Den 7 augusti förra året höll vi på att förlora vår kära Eddie. När jag åkte in akut med honom till Blå Stjärnan den där onsdagen var han döende, vilket jag inte förstod just då. Det enda jag förstod var att något var riktigt fel med Eddie och att det troligen var allvarligt. Men VAD som var fel visste jag inte. Men jag hade mina misstankar. Misstankar som sedan visade sig stämma. Tyvärr.

Natten till den 7 augusti sov jag knappt en blund. Jag var sjuk av oro för Eddies allmäntillstånd och medan jag räknade minuterna tills klockan skulle bli 7 och djursjukhuset öppna sin växel strömmade tårarna nerför mina kinder och med jämna mellanrum kollade jag att Eddie andades.

När Eddie var lämnad hos veterinären och jag gett mitt godkännande till operation om det skulle vara så att något hade fastnat i tarmen åkte jag hem för att sen åka vidare till en bekant för ett möte och plocka på mig lite bär. Försökte hålla skenet uppe men han märkte nog att jag hade tankarna på annat håll. Medan vi stod i trädgården och plockade bär ringde veterinären och bekräftade det jag misstänkte. Eddie hade troligen insjuknat i Addison. Sorg, förtvivlan, oro och en enorm ilska över denna jävla orättvisa över att Eddie ska drabbats så hårt med olika sjukdomar.
Fick besked om att Eddie skulle bli kvar över natten. Fler prover skulle tas för att med säkerhet fastställa att det verkligen var Addison det handlade om men egentligen fanns det ingen tvekan så mest handlade det bara om att få diagnosen svart på vitt och få Eddie stabil igen. Veterinären sa det inte rätt ut men mellan raderna kunde jag tolka att läget var allvarligt. Mycket allvarligt.

Det blev en fruktansvärt jobbig dag. I bilen på vägen hem ringde jag min bortresta sambo och grät floder. Det blev många tårar den dagen och kvällen. Att vara gräsänka och helt ensam i min sorg och oro var inte helt optimalt om man säger så.
Sent på kvällen ringde en av mina favoritveterinärer för och meddela att Eddie mådde lite bättre, men att han inte var stabil än och skulle övervakas över natten. Fick också veta att vår veterinär, vår "klodoktor", hade kommit ner till stallet och fått syn på Eddie. Det kändes så skönt och en smula lättnad och få veta att Eddie hade fått besök av sin veterinär som han känner och som betytt så mycket för oss.
Det blev inte mycket sömn den natten heller och en orolig väntan dagen efter på att någon av veterinärerna skulle höra av sig. Men så när dom äntligen ringde fick jag veta att Eddies tillstånd hade förbättrats ytterligare, men att dom inte ville släppa hem honom riktigt än då hans värden fortfarande inte var helt okej. Så han blev kvar en natt till innan jag fick hämta hem honom.
Aldrig någonsin har jag sett en sådan glad Eddie! Han tjöt, hoppade, grät, kramades, pussades och visste knappt vart han skulle ta vägen. Min glädje över att se honom var minst lika stor.

Därefter följde täta provtagningar var och varannan vecka för att få till rätt dos på medicinen och bra värden. Det tog flera oroliga, jobbiga veckor innan Eddie började bli piggare och ytterligare några månader innan värdena äntligen var där dom skulle vara.
Veckor då jag inte trodde att det skulle gå vägen, då Eddies blick var tom och livlös, då jag trodde att vi skulle behöva säga farväl till honom. Men tack och lov så gav jag inte upp och till slut så vände det! Under den här tiden fick jag mycket stöd från en Addisongrupp på Facebook. Utan deras peppning, råd och tips vet jag inte hur jag hade orkat.

Senare skulle jag få veta av favoritveterinären som ringde den där sena kvällen att Eddie hade svävat mellan liv och död den där första natten. Att läget hade varit kritiskt och att det hade varit nära att dom inte klarade honom. Den informationen gav mig rysningar men också en enorm tacksamhet över att dom gjorde allt i sin makt för att rädda hans liv och över att dom lyckades. Jag är dom evigt tacksam!
När jag sedan läste journalen fick jag en klump i halsen igen. Det var fruktansvärd läsning men ack så intressant.

Efter Eddies diagnos följde en fruktansvärt jobbig tid. Inte nog med att behöva oroa mig över Eddies tillstånd och framtid så fick jag också motta ett enormt hat från rasfränder... eller fiender som dessa visade sig vara. Att vara öppen med sin hunds sjukdomar, vad både hund och ägare genomgår, hur många veterinärbesök det innebär och vad det kostar både känslomässigt och ekonomiskt, är inte önskvärt hos vissa renrasmänniskor och då förtjänar man tydligen att bli spottad på och få vidriga anklagelser och elaka ord kastade över sig.
Under denna period mådde jag fruktansvärt dåligt, men Eddie är en kämpe utan dess like och jag är inte heller den som ger upp i första taget så vi kämpade på och tog oss igenom den här tunga perioden i våra liv.

