Ännu en portis har lämnat jordelivet alldeles för tidigt.
Idag avled Dios storebror endast 4 år gammal och mitt hjärta värker över det hans familj tvingas gå igenom nu, över att livet är så orättvist och grymt.
Jag har aldrig träffat den här hunden men jag har varit vän med hans matte på Facebook i  uppskattningsvis omkring 3 år så jag har följt Dios storebror via bilder och statusuppdateringar.
Även via vår uppfödare har jag kunnat följa den här killen eftersom hon ibland varit hundvakt åt honom och även tagit två kullar efter honom. Han verkade vara en jättemysig hund, högt älskad och väldigt betydelsefull för sin familj.

För några dagar sedan blev han inlagd på djursjukhus men återhämtade sig aldrig så idag beslutade sig familjen för att låta honom somna in. Helt rätt beslut såklart men otroligt tungt. En sådan tung förlust och jag förstår hur jobbigt familjen har det nu, hur förkrossade och chockade de måste vara över att det gick så fort.
Jag hade hoppats att Dio en vacker dag skulle få träffa sin storebror, men nu blir det inte så.

Nu är det andra portisen på kort tid som somnat in alldeles för tidigt p.g.a. sjukdom. Och dessutom är Dios pappa också vad jag förstår sjuk.
Man undrar ju lite, vad är det som händer? Är det bara en väldigt olycklig slump eller börjar denna ras bli sönderavlad och få stora hälsoproblem?

Oavsett vilket så är detta fruktansvärt ledsamt. Så unga hundar ska inte behöva dö. Jag tänker ofta på döden. Mer nu än tidigare och ju äldre Eddie blir desto mer tänker jag på det. Eddie fyller snart 6 år nu. Medelålders. Tiden börjar rinna ut. Förhoppningsvis har vi många fler år tillsammans men innerst inne så tror jag inte att Eddie kommer att uppnå en hög ålder och det gör mig fullständigt skräckslagen att vi i värsta fall inte har så mycket tid kvar tillsammans. Jag hoppas att han ska bli en gammal klok farbror men förnuftet i mig säger att det nog inte kommer att bli så, inte med alla hans sjukdomar och mediciner. I snart 6 år nu har vi haft Eddie och dessa åren har gått ruskigt fort. Om ytterligare 6 år är han 12 år, en ålder som jag inte tror att han kommer att uppnå. Men jag hoppas att han överraskar, att han får ha hälsan i behåll och hålla sjukdomarna i schack länge till så att vi mot alla odds får uppleva hans ålderdom tillsammans.
Men ändå, jag kan inte låta bli och känna att det snart är halvlek och att vi närmar oss slutet för varje dag som går. Det är en otroligt sorglig tanke som jag försöker att inte tänka, men det var likadant med min golden. När han var 7 år började jag få ångest över att den oundvikliga dagen närmade sig. När han var 10 år började jag försöka förbereda mig mentalt på att den dagen kunde komma när som helst, men sen levde han i ytterligare 4 år och trots att hans sista dag var planerad och inte kom som någon överraskning så kunde jag inte vara mer oförberedd.
Man kan inte förbereda sig för döden hur plötslig eller hur väntad den än är.
Därför försöker jag att slå undan dessa tankar och istället njuta av varje sekund jag får tillbringa med mina grabbar för man vet aldrig när tiden är inne, gammal som ung. Det har vi fått bevis för nu två gånger under en månads tid.
Otroligt sorgligt är vad det är och jag lider med familjerna som förlorat sina ögonstenar alldeles för tidigt.

Vila i frid Dios storebror!

Ett enda ord. Tacksamhet. Det är vad som bäst beskriver mina känslor just nu. Det enda ordet räcker för att täcka och beskriva hela mitt känslospektra. En enorm tacksamhet över att ha den bästa veterinären och sköterskan av dom alla. Tacksamhet över att hon äntligen är tillbaka. Tacksamhet över hennes breda kunskaper, hennes otroliga engagemang och omtänksamhet. Tacksamhet över att jag den där dagen för drygt 3,5 år sedan blev hänvisad till en specialist som visade sig vara världens bästa veterinär och som nu varit vår veterinär sedan dess. Tacksamhet över att hon finns så pass nära oss ändå som 4 mil. Tacksamhet över att vi haft sådan tur att ha funnit henne.
Tacksamhet över att det är hon som kan ha räddat Eddies liv den där dagen i augusti förra året när Eddie hade kommit in akut, döende i addisonkris.

