Din första hund.. oj oj.. Detta inlägg kommer bli långt! Så gör dig redo för en mindre roman :)
Min första hund var en muta i form av en gyllengul goldenkille vid namn Charlie. Jag skulle snart fylla 8 år och hade tjatat i evigheter om en egen hund.
Den sommaren, 1986, hade vi varit nere i Hjo och hälsat på mina kusiner. Brorsan skulle stanna kvar ett tag till medan jag skulle följa med hem till Hälsingland något som jag absolut inte ville. Varför skulle brorsan få stanna men inte jag?
Jag blev minst sagt arg och tjurig och började bråka. Mina föräldrar försökte med alla möjliga knep att lugna ner mig och få med mig hem, men utan framgång. Så de tog till det tunga artilleriet och kläckte ur sig att jag skulle få en egen hund om jag följde med hem. Den dealen var jag helt och hållet med på!

Har man lovat något så ska man hålla det så när vi kom hem hade inte pappa något annat val än att börja leta kennlar. Han hittade en kennel som hade en kull goldenvalpar just då så vi åkte och tittade på dem och jag föll pladask. Kenneln hade även en nyfödd kull flatvalpar så pappa frågade om vi inte skulle vänta ett par månader och köpa en sådan istället. Men nej! Jag ville inte vänta. Jag ville ha den vilda goldenkillen som fortfarande inte var tingad. Han var störst i kullen och brottade ner både mamma och syskon. När han släpptes ut från hundgården sprang han runt i trädgården och slet upp blommor med rötterna. Han var fullständigt galen men helt fantastiskt söt. Honom ville jag ha!
Så vi tingade honom och åkte och hämtade honom någon vecka senare och när brorsan kom hem från kusinerna hade vi blivit med hund. Lyckan var total. Min första alldeles egna hund! Visserligen stod pappa som ägare och mina föräldrar fick ta största ansvaret men han var ändå min hund och självklart hjälpte jag också till.
Men är man 8 år så förstår man inte alltid hur valpar funkar. Valpar har sylvassa tänder som kliar och de bara måste tugga på allt vilket även inkluderar människor. Charlie var inget undantag. Han nafsade och bet vilket jag uppfattade som att han var elak. Droppen kom när han slet av mig kjolen ute på parkeringen. Då stängde jag in mig på mitt rum och vägrade komma ut innan pappa hade lämnat tillbaks den elaka valpen. Som tur var lyckades pappa tala förstånd med mig och få mig att förstå att valpar inte bits av illvilja så min rädsla för den "elaka" valpen var snart som bortblåst.


Minnena av min älskade Charlie är så otroligt många och speciella att jag skulle kunna skriva en hel roman om honom, men det får jag ju inte plats med här så jag får försöka behärska mig ;)

Charlie var "the love of my life". Han var precis som Eddie något utöver det vanliga men på ett helt annat sätt. Han var otroligt envis. Eddie är också envis men inte på långa vägar lika envis som Charlie. Hade Charlie väl bestämt sig för något så gick det inte att rubba honom. Stört omöjligt! Men hans envishet var en del av hans charm. Utan den hade han inte varit Charlie.
Han var så speciell på så många vis. Det absolut bästa han visste var att åka bil. Han blev otroligt ledsen de gånger han inte fick följa med och åka bil. Han såg ut som sju svåra år, som att jorden var på väg att gå under. De gånger han fick följa med vägrade han ibland att gå ur bilen igen sen när man kom hem och det hände, efter att jag fått körkort, att jag fick åka en extra sväng med bilen för att han skulle bli nöjd så att jag över huvud taget skulle lyckas få ut honom ur bilen. När brorsan köpte sin första bil som han mekade med kunde Charlie ligga i den hela dagarna trots att det var sommar och olidligt varmt. Vi försökte få honom att gå ut därifrån men han vägrade. Brorsan hade inte körkort då så han körde bara fram och tillbaks på uppfarten och Charlie sätt där i bilen och älskade att åka upp och ner för vår korta lilla uppfart.

Charlie är inte nöjd. Han vill åka en sväng till så det vara bara att hoppa in och köra en liten runda till.

Charlie var också väldigt lat. Långpromenader hade han visserligen ingenting emot och när jag blev tonåring lärde jag honom att springa snällt bredvid cykeln, så under sommarhalvåret brukade jag ta cykeln och Charlie och cykla över hela stan bort till min farmor och farfar för lite fika och sen hem igen.
Men att jobba och aktivera sig var inte Charlie så särskilt intresserad av. Inte heller tidiga morgnar var hans grej. Helst skulle man sova fram till mitt på dagen någon gång.
Vi provade lite jakt med honom när han var unghund men blev sen skotträdd så då var det uteslutet. Jag provade agility med honom men det tyckte han bara var onödigt att anstränga sig så för några hinder. Spår var väl det enda som han tyckte var någorlunda kul.. om det var korv han fick spåra. Allra helst ville han mest bara ligga hemma på gårdsplanen och filosofera, men han kunde ibland när han var lös i trädgården ge sig iväg på egna äventyr, speciellt om det var löptikar i farten. En gång hittade vi honom hemma hos en löpande taxflicka några kvarter bort, men ägaren visste vem han var och hade koll så det blev ingen "olycka".

