Ett enda ord. Tacksamhet. Det är vad som bäst beskriver mina känslor just nu. Det enda ordet räcker för att täcka och beskriva hela mitt känslospektra. En enorm tacksamhet över att ha den bästa veterinären och sköterskan av dom alla. Tacksamhet över att hon äntligen är tillbaka. Tacksamhet över hennes breda kunskaper, hennes otroliga engagemang och omtänksamhet. Tacksamhet över att jag den där dagen för drygt 3,5 år sedan blev hänvisad till en specialist som visade sig vara världens bästa veterinär och som nu varit vår veterinär sedan dess. Tacksamhet över att hon finns så pass nära oss ändå som 4 mil. Tacksamhet över att vi haft sådan tur att ha funnit henne.
Tacksamhet över att det är hon som kan ha räddat Eddies liv den där dagen i augusti förra året när Eddie hade kommit in akut, döende i addisonkris.

Idag öppnade vår veterinär sin nya klinik och Eddie kom att bli den första patienten på den nya kliniken. Jag ringde till dom förra veckan och det var vår sköterska som svarade. Jag behövde knappt ens presentera mig. Hon förstod direkt vem jag var när jag sa mitt namn. Det är SÅ skönt att vara stammis sedan tidigare. Man slipper förklara allt om och om igen, dom vet allt om Eddies sjukdomshistoria och känner honom relativt väl vid det här laget. Även vi människor har fått en väldigt god relation och jag känner att jag kan prata med både veterinär och sköterska om allt.
Jag berättade om Eddies senaste klobrott och att jag hade funderingar på att låta vår veterinär ta en titt på det. Sköterskan tyckte det lät som en bra idé så jag bokade en tid, den första dom hade.

Så idag var det dags att inviga den nya kliniken. Allt var inte riktigt klart än men det kommer nog att bli kanon när allt är på plats.
Det var så härligt att komma dit. Kände mig välkommen direkt (vad annars?) och det var som att återse en gammal kär vän när vi möttes av sköterskan som sken upp när vi klev in genom dörren.
Efter en stund kom vår veterinär som jag inte träffat på väldigt länge. Eddie däremot träffade ju henne för ganska precis ett år sedan men nu blev han lite blyg och förlägen över att träffa henne igen så han gömde sig lite bakom mig.
Vi slog oss ner i ett av rummen för att prata lite. Gud, vad det var skönt att äntligen få prata med VÅR veterinär! Hon som hängt med på hela resan. Som lyssnat, tröstat, engagerat sig och kommit med goda råd.

Vi pratade lite allmänt och jag uppdaterade henne om läget. Vi pratade om hans SLO och om hans Addison. Hur jobbig förra hösten var för oss och hur mycket skit jag fick utstå efter hans diagnos.
Och hon berättade om vad som hände den där ödesdigra kvällen då Eddie låg för döden.
Hon berättade att hon kom ner där på kvällen. Vad hon gjorde där vet jag inte. Hon var sjukskriven för tillfället så hon borde ju inte ha varit där alls, men ödet eller vad det nu var, bestämde sig tydligen för att hon skulle befinna sig där just då. Hon fick syn på en döende Eddie omringad av unga oerfarna veterinärer som inte riktigt visste vad som var fel eller vilka åtgärder som behövdes. Men det visste vår veterinär. Hon förstod direkt vad det var frågan om. Allvarlig addisonkris. Hon började slänga ut order till höger och vänster och upplyste de unga veterinärerna om vad och hur dom skulle göra. Detta kan ha varit det som räddade Eddies liv.
Och där kommer det igen. Tacksamhet. Enorm tacksamhet över hennes ingripande. Över ödet som såg till att hon dök upp där just då. Tack!

Eddie skötte dagens undersökning med bravur. Han låg helt stilla medan vår veterinär undersökte klo efter klo.
På det hela såg det bra ut, även den dragna klon. Men han har ett par klor som kommer att lossna så dom måste vi hålla lite koll på så att det inte blir klobrott där men det kommer det troligtvis inte att bli. Så inga åtgärder behövde vidtas idag. Skönt!
Efter undersökningen blev vi kvar ett tag p.g.a krånglande kassa men det gjorde mig inget. Skönt att vara från jobbet en stund och skönt att bara hänga på kliniken och prata om ditten och datten med sköterska och veterinär. En present fick vi också i form av en påse som innehöll ett first aid kit, en pärm för citat "hans veterinärkvitton", lite godis och en badhandduk eftersom han citat "är vattenhund".
Medan vi väntade på att kassan skulle tänka klart satt Eddie på golvet med veterinären och käkade godis och innan vi skulle gå fick jag en klapp på axeln av sköterskan som sa att det var kul att se mig. Det är ömsesidigt. Det är alltid jättetrevligt att träffa dom också. Dessa underbara människor ger mig massor med positiv energi och när jag åkte därifrån kände jag ett lugn som jag egentligen inte har känt sen innan den 7 augusti förra året.
Det känns tryggt att vår veterinär äntligen är tillbaks och kan ge Eddie den bästa tänkbara vården.
Tacksamhet.