Så kom den äntligen. Snön!
I morse när jag klev upp var det vitt på backen och det snöade så smått. Lovely!
Det har visserligen inte kommit mer än ett par cm men det är ju ändå bättre än inget.
Spänd av förväntan över Dios reaktion gick jag ut med honom först.
Han stannade till utanför dörren och tittade sig runt omkring och såg lite fundersam ut först över det vita som låg där, men sen var det inte mer med det, förutom att han försökte "städa bort" det vita pudret genom att gå med nosen i backen och slicka upp allt han kom åt.
Men några glädjeskutt a la Eddie blev det inte. Inte mer än vanligt alltså. Dio skuttar alltid mer eller mindre under promenaderna men det blev ingen yster glädjeyra som man kan se hos Eddie när snön har anlänt.

När vi kom in stod Eddie vid dörren, redo och sugen på att gå ut. Klart han hade sett att det var snö ute!
Så jag dumpade bara av Dio och tog med mig Eddie ut. Aldrig är han så pigg och sprallig som när det är snö!
Han pinnade på i rask takt, smågalopperade lite och gjorde sina små glädjeskutt som alltid när det är snö. Det är så roligt och se hur kul han tycker det är med snö. Han är likadan när första frosten kommer också. Regn går fetbort men snö och frost det är grejer det!

Dagen till ära när första snön äntligen behagade komma tänkte jag att hundarna skulle få springa av sig lite i det vita pudret, så vi gick till fotbollsplanen. Det var nog ett klokt beslut att låta dom springa av sig, för som dom sprang! Eddie tycker det är så kul att springa i snö. Kan tänka mig det känns mjukt och skönt för både klor och armbåge också. Nu var det ju väldigt lite snö, men lite dämpade det ändå kanske.