Jag förstår varför vi alltid gick slingan med hundarna när jag hade min golden. Det är underbart rogivande att gå där uppe och perfekt ställe för hundarna att springa omkring på.
Men sen efter hans död... så många år som jag aldrig satte min fot där. Obegripligt så här i efterhand. Jag kan inte sätta fingret på heller varför jag aldrig gick upp till slingan efter min goldens död. För smärtsamt kanske, i alla fall de första åren.
Jag red där ett par gånger i början på 2000-talet men det var allt.

I somras gick jag upp dit igen för första gången på väldigt många år och sedan dess försöker jag hinna med åtminstone ett besök där när jag är hemma. Jag har blivit nyförälskad i slingan.
Igår innan regnet skulle komma passade vi på att gå upp dit. Den här gången gick vi inte runt utan vi gick till "humlekullen" som jag och min kompis brukade kalla den på grund av att en massa humlor samlades där på somrarna.

Eddie lyckades sniffa till sig hästskit som han tog sig en rejäl tugga av och sedan rullade sig i. Tack och lov var det inte färsk skit så det mesta ramlade av sen och resten borstade jag bort och torkade med blöt handduk när vi kom hem. Har nämligen inget hundschampo eller balsam här hemma så det hade inte varit någon hit att stoppa honom i duschen. Han hade blivit en enda tova hela han. Men det funkade bra med fuktad handduk. Han luktade inte ens hästskit efteråt.

Eddie tyckte att humlekullen var rolig. Han fick värsta fnattet och rusade runt runt i flera varv med Dio efter sig. Det är så kul att se Eddie få sådana ryck för dom är ganska sällsynta nu för tiden men desto mer uppskattar man dom.

Jag hoppas att jag ska hinna med slingan åtminstone en gång till innan vi åker ner till södern igen.

Här är några bilder från älskade slingan.

Välbehövlig backträning