Jag är fortfarande mitt i mardrömmen och den blir bara värre och värre.
Fick ett telefonsamtal från veterinären tidigare ikväll och vad hon kunde se hade han inget som fastnat i tarmen. Dom hade tagit prover på honom och hans njurvärden var inte bra så hon misstänker att han har Addison. Jävla skit!!
Jag har också misstänkt Addison men hoppats innerligt på att det inte skulle vara det. Han har ju redan sjukdomar så det räcker! Hur mycket otur kan man ha? Hur mycket ska vi behöva utstå?
Jag vet att det finns Addison-hundar som lever normala liv med medicinering, men jag vet också att medicinering inte hjälper alla Addison-hundar så att man får låta dom somna in
Jag är livrädd att medicinering inte ska hjälpa Eddie. Han har ätit kortison förut för sin SLO och han blir både otroligt törstig och kissnödig av det och det är inget liv som funkar i längden.

Veterinären skulle ta lite fler prover och dom skulle också behandla honom för förstoppning för han var lite förstoppad och i morgon skulle hon ringa igen och då får jag förhoppningsvis hämta hem honom. Jag hoppas att det är en gladare och piggare Eddie jag får med mig hem.
Jag hoppas, även fast jag finner det föga troligt, att det är förstoppningen som orsakat alla problem så att dom försvinner när den är åtgärdad.
Och jag hoppas om det nu är Addison, att medicinering hjälper så att han har många år kvar.
Men jag inser att jag kanske ska försöka ställa in mig på att vi kanske inte har så mycket tid kvar tillsammans med Eddie. Det krossar mitt hjärta!
Saknar honom redan så ofantligt mycket trots att jag vet att jag troligtvis får hämta hem honom i morgon. Saknar hans stora bruna ögon och kloka blick. Jag vill se in i dom där ögonen och finna svar. Eddie vet och sitter inne på svaren. Ska vi kämpa på och fixa även detta eller är det slutet nu?