Idag öppnade vår veterinär sin nya klinik och Eddie kom att bli den första patienten på den nya kliniken. Jag ringde till dom förra veckan och det var vår sköterska som svarade. Jag behövde knappt ens presentera mig. Hon förstod direkt vem jag var när jag sa mitt namn. Det är SÅ skönt att vara stammis sedan tidigare. Man slipper förklara allt om och om igen, dom vet allt om Eddies sjukdomshistoria och känner honom relativt väl vid det här laget. Även vi människor har fått en väldigt god relation och jag känner att jag kan prata med både veterinär och sköterska om allt.
Jag berättade om Eddies senaste klobrott och att jag hade funderingar på att låta vår veterinär ta en titt på det. Sköterskan tyckte det lät som en bra idé så jag bokade en tid, den första dom hade.

Så idag var det dags att inviga den nya kliniken. Allt var inte riktigt klart än men det kommer nog att bli kanon när allt är på plats.
Det var så härligt att komma dit. Kände mig välkommen direkt (vad annars?) och det var som att återse en gammal kär vän när vi möttes av sköterskan som sken upp när vi klev in genom dörren.
Efter en stund kom vår veterinär som jag inte träffat på väldigt länge. Eddie däremot träffade ju henne för ganska precis ett år sedan men nu blev han lite blyg och förlägen över att träffa henne igen så han gömde sig lite bakom mig.
Vi slog oss ner i ett av rummen för att prata lite. Gud, vad det var skönt att äntligen få prata med VÅR veterinär! Hon som hängt med på hela resan. Som lyssnat, tröstat, engagerat sig och kommit med goda råd.

Vi pratade lite allmänt och jag uppdaterade henne om läget. Vi pratade om hans SLO och om hans Addison. Hur jobbig förra hösten var för oss och hur mycket skit jag fick utstå efter hans diagnos.
Och hon berättade om vad som hände den där ödesdigra kvällen då Eddie låg för döden.
Hon berättade att hon kom ner där på kvällen. Vad hon gjorde där vet jag inte. Hon var sjukskriven för tillfället så hon borde ju inte ha varit där alls, men ödet eller vad det nu var, bestämde sig tydligen för att hon skulle befinna sig där just då. Hon fick syn på en döende Eddie omringad av unga oerfarna veterinärer som inte riktigt visste vad som var fel eller vilka åtgärder som behövdes. Men det visste vår veterinär. Hon förstod direkt vad det var frågan om. Allvarlig addisonkris. Hon började slänga ut order till höger och vänster och upplyste de unga veterinärerna om vad och hur dom skulle göra. Detta kan ha varit det som räddade Eddies liv.
Och där kommer det igen. Tacksamhet. Enorm tacksamhet över hennes ingripande. Över ödet som såg till att hon dök upp där just då. Tack!

Eddie skötte dagens undersökning med bravur. Han låg helt stilla medan vår veterinär undersökte klo efter klo.
På det hela såg det bra ut, även den dragna klon. Men han har ett par klor som kommer att lossna så dom måste vi hålla lite koll på så att det inte blir klobrott där men det kommer det troligtvis inte att bli. Så inga åtgärder behövde vidtas idag. Skönt!
Efter undersökningen blev vi kvar ett tag p.g.a krånglande kassa men det gjorde mig inget. Skönt att vara från jobbet en stund och skönt att bara hänga på kliniken och prata om ditten och datten med sköterska och veterinär. En present fick vi också i form av en påse som innehöll ett first aid kit, en pärm för citat "hans veterinärkvitton", lite godis och en badhandduk eftersom han citat "är vattenhund".
Medan vi väntade på att kassan skulle tänka klart satt Eddie på golvet med veterinären och käkade godis och innan vi skulle gå fick jag en klapp på axeln av sköterskan som sa att det var kul att se mig. Det är ömsesidigt. Det är alltid jättetrevligt att träffa dom också. Dessa underbara människor ger mig massor med positiv energi och när jag åkte därifrån kände jag ett lugn som jag egentligen inte har känt sen innan den 7 augusti förra året.
Det känns tryggt att vår veterinär äntligen är tillbaks och kan ge Eddie den bästa tänkbara vården.
Tacksamhet.

