Oj.. det här blir ju inte helt lätt att skriva om. Mycket har man varit med om med Eddie. Ögonblick som kanske inte varit så roliga just då men som man efteråt skrattat gott åt. Som t.ex. när han smet in i en kohage där han jagade 3 kvigor medan jag plus ett gäng andra stod med hjärtat i halsgropen och ropade på honom till ingen nytta. Och innan han äntligen vände rullade han sig i en färsk kladdig komocka och kom sen glatt tillbaks till oss, ställde sig mitt emellan oss jättenöjd och glad och ruskade på sig så att koskiten bara yrde.
Alla hyss han har gjort, hans utbrytarkonster som när han smet från altanen (som har räcke) och sprang iväg till villaträdgårdarna en bit bort och snodde en flaska som han sedan sprang omkring med.
Men ett av våra största och roligaste ögonblick var när vi vann tävlingen Årets Familjehund. Den är nu nerlagd men det var en tävling på nätet som gick ut på att man skulle lägga upp bilder och filmer på sin hund, blogga och vara allmänt aktiv. I och för sig var ju inte Eddie så inblandad i det men han stod för alla tokiga påhitt så att jag hade något att blogga om så utan hans charmiga personlighet hade det nog inte blivit någon vinst.
Den tävlingen vann vi i slutet på 2010 och priset var hundmat, försäkring och prenumeration på Härliga Hund hela Eddies liv. Mycket välkommet med tanke på Eddies alla hälsoproblem som genom åren kostat tusentals kronor + hans medicinkostnader varje månad. Då känns det bra att man i alla fall har gratis foder även fast man ibland måste köpa annat foder till honom när t.ex. magen krånglar.


De mest betydelsefulla ögonblicken har dock varit och fortfarande är, när Eddie visat friskhetstecken efter att ha varit dålig. Den glädjen kan inte jämföras med någonting annat. Som första gången han körde ett race efter att ha insjuknat i SLO.
Som den gången jag hämtade honom hos veterinären i början på augusti förra året efter att ha insjuknat i Addison och lurat döden. Jag har aldrig tidigare sett Eddie så glad. Han kramades och ylade om vartannat och kunde inte komma mig nära nog och då är han ändå en hund som i vanliga fall inte gillar närhet. Jag har nog aldrig tidigare varit så glad över att se Eddie heller. Två dygn tidigare höll jag på att förlora honom. Den dagen jag hämtade honom var som en pånyttfödelse på något vis.
Glädje blev det igen då han på Gotland i slutet på augusti gjorde ett glädjeskutt på gräsmattan. I normala fall en grej som hör vardagen till och något som man vanligtvis inte tar någon notis om. Men den här gången betydde det något alldeles extra. Det betydde en vändning för Eddie. Att han var på väg tillbaka. Det var början på att han skulle återfå livskvalitet och glädje. Jag blev så glad att jag jublade. Det kan kanske vara svårt att förstå hur man kan bli så glad för något så trivialt men har man en sjuk hund som svävat mellan liv och död och som de första veckorna inte orkade gå och inte hade någon livsgnista i ögonen så är det en underbar upplevelse att se honom skutta av glädje ute på gräsmattan.
Eddies tecken på glädje och välmående kommer alltid att vara de bästa ögonblicken med Eddie.

Dio har inte varit någon "Emil" som Eddie har varit. Alltså inga hyss har han gjort som man kan skratta åt. Han har tvärtom varit en väldigt lugn och beskedlig liten valp. Lite döv är han ju emellanåt men han är ingen som hittar på hyss, borsett från att sticka iväg efter vilt, katter, andra hundar och liknande, men jag tycker inte det är så roligt när han gör det.
Men några små minnen har jag som sticker ut lite extra. Som när han hoppade i vattnet och simmade för första gången, samma dag som han fyllde 12 veckor. Har man en vattenhund sedan innan som hatar vatten så är det en stor händelse.
Jag minns också vissa bitar av valpkursen lite extra. Dio var väldigt arbetsvillig redan som liten så han var verkligen jätteduktig på valpkursen och imponerade stort på mig och det var så kul att gå valpkurs med honom. Han var faktiskt bäst i klassen i mångt och mycket. Stolt matte!
Sen har vi ju utställningarna som det ibland gått lite bättre på men bara på de inofficiella så det är ändå rätt betydelselöst. Jag hoppas på att skapa många fler roliga ögonblick med honom i framtiden.