Dags att försöka sammanfatta Gotland.
Vi hade inte sovit många timmar då vi klev upp kl. 03.30 på natten. Jag hoppades på att Eddie skulle vara så trött att han inte skulle bli nervös i bilen och till en början var han som vanligt. Lade sig ner och sov men efter ett par mil började han skaka och flåsa. Trodde först att det var för att vi åkte samma väg som till veterinären och det började ljusna så smått så att han såg vilken väg vi var på och därför blev nervös för att han trodde vi skulle till veterinären. När vi hade passerat vägen till veterinären lugnade han nämligen ner sig.
Tyvärr höll det inte i sig så länge. Några mil senare började han skaka och flåsa igen och försökte krypa över till framsätet. Jag försökte lugna honom från min plats i framsätet men det gick inget vidare så till slut kröp jag över till baksätet och då la han sig vid mitt knä och blev lugn igen. Så, där fick jag sitta resten av bilresan.

Framme vid hamnen verkade han först förhållandevis lugn men när vi hade checkat in och stod i kön blev han skakis igen. Träffade en djursjukvårdare i bilen framför oss som jag förklarade läget för, att han precis blivit diagnostiserad med Addison. Hon tyckte jag kunde ge honom 2 st. Zylkene så jag gav honom det + kortison. Dock hjälpte det inte så mycket och väl på färjan sen blev det bara värre. Han skakade och flåsade och kunde inte komma till ro och jag förbannade mig själv som hade valt att åka. Jag kunde bara hoppas på att hans kropp skulle klara av stressen. Jag försökte lugna honom men det gick inte. Han försökte också sno åt sig mat från alla som gick förbi. Massor med vatten drack han också. Jag var i valet och kvalet om jag skulle våga gå upp med honom på deck eller om det bara skulle bli värre av det. Jag var rädd att han skulle få panik om han såg vattnet men jag beslutade mig ändå för att göra ett försök. Det kunde ändå inte bli så mycket värre och det var dessutom väldigt varmt och kvavt där vi satt.
Uppe på deck tycktes han bli mycket gladare och en smula lugnare. Träffade djursjukvårdaren igen där uppe som tyckte att han verkade glad och att det såg ut att gå bra.
Försökte få honom att kissa men han var för uppspelt för att ha tid med det.
När det bara var ca. 30 minuter innan vi var framme verkade Eddie om möjligt mer orolig så jag tog med honom och gick mot deck igen men vi hann inte längre än till trappan innan han kissade. Som tur var hade han sin "blöja" på sig men den klarade inte de mängder som Eddie kissade och började läcka så jag drog med mig honom och skyndade ut men väl ute hade han redan fått ur sig allt. Det kom några droppar kiss i trappan och på golvet men det mesta hamnade ändå i blöjan. Så glad att jag valde att ta på honom den!
Jag gick ner med honom igen och gick ut med Dio en sväng. När jag kom tillbaks ner hade Eddie äntligen lagt sig till ro. Han var fortfarande flåsig men han låg i alla fall ner. Då hade han stått upp och skakat och flåsat i 3 timmar!
Det var otroligt skönt att få komma av färjan sen och komma fram till vårt boende. Jag hoppades att hemresan skulle gå bättre.

Vårt boende var jättemysigt. En liten semesterby som den helgen invaderades av en massa hundar i och med den stora utställningen. Det vara rätt mysigt att bo en massa hundfolk på ett och samma ställe även om det stundtals var väldigt enerverande då kören av hundskall satte igång tidigt på morgnarna. Våra killar låg och vaktade av och till hela nätterna också så det blev ju lite si och så med sömnen. Eddie verkade i alla fall trivas. Jag satte i en Adaptil i vägguttaget för säkerhets skull men jag tror inte att det hade behövts. Eddie är duktig på att anpassa sig till temporära boenden så länge vi är med men jag visste ju såklart inte hur Addison skulle påverka honom nu så jag tog det säkra före det osäkra och hade med mig Adaptil. Jag hade också satt på honom ett Adaptil halsband innan vi åkte + att jag gav honom två Zylkene per dag under hela vistelsen.

