Har knappt sovit en blund i natt. Eddies mage har varit kass hela natten så jag fick springa ut och in som en skottspole. Precis när jag hade slumrat till var det dags igen, Jag misstänker att det kanske kan vara färskfodret som ställt till det då det senare visade sig att även Dio var kass i magen.

Hur som helst så skrev jag om detta på facebook. Tyvärr blir det lite för ofta negativa statusar på min fejjan eftersom Eddie har de problem han har och man vill på något sätt spy ur sig detta och kanske få lite råd från andra som har samma erfarenhet. Men jag skriver även om de ljusa stunderna då han springer omkring och viftar på svansen hela morgonen, då han glatt hoppar upp i sängen och pussas, då vi tränar och han är så taggad att man knappt sett på maken, då han klurar ut saker, då han tar egna initiativ som att springa in i badrummet och slå på kranen när han är törstig, om blodprovssvar som ser bra ut, om mediciner som justeras till det bättre, om hans glädjeryck han får så gott som dagligen o.s.v. o.s.v.
Men idag var en sån dag då jag var otroligt trött (inte så konstigt kanske!), less och väldigt arg på denna vidriga sjukdom och på att vi alltid har sådan otur med allt.
Inte långt efter att jag postat min statusuppdatering fick jag ett PM med en fråga "i all välmening" om jag inte tänkt tanken att låta Eddie somna in. Personen ifråga hade gjort det om det var hennes hund.
För det första tycker jag det är otroligt fräckt att ställa en sådan fråga. Det angår ingen om Eddie ska få lämna in i förtid eller inte. Ingen! Det är något mellan mig och veterinären. Det är enbart vi som ser hur han mår och vet om Eddie har ett drägligt liv eller inte. Någon som aldrig träffar honom är inte rätt person att bedöma om han har livskvalitet eller inte.
Men visst har jag tänkt tanken, många gånger, och jag slåss med den dagligen hur långt man ska låta det gå, var gränsen går, om det är värt allt lidande, kämpande, pengar.