Idag har Eddie varit stabil med värden som har hållit sig på ungefär samma nivå i ett halvår. Han behöver inte ens extra tillskott av kortison till vardags. Att det skulle bli så bra till slut vågade jag nog aldrig riktigt hoppas på.

Eddies Addison kom som en total överraskning för mig. Jag visste sedan innan att det är en sjukdom som är överrepresenterad i rasen, men jag trodde aldrig att den skulle drabba Eddie. Han hade ju sin SLO och sin allergi. Räckte det inte med det? Idag vet jag dock att många autoimmuna sjukdomar har ett samband och att även SLO och Addison högst troligt har ett samband.
På Eddie märktes inget av Addison innan han fick sin kris och var en hårsmån från döden. Jag tyckte han hade varit som vanligt precis innan dom dagarna då han började må dåligt. Hos många Addisonhundar börjar symtomen visa sig genom ökad törst, diarré, skakningar etc. men inget av det hade Eddie, utom sista veckan då han drack lite mer än vanligt men han hade varken diarré eller skakningar. Däremot var han förstoppad och idag vet jag att även det kan vara ett tecken på Addison. Skakningar fick han däremot efter diagnos och påbörjad behandling, men innan märktes inget av det.
Men när jag nu ser tillbaks i backspegeln så visst fanns tecknen där redan innan veckan då han började bli dålig.

Veckan innan han blev dålig var vi hemma i Norrland. Under framför allt sista veckan vi var där åt han dåligt och var ganska trött och slö. När vi var i skogen och plockade bär och skulle gå tillbaks till bilen var han jättetrött och orkade knappt gå. Vid ett tillfälle la han sig ner i mossan och somnade (!).
Kanske jag borde förstått redan där att något var på tok med Eddie men jag tyckte inte att hans beteende avvek från det normala, utom möjligen hans trötthet i skogen. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var konstigt att han var så trött och seg men jag viftade bort det med att det var varmt och att han var utmattad efter att ha sprungit runt i skogen.
Dålig på att äta har han alltid varit och på somrarna brukar han vara slöare än normalt. Inget alls att reagera över alltså.

När vi kom tillbaks till Västkusten drack och kissade han lite mer än normalt (vilket jag också beskyllde värmen för) och han verkade lite orolig, framför allt på nätterna då han hade svårt att komma till ro. Han var fortsatt dålig på att äta, gick undan och la sig för sig själv och ville inte att vi tog i honom. Men han är inte en sån hund som tycker om att bli klappad och brukar inte vilja att vi tar för mycket på honom så inte heller det var speciellt konstigt även fast jag tyckte att han var känsligare än normalt. Han verkade i allmänhet rätt låg, men jag viftade bort det med att det var löptikar i farten. Hans beteende var snarlikt hur han brukar bete sig när det är löptider. Det enda som avvek från hans löptiksbeteende var att han inte juckade på kuddarna vilket han alltid gör annars när det är löptikar i farten. Det var det första jag reagerade på och som fick mig och ana att det var något som var fel, men jag trodde först bara att han hade ont någonstans då han kan bli rätt låg av smärta. När han sedan haltade till och verkade lite vinglig av och till misstänkte jag ännu mer att hans beteende berodde på smärta, kanske p.g.a. sträckning eller liknande och bestämde mig för att avvakta. Men sen gick det snabbt utför och hade jag inte åkt in med honom på morgonen den där onsdagen för ett år sedan så hade han med största sannolikhet dött.

Nu har vi levt ett år med denna vidriga sjukdom och vi har skapat oss en vardag som fungerar. I början verkade allt bara övermäktigt och jag frågade mig själv hur vi skulle klara detta. Hur vet man när dom behöver extra kortison och hur mycket? Hur vet man om dom är på väg in i en addisonkris? När är det läge att åka in till veterinären? Hur ska Eddie någonsin kunna leva ett normalt liv igen? Hur ska jag lösa det med hundvakt om vi ska resa bort? Vågar jag lämna honom på pensionat?
Alla frågor utom dom två sista har jag nu svaren på och jag har lärt mig att handskas med sjukdomen. Eddie lever idag ett till synes normalt liv med enda skillnaden att han äter mediciner dagligen, att man måste ha lite framförhållning, alltid tänka på att ha kortison med om man ska vara ute länge och se till att undvika stressiga situationer och helt enkelt vara mer försiktig.
Nu hoppas vi på och håller tummarna för många fler år tillsammans.

Här nedan en film på Eddies addisonskakningar. Efter byte från Prednisolon till Hydrokortison försvann dessa skakningar och har inte återkommit sedan dess.