Oj så svårt! Finns ju så otroligt många minnen, åtminstone med Eddie som hängt med några år nu och vi har varit med om så mycket.
Det jag skrev om på dag 10: Roligaste ögonblicket, är nog kanske mina favoritminnen också men jag ska försöka att komma på något eget minne.
Ett av dom är nog när jag hämtade honom hos uppfödaren och den första kvällen när sambon kom hem sent på kvällen och fick träffa Eddie för första gången. Det var ju då allt började. Starten på någonting nytt.
Fotograferingen till reportaget i Härliga Hund toppar listan av favoritminnen också.
Ett roligt minne som jag egentligen skulle ha tagit med på Roligaste ögonblicket är när vi gick agilitykurs och jag hoppade på kryckor på grund av brutet ben (det i sig var visserligen inte så kul) så min kompis fick hoppa in som handler. Eftersom hon skulle vara Eddies handler under hela kursen anmälde hon sin egen hund London, som är Eddies bästis, till kursen också. Så var det vid ett kurstillfälle som London löpte. Eddie är i normala fall väldigt betuttad i London, ska jucka på henne konstant, blir upphetsad och stressar upp sig. Så när hon löper då är det ju om möjligt ännu värre.
London fick när det inte var hennes tur sitta i buren och vänta. Så när det var dags för min kompis att köra med Eddie så kunde han inte koncentrera sig överhuvudtaget. Han började med att sniffa frenetiskt och slicka på min kompis byxor, sen började han jucka och där någonstans ballade det ur totalt. Min kompis försökte så gott hon kunde att säga åt honom vilket inte gick något vidare. Dels kunde hon inte ryta ifrån ordentligt för hon kunde samtidigt inte hålla sig för skratt och dels så lyssnade inte Eddie för fem öre. Istället tog han ett rejält tag runt min kompis ben och klängde sig fast samtidigt som han juckade. När min kompis försökte gå iväg för och få honom att släppa drogs han bara med, fortfarande med ett stadigt grepp om min kompis ben. På sidan om stod jag och instruktören och skrattade så att tårarna sprutade och jag fortsatte att skratta långt efter att vi hade kommit hem. Det är en händelse jag aldrig kommer att glömma och jag skrattar åt den än idag. Min knasiga Eddie! Lockar alltsom oftast till skratt trots sina tokiga påhitt.
Något som kanske inte är favoritminnen men som är favoritstunder det är de gånger då Eddie sökt närhet. Det är så otroligt sällan det händer så de gånger han ligger sked mig i sängen och låter mig krama honom och känna hans andetag nära nära och de gånger han kryper nära i soffan bara för att mysa är guld värda. Jag kan leva på de stunderna hur länge som helst och kanske är det dom stunderna jag kommer att minnas allra mest den dagen han inte finns längre.

Foto: Patrik Bergenstav Ett av fotona på fotograferingen till Härliga Hund

Favoritminnen med Dio, det är nog också när jag var och hämtade honom hos uppfödaren. Dio hade jag ju till skillnad från Eddie, följt ända från parning tills jag hämtade honom så jag hade sett bilder på honom från nyfödd tills jag hämtade honom. Att äntligen få se honom IRL var underbart. Han var minst lika söt i verkligheten som på bild. Gav honom en puss det första jag gjorde när jag fick honom i min famn. Min lilla ulltuss! När vi skulle ta tåget hem kom vi sent till stationen så tåget stod inne och jag fick springa med packning och liten valp i famnen och precis när jag kom fram började tåget så sakteliga rulla. Sprang fram till lokföraren och bad honom stanna. Han vägrade och gasade på. Det vara bara att boka om biljetten och vänta på ett senare tåg hem. Under tiden satt vi i en park och väntade. Vet inte varför jag tycker om just det minnet då vi satt där i parken. Jag bara gör det. Dio tydde sig till mig direkt och var så lugn och snäll. Dessutom världens sötaste och goaste lilla valp!
Dios valptid är nog överlag ett enda stort favoritminne. Han var en helt underbar liten valp. Lugn, snäll, kontaktsökande, villig att lära sig, väldigt go och väääldigt mammig! Han skulle helst gå mellan mina ben för och vara säker på att jag inte försvann någonstans. En gång gömde han sig under Eddies mage när vi mötte grannens goldentjejer varav den ena bara är någon vecka äldre än Dio. Synd att jag inte lyckades fånga det på film. Stora vida världen var helt enkelt så stor och lite läskig. Jag kunde ha honom lös överallt. Han vek inte en tum från min sida. Annat är det nu ;) Tänker ofta på den tiden och saknar den lilla valpen emellanåt, men visst är det skönt att slippa valptiden också. Men helt klart är valptiden ett favoritminne.

Juni 2012. Nyss missat tåget hem från uppfödaren så Dio chillade lite i parken.

Byte av tåg. Vilar lite i väntan på nästa tåg

På tåget hem till nya familjen där Eddie och husse väntade

Något större storleksskillnad var det på den tiden :)