 års tid sedan Eddie insjuknade i SLO, hade kommit ner till stallet och fått syn på Eddie och utbrast då: "Men åh är det min lilla Eddie!! Han har problem med sina klor så ni måste kolla hans klor. Det är hans matte jättenoga med!" Underbara gulliga du! Man kan inte annat än att älska denna varma goa människa. Nu vet jag ju att Eddie är en liten favorit. Hon har aldrig sagt det men ibland behövs inga ord för att man ska förstå. Jag vet att Eddie ligger henne varmt om hjärtat. Det märks. Men jag tror nog att hon är lika underbar med alla sina patienter och dess ägare. Hon är fantastisk.
Jag blev alldeles rörd när hon berättade detta och jag kände mig genast mycket lugnare nu när Eddie fått besök av sin kompis och favoritveterinär. Skulle inte förvåna mig om han fick en och annan puss också :) Känns skönt att han fick träffa någon som han i sammanhanget känner rätt väl.
Veterinären sa också att jag kom in i precis rätt tid med honom. Hade jag väntat längre hade det kunnat bli livshotande. Han var vinglig redan när jag hade dumpat av honom där och får dom inte vård då finns det risk för att dom dör.
Jag är så glad att jag litade på min magkänsla och kände att det här är något som kräver vård nu på en gång. Hade jag väntat så.. nä usch, vill inte ens tänka på det! Så glad att jag ringde djursukhuset igen också istället för att åka till "reservveterinären". Är helt säker på att dom inte hade varit lika snabba på att ställa diagnos och inte hade gett honom sådan intensivvård som han nu står under och behöver.
Så ett gott råd till er alla.. Följ alltid din magkänsla!

Nu väntar jag på att djursjukhuset ska höra av sig igen. Misstänker att han kanske får ligga en natt till men det gör mig inget. Jag saknar honom såklart och vill ha hem honom men det känns tryggt att han är i goda händer på djursjukhuset, får vård och att personal finns på plats som kan rycka in och ge akutbehandling om det skulle behövas. Hellre att han stannar lite extra och dom är säkra på att han klarar sig på egen hand hemma än att dom skickar hem honom för tidigt. Pengarna tickar på men jag skiter i pengarna! Det får kosta vad det kosta vill. Min pappa ringde igår med gråten i halsen och erbjöd sig att betala självrisken så det känns skönt med stöttning och ekonomisk support. Nu behöver jag inte oroa mig så mycket för den ekonomiska biten utan kan lägga all krut på att få Eddie att må bra och förhoppningsvis få leva ett lyckligt hundliv några år till.
Fortsättning följer...