Charlie var inte den mest väluppfostrade hunden. Min pappa lydde han och oftast min bror, men mig och mamma tyckte han inte var så viktigt att lyda, men trots att han inte var så väluppfostrad så hade han ändå en del uppfostrade sidor. Han stal aldrig mat från bord och bänkar och han åt aldrig av sin egen mat innan man sa varsågod. En gång hade brorsan gett honom mat och gått hemifrån, men glömt att säga varsågod.
Några timmar senare när vi kom hem satt Charlie där framför matskålen och väntade på ett varsågod.
Han var heller ingen skällig hund. Faktum är att han faktiskt inte kunde skälla förrän han var 7-8 år. Då blev han så uppspelt över något att det kom ut något ljud ur hans mun. Det var inte ett skall men något som närmast kan liknas vid ett skall. Charlie blev så förvånad att han tittade sig omkring och undrade var det kom ifrån. Efter det började jag träna för att lära honom skall vilket jag lyckades med till slut men det var ytterst sällan efter det som han skällde på eget bevåg. Inte ens när han var fastbunden i repet utomhus och fastnade runt trädet så skällde han. Han satt snällt kvar och tittade på dörren tills vi kom ut och undrade varför han inte krafsade på dörren och ville in.

Charlie var min allra bästa vän, min trogna kompis och stöttepelare som jag grät ut hos efter ännu en dag med utanförskap i skolan. Det finns knappt en levande varelse som betytt så mycket för mig som han gjorde.
Jag var 8 år när han kom till oss. Jag skulle fylla 22 ett par månader efter den dagen han rycktes ifrån oss. Hela min uppväxt, mer än halva mitt liv hade jag delat med honom så det blev naturligtvis en oerhörd tomhet den dagen han gick bort.
Han var nyss 14 år fyllda, 14 år och 13 dagar för att vara exakt, när det var dags att ta det tunga beslutet. De senaste månaderna hade han blivit sämre. Han drack kopiösa mängder med vatten som i sin tur gjorde att han inte kunde hålla sig och måste ut betydligt oftare än innan och även på nätterna. Han väckte mig varje natt då han måste ut men ibland hann han inte och gjorde på sig inne. Han hade också börjat tappa håret på magen. Han hade blivit en gammal farbror och det var dags att ta farväl. Det var vi alla överens om även om det gjorde fruktansvärt ont.
Den 16:e maj 2000, en solig vacker dag med kvittrande fåglar, somnade Charlie in för gott. Den dagen gick mitt hjärta i tusen bitar och fortfarande efter alla dessa år saknas en av de bitarna. Att ta farväl av sin bästa vän och veta att man aldrig mer kommer att ses är nog bland det värsta man kan uppleva.
Jag var inte med när han dog. Jag tog farväl av honom hemma.
Det var jag som tog honom med på hans sista promenad så jag gick lite längre än jag brukade. På hemvägen sprang han upp för vår uppfart, något han inte hade gjort på länge. Det gjorde det hela än svårare.
Efter promenaden satt han som han brukade ute på trappan och kikade medan pappa förberedde för avfärd. Stunden var inne. Jag kramade honom länge länge medan tårarna sprutade. Ville aldrig släppa taget men jag var så illa tvungen, sa hejdå, att jag älskade honom och att vi ses igen en vacker dag i Nangijala.
Sen hoppade han in i bilen för sin sista bilfärd. Sista bilden jag har av Charlie kommer att förfölja mig tills jag dör. Jag såg honom genom bilens bakruta och han tittade på mig tills han försvann utom synhåll och var borta för alltid. Kvar satt jag på trappan grät floder.
Trots sin ålderdom så var han ändå rätt glad och förhållandevis pigg och hade "barnasinnet" kvar och var lika envis som han hade varit genom alla åren. Men han var ju inte frisk sista tiden och med det i bakhuvudet vet man att vi ändå tog rätt beslut. 14 år är många år för en hund. Dock blir inte saknaden mindre för det. Tänker på honom så gott som dagligen och ofta saknar jag honom men nu kan jag minnas honom med glädje och värme. Minnena kan ingen ta ifrån mig och platsen i mitt hjärta är hans för alltid.

Sista bilden på Charlie. En sommarvarm solig dag i maj gick han över regnbågsbron