Första utflykten som blev till Fårö gick bra ända tills vi hade några mil kvar till vårt boende. Då började Eddie skaka och flåsa så våldsamt att jag trodde att hans sista stund var kommen. Vi stannade för att se om han var kissnödig men det var han inte. Vi fortsatte köra och jag sa till sambon att vi måste stanna igen men det dröjde någon mil innan han stannade. Vi gick till en bänk och satte oss och bara tog det lugnt för att försöka få Eddie att varva ner men det hjälpte inte så vi bestämde oss för att köra vidare och försöka komma hem så fort som möjligt. Medan vi åkte började vi fundera på om det kunde vara hunger som fick honom att reagera så kraftigt så vi beslutade oss för att stanna till vid första bästa affär och köpa lite mat. De 2 milen till affären kändes som 20 mil. Jag skyndade in och köpte en påse torrfoder och gav honom. Han åt med glupsk aptit och sedan blev han lugn.
Så det var alltså hunger som var boven! Vi har kommit på i efterhand att det var nog också det som var boven på färjan. Han hade då inte ätit sen dagen innan och när vi köpte en macka på båten för att hundarna skulle få i sig något så slukade han den som om han aldrig sett mat förut.
En värdefull lärdom! I och med denna erfarenhet har vi nu lärt oss att vi alltid måste ha mat med oss om vi ska vara borta en längre stund.
Så under resterande utflykter stoppade jag ryggsäcken full med mat och vatten och gav honom lite då och då och innan vi skulle hoppa in i bilen och åka vidare. Det funkade över förväntan. Han fick inga fler attacker av denna sort bortsett från ett par gånger när doften av mat blev för frestande. Den ena var inne i Visby när han kände lukten av mat från restaurangerna. Då blev han lite skakis men det var så lite så det var inget som oroade oss och det var knappt märkbart. Och så var det vid ett tillfälle då vi köpte med oss pizza på vägen hem. Då fick han sin värsta skak- och flåsattack någonsin! Jag tänkte att nu sprängs han! Han skakade och flåsade så våldsamt att tungan hängde som en slips på honom och han gnällde. Tur att vi bara hade ca. 1 mil hem och så fort vi var hemma och han hade fått smaka lite pizza så lugnade han ner sig.

Vi kunde inte se så mycket av Gotland som jag hade planerat eftersom Eddie varken orkade gå långt eller klarade av så långa dagar av flängande hit och dit men lite fick vi i alla fall se. Både sambon och jag tycker att vi egentligen fick se mer än vad vi trodde var möjligt med en sjuk Eddie. Vi tycker också att det gick över förväntan. Eddie hängde med så gott han kunde och vi gick i hans takt, stannade när han ville vila och vände tillbaks till bilen när han inte ville gå längre. Vi anpassade det mesta efter Eddie och det funkade bra. Hans välmående är absolut det viktigaste så det fick vi så lov att finna oss i.

Sista kvällen gick vi ner till stranden och det var helt underbart! Ljuset är helt fantastiskt i solnedgången och det var så otroligt vackert! Och vilken strand sen! Hur lång som helst och näst intill öde så vi bestämde oss för att släppa hundarna. Eddie orkade och ville inte springa så mycket men Dio sprang desto mer och även simmade i havet. Det trodde jag aldrig att han skulle våga! Han var lite skeptisk först när vågorna kom men när vi slängde i petflaskan så simmade han ut och hämtade den. Även Eddie vadade i en bit.
Jag hade kunnat stanna där på stranden i evigheter och bara njuta av det underbara vädret, den vackra solnedgången och det fantastiska ljuset. Det var så kul att se hundarna ha så kul också och njuta av sin frihet. Önskar att vi hade stannat någon dag till. Det gör nog även Eddie.
Dagen efter när vi hade packat ihop, städat och låst stugan och skulle gå till bilen gick Eddie och ställde sig vid trappan till stugan och vägrade följa med. Han ville stanna längre. Plutten! Jag önskar som sagt att vi hade gjort det. Vädret var helt underbart och den dagen vi åkte hem var nog varmaste dagen under hela vår vistelse. Hade varit skönt med några fler strandkvällar men det får vi väl ta någon annan gång.
Gotland annars tycker jag är väldigt överreklamerat. Visst var det fint och så men inte så fantastiskt som alla vill ha det till. Påminner rätt mycket om Öland tycker jag. Inte heller Fårö var så fantastiskt som alla säger. Känner mig inte direkt besviken men lite snuvad på konfekten kanske. Men visst återvänder jag gärna ändå, både till Öland och Gotland om man skulle vilja komma bort några dagar och inte har möjlighet att åka på någon längre tripp.

Resan hem gick mycket bättre än resan dit. Den här gången hade vi sett till så att Eddie hade fått äta ordenligt innan och vi hade också mat med oss på båten som vi gav honom lite då och då. Han var otroligt mycket lugnare och hoppade upp och la sig i sätet bredvid husse. Blöjan kom till användning även denna gång men den här gången hann vi ut innan den började läcka så han fick ur sig det mesta ute på deck.
Bilresan gick också mycket bättre. Jag slapp sitta i baksätet med honom och han var som han brukar när man åker bil så det var skönt att hemresan gick så mycket bättre.

En massa bilder blev det såklart men jag tar dom i ett eget inlägg. Detta är redan tillräckligt långt ;)