Den 7 augusti förra året höll vi på att förlora vår kära Eddie. När jag åkte in akut med honom till Blå Stjärnan den där onsdagen var han döende, vilket jag inte förstod just då. Det enda jag förstod var att något var riktigt fel med Eddie och att det troligen var allvarligt. Men VAD som var fel visste jag inte. Men jag hade mina misstankar. Misstankar som sedan visade sig stämma. Tyvärr.

Natten till den 7 augusti sov jag knappt en blund. Jag var sjuk av oro för Eddies allmäntillstånd och medan jag räknade minuterna tills klockan skulle bli 7 och djursjukhuset öppna sin växel strömmade tårarna nerför mina kinder och med jämna mellanrum kollade jag att Eddie andades.

När Eddie var lämnad hos veterinären och jag gett mitt godkännande till operation om det skulle vara så att något hade fastnat i tarmen åkte jag hem för att sen åka vidare till en bekant för ett möte och plocka på mig lite bär. Försökte hålla skenet uppe men han märkte nog att jag hade tankarna på annat håll. Medan vi stod i trädgården och plockade bär ringde veterinären och bekräftade det jag misstänkte. Eddie hade troligen insjuknat i Addison. Sorg, förtvivlan, oro och en enorm ilska över denna jävla orättvisa över att Eddie ska drabbats så hårt med olika sjukdomar.
Fick besked om att Eddie skulle bli kvar över natten. Fler prover skulle tas för att med säkerhet fastställa att det verkligen var Addison det handlade om men egentligen fanns det ingen tvekan så mest handlade det bara om att få diagnosen svart på vitt och få Eddie stabil igen. Veterinären sa det inte rätt ut men mellan raderna kunde jag tolka att läget var allvarligt. Mycket allvarligt.

Det blev en fruktansvärt jobbig dag. I bilen på vägen hem ringde jag min bortresta sambo och grät floder. Det blev många tårar den dagen och kvällen. Att vara gräsänka och helt ensam i min sorg och oro var inte helt optimalt om man säger så.
Sent på kvällen ringde en av mina favoritveterinärer för och meddela att Eddie mådde lite bättre, men att han inte var stabil än och skulle övervakas över natten. Fick också veta att vår veterinär, vår "klodoktor", hade kommit ner till stallet och fått syn på Eddie. Det kändes så skönt och en smula lättnad och få veta att Eddie hade fått besök av sin veterinär som han känner och som betytt så mycket för oss.
Det blev inte mycket sömn den natten heller och en orolig väntan dagen efter på att någon av veterinärerna skulle höra av sig. Men så när dom äntligen ringde fick jag veta att Eddies tillstånd hade förbättrats ytterligare, men att dom inte ville släppa hem honom riktigt än då hans värden fortfarande inte var helt okej. Så han blev kvar en natt till innan jag fick hämta hem honom.
Aldrig någonsin har jag sett en sådan glad Eddie! Han tjöt, hoppade, grät, kramades, pussades och visste knappt vart han skulle ta vägen. Min glädje över att se honom var minst lika stor.

Därefter följde täta provtagningar var och varannan vecka för att få till rätt dos på medicinen och bra värden. Det tog flera oroliga, jobbiga veckor innan Eddie började bli piggare och ytterligare några månader innan värdena äntligen var där dom skulle vara.
Veckor då jag inte trodde att det skulle gå vägen, då Eddies blick var tom och livlös, då jag trodde att vi skulle behöva säga farväl till honom. Men tack och lov så gav jag inte upp och till slut så vände det! Under den här tiden fick jag mycket stöd från en Addisongrupp på Facebook. Utan deras peppning, råd och tips vet jag inte hur jag hade orkat.

Senare skulle jag få veta av favoritveterinären som ringde den där sena kvällen att Eddie hade svävat mellan liv och död den där första natten. Att läget hade varit kritiskt och att det hade varit nära att dom inte klarade honom. Den informationen gav mig rysningar men också en enorm tacksamhet över att dom gjorde allt i sin makt för att rädda hans liv och över att dom lyckades. Jag är dom evigt tacksam!
När jag sedan läste journalen fick jag en klump i halsen igen. Det var fruktansvärd läsning men ack så intressant.

