Satt ikväll och reflekterade över hur fort åren går. Jag minns när jag hade 20 år som en slags gräns. Så länge man inte minns vad som hände för 20 år sedan är man fortfarande ung. Den gränsen har jag passerat för länge sen och jag funderade nu på om jag minns saker från 30 år bakåt i tiden. Jag kom fram till att jag har minnen från när jag var 6 år. Det är 29 år sedan.
Och så tänkte jag på dagens datum, den 3 maj. Och på året 1986. Då var jag 7 år, skulle fylla 8 ett par månader senare.

Idag för 27 år sedan föddes världens bästa goldenkille som blev min ett par månader senare. Som jag hade tjatat om en egen hund! Och till slut kom tillfället då mina föräldrar inte kunde stå emot längre. Vi hade hälsat på hos släktingar och när vi skulle åka hem skulle brorsan stanna kvar. Det ville jag också göra men det fick jag inte. Åh så arg jag blev!
Efter att ha försökt diskutera med och få tyst på en otroligt arg 8-åring utan resultat såg mina föräldrar ingen annan utväg än att köra med ett lockbete. Om jag tyst och snällt följde med hem utan protester skulle jag få en hund. Sagt och gjort. Jag hoppade glatt in i bilen och såg fram emot min hett efterlängtade hund.
Har man lovat något får man se till att hålla det också så när vi kom hem fann inte pappa någon annan utväg än att börja leta valpkullar och snart åkte vi ut till en kennel och tittade på goldenvalpar. Sen var saken klar och när brorsan kom hem efter några veckor hade vi en ny familjemedlem.

Jag minns fortfarande så väl när vi var och tittade på den valpen och när vi hämtade hem honom. Så vild jag tyckte att han var! Man har lite andra perspektiv när man är liten. Idag hade jag tyckt att han var som vilken valp som helst och som kom att bli världens lugnaste och goaste hund. En dumsnäll nallebjörn med ett hjärta av guld.
Det finns nog knappt en levande varelse som betytt så mycket för mig som han gjorde och när han dog 14 år senare blev jag helt förstörd.
Varje år den 3:e och 16:e maj sedan dess har jag tänkt lite extra mycket på honom. Så även idag.
Jag kan knappt fatta att det snart har gått 27 år sedan jag stängde in mig på mitt rum och tyckte att vi skulle lämna tillbaks den elaka valpen som bara tuggade på mig hela tiden. Vart tar tiden vägen?
Jag kan knappt fatta att det snart är 13 år sedan han lämnade oss heller. Han är fortfarande så oändligt saknad.

Grattis på födelsedagen älskade underbara änglahund!