Igår var vi till veterinären och tog blodprov för att kolla Eddies blodvärden.
Stackars Eddie som annars är så cool hos veterinären var riktigt nervös den här gången. I väntrummet låg han under bänken och skakade. Då tänkte jag att nu har vi kommit dit de flesta stammispatienter kommer förr eller senare. Till den där punkten då dom inte vill vara med längre och antingen vägrar att gå in till veterinären eller blir utåtagerande.

Men Eddie är ju inte som andra, i något avseende alls. Så när sköterskan ropade upp oss såg han först lite osäker ut om han skulle följa med eller inte men sedan trippade han glatt in i undersökningsrummet där han kollade så att godisburken var på plats.
Sen följde han med stort intresse blodprovsgrejerna som sköterskan plockade fram och gjorde i ordning. Det var skönt och se att han var nyfiken och undersökte grejerna hon tog fram.
Men sen blev det läskigt när det var dags att hoppa upp på bordet. Jag fick lyfta upp honom och då satte han sig längst ut på kanten så att han liksom hängde på mig. Det blev tungt för matte! Men hade jag inte stått där hade han ramlat ner. Han var så rädd och nervös att han skakade och flåsade men han är ju så otroligt snäll så han protesterade inte när sköterskan stack i honom. Han tittade på nålen och slickade lite men satt annars helt stilla trots att det tog en evinnerlig tid. Blodet rann otroligt långsamt. Det mer droppade än rann så att det till slut hann koagulera innan det var nere i röret.
Hon fick ta bort nålen och veterinären gjorde ett nytt försök i andra benet och då gick det bättre. Under hela tiden satt han helt stilla. Inga protester, inte ett ljud och inget försök till att komma undan. Han är helt makalös! Så otroligt duktig och snäll. Dom sa att han hade blivit stucken många gånger när han var inlagd så inte undra på att han reagerade så kraftigt och blev så nervös. Det är inte kul att bli stucken. Jag hatar det också så jag förstår honom att han tyckte det var en obehaglig situation. Men han finner sig i allt min goa snälla Eddie. Det är så synd att han ska behöva stå ut med allt detta men förhoppningsvis blir det färre veterinärbesök när dom fått till rätt dos på medicinen.
Veterinären trodde att kortisonet kommer kunna sänkas nu så att kisseriet lugnar ner sig för det är riktigt jobbigt! Flera gånger per natt får jag gå ut med honom + att han kissar inne ibland också när han inte hinner säga till. Stackarn! Tankarna börjar gå om det är värt allt detta elände men innerst inne tror jag nog att det är det. Vi får ha tålamod och se tiden an. Förhoppningsvis kommer det att bli bra när första akuta fasen är över. Jag hoppas det i alla fall.

På väg ut till kassan mötte vi veterinären som tog emot honom i onsdags och sköterskan som lämnade ut honom i fredags. Dom stannade till och pratade lite och frågade hur han mådde. Bad mig ringa om det skulle vara något. Dom är så otroligt gulliga allihop på det där stället. Man blir alldeles varm i hjärtat över deras engagemang. Jag tror också att Eddie är väldigt omtyckt där bland personalen. Det verkar så. Nu har han nog träffat så gott som alla veterinärer där och de flesta i personalen så nu är det många som känner igen honom när man kommer. På så vis känns det bra att vara stammis, att han börjar bli tjenis med alla och att han är så snäll mot allihop och låter sig bli behandlad utan protester. Måste vara skönt för dom att ha en patient som Eddie.
Om han är rädd och nervös vid även nästa veterinärbesök ska jag se om vi inte kan få en tid hos vår veterinär om vi skulle behöva dit igen. Just för att han ska få en sån positiv upplevelse som möjligt. En sådan nära relation som han har till henne har inte till någon annan där så det skulle kännas skönt att få träffa henne en sväng men förhoppningsvis slipper vi fler veterinärbesök nu ett tag framöver, beroende på vad blodvärdena säger förstås.
Väntar fortfarande på att få svar på det. Jag hoppas att det inte dröjer alltför länge.