Efter Eddies diagnos följde en fruktansvärt jobbig tid. Inte nog med att behöva oroa mig över Eddies tillstånd och framtid så fick jag också motta ett enormt hat från rasfränder... eller fiender som dessa visade sig vara. Att vara öppen med sin hunds sjukdomar, vad både hund och ägare genomgår, hur många veterinärbesök det innebär och vad det kostar både känslomässigt och ekonomiskt, är inte önskvärt hos vissa renrasmänniskor och då förtjänar man tydligen att bli spottad på och få vidriga anklagelser och elaka ord kastade över sig.
Under denna period mådde jag fruktansvärt dåligt, men Eddie är en kämpe utan dess like och jag är inte heller den som ger upp i första taget så vi kämpade på och tog oss igenom den här tunga perioden i våra liv.

Idag har Eddie varit stabil med värden som har hållit sig på ungefär samma nivå i ett halvår. Han behöver inte ens extra tillskott av kortison till vardags. Att det skulle bli så bra till slut vågade jag nog aldrig riktigt hoppas på.

Eddies Addison kom som en total överraskning för mig. Jag visste sedan innan att det är en sjukdom som är överrepresenterad i rasen, men jag trodde aldrig att den skulle drabba Eddie. Han hade ju sin SLO och sin allergi. Räckte det inte med det? Idag vet jag dock att många autoimmuna sjukdomar har ett samband och att även SLO och Addison högst troligt har ett samband.
På Eddie märktes inget av Addison innan han fick sin kris och var en hårsmån från döden. Jag tyckte han hade varit som vanligt precis innan dom dagarna då han började må dåligt. Hos många Addisonhundar börjar symtomen visa sig genom ökad törst, diarré, skakningar etc. men inget av det hade Eddie, utom sista veckan då han drack lite mer än vanligt men han hade varken diarré eller skakningar. Däremot var han förstoppad och idag vet jag att även det kan vara ett tecken på Addison. Skakningar fick han däremot efter diagnos och påbörjad behandling, men innan märktes inget av det.
Men när jag nu ser tillbaks i backspegeln så visst fanns tecknen där redan innan veckan då han började bli dålig.

Veckan innan han blev dålig var vi hemma i Norrland. Under framför allt sista veckan vi var där åt han dåligt och var ganska trött och slö. När vi var i skogen och plockade bär och skulle gå tillbaks till bilen var han jättetrött och orkade knappt gå. Vid ett tillfälle la han sig ner i mossan och somnade (!).
Kanske jag borde förstått redan där att något var på tok med Eddie men jag tyckte inte att hans beteende avvek från det normala, utom möjligen hans trötthet i skogen. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var konstigt att han var så trött och seg men jag viftade bort det med att det var varmt och att han var utmattad efter att ha sprungit runt i skogen.
Dålig på att äta har han alltid varit och på somrarna brukar han vara slöare än normalt. Inget alls att reagera över alltså.

När vi kom tillbaks till Västkusten drack och kissade han lite mer än normalt (vilket jag också beskyllde värmen för) och han verkade lite orolig, framför allt på nätterna då han hade svårt att komma till ro. Han var fortsatt dålig på att äta, gick undan och la sig för sig själv och ville inte att vi tog i honom. Men han är inte en sån hund som tycker om att bli klappad och brukar inte vilja att vi tar för mycket på honom så inte heller det var speciellt konstigt även fast jag tyckte att han var känsligare än normalt. Han verkade i allmänhet rätt låg, men jag viftade bort det med att det var löptikar i farten. Hans beteende var snarlikt hur han brukar bete sig när det är löptider. Det enda som avvek från hans löptiksbeteende var att han inte juckade på kuddarna vilket han alltid gör annars när det är löptikar i farten. Det var det första jag reagerade på och som fick mig och ana att det var något som var fel, men jag trodde först bara att han hade ont någonstans då han kan bli rätt låg av smärta. När han sedan haltade till och verkade lite vinglig av och till misstänkte jag ännu mer att hans beteende berodde på smärta, kanske p.g.a. sträckning eller liknande och bestämde mig för att avvakta. Men sen gick det snabbt utför och hade jag inte åkt in med honom på morgonen den där onsdagen för ett år sedan så hade han med största sannolikhet dött.

