Det har varit på gång länge. Jag började fundera på det redan för nästan 2 år sen men det slutgiltiga beslutet tog jag inte förrän för 1 år sen.
Jag ville inte mer. Han hade varit opålitlig, betett sig som ett svin och bara krävt en massa men knappt gett något tillbaka. Nu fick det vara nog. Det var dags för oss att separera och fortsätta på varsitt håll.
Tyvärr tog det 1 år innan det blev verklighet, men nu äntligen har vi skilts åt, nästan exakt på dagen 5 år sen det blev vi.
För min del hade det inte kunnat bli ett bättre 5-årsfirande.
Visserligen fick jag långt under vad jag hade hoppats på men så otroligt skönt det är att ha blivit av med min krånglande bil!

Det är en stor sten som lyfts från mina axlar. Att äntligen få slippa ångest över svindyra kamremsbyten, reparationer och andra oförutsedda utgifter. Det fanns inte på kartan att jag skulle kunna byta kamrem och fixa andra allehanda reparationer på den bilen. Jag är pank! De pengar jag har kvar på sparkontot kan jag inte lägga på en bil som måste fixas. Dom måste finnas där uti fall att det händer hundarna något och dom behöver veterinärvård, som i förrgår t.ex. Den fakturan måste jag betala med sparpengar. Det är verkligen ingen rolig utgift det heller men alla gånger att jag hellre "slösar" sparpengar på hundarna än på något jäkla bilskrälle.
Det är så skönt att slippa denna kostnad! Nu sparar jag inte bara eventuella nödvändiga reparationer, jag sparar även skatten som kommer efter nyår, som också måste betalas med sparpengar. Jag sparar också bensinpengar. Har man bil är det svårt att inte ta den när man t.ex. ska iväg och handla eller på andra ärenden och när 1 månad gått sen senaste bensinräkningen så har man hux flux tankat för flera hundra igen. Dessutom sparar jag 350:- varje månad på att inte behöva betala för någon bilförsäkring. 350:- kan låta som lite pengar men är man arbetslös är varje krona viktig.
Underbart att slippa allt detta!

Men visst känns det lite tomt ändå efter min lilla blå. Jag har hatat honom (jo det är en "han" eftersom han varit så opålitlig och jävlats en massa med mig) många gånger och önskat honom allt ont vad världen har att erbjuda, men vi har ju ändå hängt ihop ett tag nu och varit med om lite allt möjligt så lite konstigt känns det ändå att han inte bor här längre och är med någon annan nu, men detta var bästa lösningen för oss båda. Jag slipper ångest och att bli ruinerad av denna pengaslukare och han blir omhändertagen av ett par som kommer byta kamrem på honom, göra lite annat småfix och ge honom nya fina vinterdäck som han kan glänsa med i vinter. Bättre kan det ju inte bli!

Någon som jag tror kommer att sakna bilen på riktigt är Eddie. Han älskar att åka bil och han har lärt sig skillnaden på husses och mattes bil. Säger man husses bil går han till sambons bil, säger man mattes bil går han till min.
I min numera f.d. bil älskar han att sitta i framsätet och spana. Han ser nästan lite förnäm och kunglig ut där han sitter på sin "tron" och ser ut på allt runt omkring. Han är så söt där han sitter och alltid när jag sätter nyckeln i tändningen och ska till att starta tittar han på nyckeln och lägger huvudet på sned tills bilen har brummat igång. Vet inte varför han gör så, men det har han alltid gjort och sött är det.
Lilla Blå borde känna sig smickrad som är så omtyckt av Eddie ;)

När de nya ägarna hade åkt iväg med bilen och jag kom in igen berättade jag för Eddie att mattes bil inte finns här längre. Då släppte han skon han hade i munnen, stirrade på mig och la huvudet på sned som om han sa "Va fan säger du?!"
Den lilla bilen som han tycker så mycket om.
Nu får han nöja sig med att ligga i baksätet på husses bil tills matte skaffat sig en annan liten bil men det lär dröja. Först måste jag hitta ett jobb och det är ju verkligen lättare sagt än gjort!
Tills jag gör det kan jag i alla fall njuta av att vara bilfri.