Ännu en portis har lämnat jordelivet alldeles för tidigt.
Idag avled Dios storebror endast 4 år gammal och mitt hjärta värker över det hans familj tvingas gå igenom nu, över att livet är så orättvist och grymt.
Jag har aldrig träffat den här hunden men jag har varit vän med hans matte på Facebook i  uppskattningsvis omkring 3 år så jag har följt Dios storebror via bilder och statusuppdateringar.
Även via vår uppfödare har jag kunnat följa den här killen eftersom hon ibland varit hundvakt åt honom och även tagit två kullar efter honom. Han verkade vara en jättemysig hund, högt älskad och väldigt betydelsefull för sin familj.

För några dagar sedan blev han inlagd på djursjukhus men återhämtade sig aldrig så idag beslutade sig familjen för att låta honom somna in. Helt rätt beslut såklart men otroligt tungt. En sådan tung förlust och jag förstår hur jobbigt familjen har det nu, hur förkrossade och chockade de måste vara över att det gick så fort.
Jag hade hoppats att Dio en vacker dag skulle få träffa sin storebror, men nu blir det inte så.

Nu är det andra portisen på kort tid som somnat in alldeles för tidigt p.g.a. sjukdom. Och dessutom är Dios pappa också vad jag förstår sjuk.
Man undrar ju lite, vad är det som händer? Är det bara en väldigt olycklig slump eller börjar denna ras bli sönderavlad och få stora hälsoproblem?

Oavsett vilket så är detta fruktansvärt ledsamt. Så unga hundar ska inte behöva dö. Jag tänker ofta på döden. Mer nu än tidigare och ju äldre Eddie blir desto mer tänker jag på det. Eddie fyller snart 6 år nu. Medelålders. Tiden börjar rinna ut. Förhoppningsvis har vi många fler år tillsammans men innerst inne så tror jag inte att Eddie kommer att uppnå en hög ålder och det gör mig fullständigt skräckslagen att vi i värsta fall inte har så mycket tid kvar tillsammans. Jag hoppas att han ska bli en gammal klok farbror men förnuftet i mig säger att det nog inte kommer att bli så, inte med alla hans sjukdomar och mediciner. I snart 6 år nu har vi haft Eddie och dessa åren har gått ruskigt fort. Om ytterligare 6 år är han 12 år, en ålder som jag inte tror att han kommer att uppnå. Men jag hoppas att han överraskar, att han får ha hälsan i behåll och hålla sjukdomarna i schack länge till så att vi mot alla odds får uppleva hans ålderdom tillsammans.
Men ändå, jag kan inte låta bli och känna att det snart är halvlek och att vi närmar oss slutet för varje dag som går. Det är en otroligt sorglig tanke som jag försöker att inte tänka, men det var likadant med min golden. När han var 7 år började jag få ångest över att den oundvikliga dagen närmade sig. När han var 10 år började jag försöka förbereda mig mentalt på att den dagen kunde komma när som helst, men sen levde han i ytterligare 4 år och trots att hans sista dag var planerad och inte kom som någon överraskning så kunde jag inte vara mer oförberedd.
Man kan inte förbereda sig för döden hur plötslig eller hur väntad den än är.
Därför försöker jag att slå undan dessa tankar och istället njuta av varje sekund jag får tillbringa med mina grabbar för man vet aldrig när tiden är inne, gammal som ung. Det har vi fått bevis för nu två gånger under en månads tid.
Otroligt sorgligt är vad det är och jag lider med familjerna som förlorat sina ögonstenar alldeles för tidigt.

Vila i frid Dios storebror!