Nu har vi levt ett år med denna vidriga sjukdom och vi har skapat oss en vardag som fungerar. I början verkade allt bara övermäktigt och jag frågade mig själv hur vi skulle klara detta. Hur vet man när dom behöver extra kortison och hur mycket? Hur vet man om dom är på väg in i en addisonkris? När är det läge att åka in till veterinären? Hur ska Eddie någonsin kunna leva ett normalt liv igen? Hur ska jag lösa det med hundvakt om vi ska resa bort? Vågar jag lämna honom på pensionat?
Alla frågor utom dom två sista har jag nu svaren på och jag har lärt mig att handskas med sjukdomen. Eddie lever idag ett till synes normalt liv med enda skillnaden att han äter mediciner dagligen, att man måste ha lite framförhållning, alltid tänka på att ha kortison med om man ska vara ute länge och se till att undvika stressiga situationer och helt enkelt vara mer försiktig.
Nu hoppas vi på och håller tummarna för många fler år tillsammans.

Här nedan en film på Eddies addisonskakningar. Efter byte från Prednisolon till Hydrokortison försvann dessa skakningar och har inte återkommit sedan dess.

Igår kom vi tillbaks till södern igen. Lika tungt som vanligt. Vi har haft 3 fantastiska veckor där hemma!
Men mer om det kanske jag skriver sen för nu ska det handla om rally och lite Jämtland.
Två tävlingar hann vi med och en utställning. På utställningen kom vi sist som vanligt men fick i alla fall excellent så ändå en skön revansch mot sist då vi felaktigt blev diskade.

Första tävlingen var i Brunflo, Jämtland. Jag hade tänkt boka vandrarhem och åka upp dagen innan tävlingen men så fick jag veta att nybörjarklassen inte skulle börja förrän kl. 13 så då kunde vi åka över dagen. Vi åkte vid 8-tiden på morgonen och kom fram i god tid innan samlingen.
För mig var det inte bara en resa för att delta i rallylydnadstävling. För mig var det också en resa tillbaks till mina rötter. Jag är 75% jämte och 25% hälsing. Min mamma kommer från ett litet samhälle i Jämtland som heter Gällö och ligger ca. ett par mil söder om Brunflo. Min farfar var också från Jämtland så det är mycket jämtlandsblod som rinner i mina ådror.

Sist jag var i Gällö var våren 2005. Den våren hade mamma planerat för mormors 80-årsdag men istället för att fira mormor på hennes dag fick vi ta ett sista farväl av henne i Revsunds kyrka. Det var sista gången jag satte min fot i Jämtland. Visst har jag släkt kvar där, massor med släkt egentligen, mest tremänningar med familjer och kusiner till mamma så det är ingen släkt man har regelbunden kontakt med. Därför har jag heller inte riktigt haft någon anledning att åka upp, men visst har jag tänkt på att åka upp många gånger men det har liksom inte blivit av nu när jag bor på Västkusten, och när jag är hemma i Hälsinglandvill jag liksom mest bara vara hemma. Men samtidigt så har jag saknat Jämtland också. Jag tillbringade en stor del av min uppväxt där och mina allra lyckligaste minnen från barndomen är tiden hos mormor och morfar, sommar som vinter, vår och höst.

Jag hade planerat för en sightseeing i Gällö efter tävlingen så jag åkte direkt till Brunflo först. Det var otroligt varmt denna dag och tyvärr påverkade det Dio lite för mycket. Eftersom vi kom dit i så god tid blev det en stunds väntan i värmen så vi alla blev nog lite slöa. När det så var dags för oss att gå in på planen så var Dio riktigt slö trots att vi hållit oss mestadels i skuggan, sett till att han druckit och slängt på honom blöta handdukar. Men han var inte med alls. Utförde alla moment i långsamt tempo, sniffade massor för att han var så trött, la sig ner när han skulle sitta och följde inte efter när vi skulle ta steg framåt. Jag förstod att vi inte skulle bli godkända denna gång som jag hade hoppats så mycket på. Vi hade ju 2 godkända resultat sen innan så det fattades ju bara ett för att få vår första titel RLD N.
Vår runda slutade på 65 poäng. Visst var jag lite besviken men samtidigt så kunde jag inte klandra varken mig själv eller Dio. Det var helt enkelt för varmt. Jag tyckte det blev en bra dag ändå. Liten mysig tävling, trevlig klubb, bra domare och jag träffade en tjej från Sundsvall som jag pratade mycket med. Hon hade börjat med rally 3 veckor tidigare med sin vorsteh och detta var deras första tävling. Dom slutade på otroliga 99 poäng!! Helt makalöst. Men jättekul för dom. Jag hoppas att vi springer på varann på fler tävlingar nästa sommar.

