.
Min första hund var en golden retriever. En golden retriever som naturligtvis älskade att bada. Om det var i sjön, gyttjepölar eller lortig bäck spelade mindre roll. Huvudsaken att det var blött.

Med Eddie har jag inte haft det dilemmat, sitt ursprung till trots. Han undviker allt som är blött vilket faktiskt har varit himla skönt.
Fram tills nu hade jag förträngt hur det är att leva med en badglad hund, men Dio har gjort allt för att påminna mig om den saken.

Vi bor i närheten av en bäck där vi går väldigt ofta. Där brukar jag träna på att ha Dio lös men kanske jag får hitta nya träningsmarker. Inte för att vi möter alltför många hundar, inte heller för att han jagar katter utan för att han slänger sig i den lortiga bäcken så fort han får chansen.
Han har bara visat ett svagt intresse för den bäcken tidigare och aldrig sprungit ända ner men nu har denna bäck gett honom blodad tand och han slänger sig i den så fort han får chansen. Igår gjorde han det och blev lagom skitig. Det fick bli en snabb avspolning i duschen när vi kom hem.
Idag var det dags igen, men idag var bäcken snäppet skitigare, snäppet äckligare. Antar att den innehåller gödselrester och lite annat smått och gott som kommer från åkrarna i närheten.
Undre halvan av Dio blev idag brun med en svag stank av skit. Bläää!
Fick bli en något grundligare avspolning med duschen idag och jag kastades tillbaks ca. 20 år i tiden då min älskade golden slängde sig i Lortbäcken där hemma och förvandlades från vackert gyllengul till skitigt svartbrun.
Tack Dio för att du ger mig flashbacks och påminner mig om besväret men också charmen med en badglad hund ;)