.
I tisdags kväll fick Eddie metacam (medicinen för artrosen), allt enligt instruktioner från veterinären. Jag hade funderingar på att avvakta med medicinen eftersom vi eventuellt skulle åka tåg på onsdagen och metacam kan ge biverkningar som kräkningar och diarre, men jag valde att följa veterinärens "order" om att ge medicinen samma kväll jag hade hämtat honom från djursjukhuset.
Det skulle jag inte ha gjort.

På tisdagnatten var han dålig i magen och behövde gå ut. Funderade på hur jag skulle göra med tågresan.
På morgonen kom en omgång till men sen kom inget mer på några timmar. Trodde det hade gett med sig. Bestämde mig för att vi nog kunde åka.
Det skulle jag inte heller ha gjort.

På väg till tåget kom nästa omgång men jag tyckte det var lite försent att backa ur då och trodde det var sista omgången. Han hade inte fått något att äta så det borde ju inte finnas så mycket han kunde få ur sig,

När vi hade hoppat på tåget ringde jag vet för att höra om han kunde få någon annan medicin. Metacam tål han ju uppenbarligen inte. När jag satt med sköterskan i luren sträckte en medpassagerare bakom mig sig fram och sa att hon var djursjukvårdare och hon undrade vad som var fel. Drog storyn lite kort och fick lite info av henne. Att hon skulle visa sig vara en otroligt vänlig människa med ett hjärta av guld visste jag inte då. Inte heller att vi skulle följas åt hela min resa och bli min räddande ängel.

Eddie var i början av tågresan otroligt stressad och otålig. Han hade gått omkring och gnällt och pipit hela morgonen. När jag stod i duschen ylade han som jag knappt aldrig hört en hund yla förut annat än polarhundar och vargar.
På tåget fortsatte pipandet och småylandet. I vanliga fall lägger han sig och sover så fort man kommer på tåget. Att han inte mådde bra var uppenbart.
Jag lyckades till slut lugna honom så pass att han tystnade och lyckades slumra till.
När han sen vaknade en bit innan Stockholm där vi skulle byta tåg började pipandet igen. Jag förstod att det var magen som besvärade honom.

Väl framme i Stockholm klurade jag på hur jag skulle få med mig all tung packning, en liten valp och en magsjuk Eddie ut på en rastningsrunda. Det var här som min räddande ängel började visa vilken medmänniska hon är.
Hon erbjöd sig att passa min packning medan jag gick en sväng med hundarna.

Stockholm är ju totalt värdelöst! Det finns inte en enda gräsplätt i närheten så att man kan rasta hundarna ordentligt. Eddie kan bara skita på gräs men något gräs går ju inte att hitta i den jävla stan.
Fick gå bort till några träd där det var lite grus och det syntes att han var nödig men han kunde inte sätta sig där eftersom det inte fanns något gräs. Han tittade på mig och pep. Jag förstod honom precis men vad kunde jag göra?
Vi fick gå tillbaks till vår räddande ängel med oförättat ärende. Det var två timmar till nästa tåg skulle gå så vi satt där ett tag men sen började Eddie pipa, gnälla och bli otålig igen.
Min räddande ängel tyckte jag skulle prova med Eddie igen och att hon kunde passa Dio under tiden.
Så otroligt vänligt!

Vi gick en runda till men åt ett annat håll denna gång. Fick syn på en kyrka med en park runt med GRÄS! Småsprang nästan dit men när jag kom dit fanns där en förbudsskylt mot hundar. Men va faaaan! Vad är det med Sverige och all fobi för hundar på allmänna platser?
Det blev oförättat ärende igen. Tyckte så synd om Eddie och bannade mig själv för det beslut jag hade tagit.

Resten av tågresan gick hyggligt bra fram till Gävle då det började bli kris för stackars Eddie. Han blev gnälligare och gnälligare och till slut nästan skrek han och satt och skakade. Stackars stackars Eddie! Vad i helvete hade jag utsatt honom för? Försökte så gott det gick att lugna honom och få honom att hålla ut. Han var så tapper och duktig. Gick in på toa med honom ett par gånger och la papper på golvet i hopp om att han skulle göra ifrån sig där men han la sig bara ner och skakade och pep.

När det var 5 minuter kvar innan vi var framme gick vi och ställde oss ute vid dörrarna och då kom det. Då kunde han inte hålla sig längre. Stackars arma krake!
Min räddande ängel hade följt med för att hjälpa mig av med all packning, sjuka Eddie och lilla Dio.
När Eddie inte kunde hålla emot längre sprang hon och hämtade påse och papper och hjälpte mig att torka upp det värsta.
Underbara människa!!
Hon hjälpte mig sen av med hundar och packning. Jag gav henne en kram och tackade henne tusenfalt för all hjälp. Jag fick också visitkort med hennes direktnummer att ringa om inte Eddie blir bra i sitt ben så skulle hon fixa en bra ortoped åt mig.
Jag var henne så otroligt tacksam och häpen över att det finns såna osjälviska och omtänksamma människor att jag nästan började grina.
Hade det inte varit för henne vet jag inte hur jag hade klarat denna resa.
Hur jag kunde utsätta Eddie för en sådan prövning fattar jag inte. Känner mig som världens sämsta matte. Hur dum i huvudet får man vara? Men som man konstaterat många gånger... Det är lätt att vara efterklok.

Om du Ninni, djursjukvårdare på Västra Djursjukhuset i Göteborg läser detta så ska du veta hur otroligt tacksam jag är för all din hjälp!
.