Efter tävlingen åkte jag in till pappas kusin med fru tillika mammas barndomskompis. Dom bor utanför Brunflo så jag hade ändå vägarna förbi. Jag hade inte träffat dom på några år så det var kul att ses en sväng. Dom bor så otroligt fint där på landet!
Efter det besöket åkte jag vidare in till Gällö med ett stopp vid Revsunds kyrka först där mormor och morfar vilar i minneslunden. Där plockade jag blommor som jag satte i minneslunden innan jag åkte vidare in till Gällö. Att komma till Gällö igen efter alla dessa år kändes otroligt konstigt, vemodigt och tomt men ändå så otroligt välbekant och hemma. Det var som om tiden hade stått stilla, som om det inte alls var 9 år sedan jag sist var där, förutom en sak. Något fattades. Mormor och morfar, deras vänner och mormors syskon. Gällö känns tomt och öde nu när de gamla inte längre finns kvar och det var med en klump i halsen jag återsåg alla platser jag tillbringat så stor del av mitt liv på. Mormor och morfars vackra hus, morfars båtplats, sjön där vi fick så mycket fisk och åkte spark på på vintern, sågen som luktar så gott, det gamla stationshuset där man köpte biljetter när jag var liten och campingen där jag gått så många gånger. Så mycket sorg över svunnen tid men samtidigt en sådan stor tacksamhet över alla fantastiska år och lyckliga minnen jag fick med mormor och morfar.

Blommor till mormor och morfar

Mormor och morfars vackra hus som det ser ut nu för tiden

Det gamla skamfilade stationshuset

Morfars båtplats

Sjön som gav oss så mycket fisk och härliga utflykter

Sågen vars doft och ljud jag aldrig kommer att glömma och alltid förknippa med mormor och morfar

Badplatsen på campingen

Campingen

Lilla Gubben bor numer på campingen i Gällö ;)

Ett stopp vid vackra Hennan på vägen hem

Det var med blandade känslor jag slutligen åkte hem efter en lång och känslosam dag. Men jag är glad att jag åkte och jag hoppas att jag snart återvänder.

Vår andra tävling där hemma var så sent som i lördags, men i början på veckan var det osäkert om vi skulle kunna delta. Dio fick nämligen vattensvans på måndagen, men veterinären trodde att han skulle hinna bli bra till lördagen. Han verkade i alla fall inte ha så ont. Svansen blev bättre redan under tisdagen och onsdagen och i lördags var den, inte helt återställd men betydligt bättre, även om den hängde lite emellanåt.
Dio var påverkad av värmen även denna dag och var inte riktigt med på noterna den här gången heller. Han hade plötsligt glömt bort stå och var seg att följa mig när vi skulle ta steg bakåt. Han sniffade också mycket på planen och blev vid ett tillfälle distraherad av Eddie som stod på sidan om med min kompis som filmade oss. Eddie blev lite frustrerad att han inte fick vara med, men tack och lov kunde Dio släppa Eddie ganska snabbt så vi kunde fortsätta vår runda. Efteråt kändes denna runda snäppet bättre än den i Brunflo men jag var ändå osäker på om vi skulle bli godkända. Det var samma domare också som i Brunflo.
Med spänd förväntan väntade vi sen på resultatet och till min förvåning skrapade vi ihop hela 78 poäng! Tjohooo! Vårt 3:e godkända resultat så nu har vi vår första titel RLD N :) Så glad och stolt över min vite kille. Vi fixade det!
Nu ska vi träna mera och nästa mål är att ta vår första 100-poängare och en plats på pallen innan vi flyttar upp till nästa klass vilket får bli tidigast i vår. Jag tror att vi eventuellt kan fixa 100 poäng i höst när det blivit svalare ute och Dio är piggare.
Så får vi träna järnet på fortsättningsskyltarna efter årsskiftet och på att gå lös så att vi förhoppningsvis kan göra vår första start i fortsättningsklass om knappt ett år. Det är i alla fall mitt mål :)