I morse var det dags för årets, men långt ifrån sista, veterinärbesök. Det var dags att kolla natrium och kalium igen efter juluppehållet.
Eddie har mått fantastiskt bra senaste veckorna. Vi höjde florinefen efter förra besöket så det kan vara det som gjort det men jag har mina teorier om att även chipkastreringen gjort sitt till eftersom han inte stressar upp sig längre. Inget juckande på kuddar dagarna i ända, inget sniffande och slickande på tikfläckar varannan meter på promenaderna, ingen stress över tikar. Jag hoppas nästan att hans välmående delvis beror på chipet för i så fall ska jag försöka få försäkringsbolaget att betala en kirurgisk kastrering. Om han mår bättre i sin sjukdom av att vara kastrerad så är det ju medicinskt motiverat. Försöka kan man ju alltid.

Dio fick följa med till "doktorn" idag för att miljöträna, något han verkligen behöver. Han blir ju alldeles stirrig på nya platser och platser han inte besöker så ofta. De gånger han fått följa med till veten så har han skällt ut de andra patienterna i väntrummet.
Den här gången gick det något bättre även fast han drog åt alla möjliga håll den här gången också men han skällde bara ut en patient så det är ju i alla fall en förbättring.

Vi hade samma sköterska som vi haft senaste gångerna. Lika förtjust i Eddie hon också. Idag hade hon en elev med sig och förklarade för henne att Eddie är deras stjärnpatient. Jag blir lika stolt varje gång över hur otroligt snäll han är, hur mycket beröm han får av personalen och hur omtyckt han är där. Min fantastiska Eddie!
Veterinären var densamma som sist också. Dio hade hon inte träffat tidigare och hon trodde liksom de flesta andra man möter att han är valp. Han både ser valpig ut och beter sig valpigt. Min lilla plutt! Han växer väl till sig han också så småningom.
Blodprovet var snabbt och smärtfritt avklarat och veterinären sa att vi skulle få svar nästa vecka men när jag var på Willys och handlade så ringde hon med otroligt positiva besked.
Hans värden är BRA!! =) Jag blev så lättad att jag nästan blev gråtfärdig. Efter 5 månader av sorg, oro och ångest, kämpande och psykisk smärta, otaliga veterinärbesök, massor med blodprover, krånglande mage, justering av medicin upp och ner och jag flera tusenlappar fattigare är nu Eddies värden ÄNTLIGEN där dom ska vara, för första gången sedan han blev sjuk! Så om inget händer nu så blir det inget nytt prov förrän tidigast om 3 månader. Ren och skär lycka! Känner en sådan oerhört lättnad! Nu är det bara och hålla tummarna för att det håller i sig och att han får må så bra som han mår nu.
Jag är så glad att jag inte gav upp om min kära Eddie utan istället bestämde mig för att lägga ner hela min själ i att försöka få honom på fötter igen. Envishet lönar sig :)
Svackor kommer att komma. Det är en lömsk sjukdom och allt kan vända snabbt men just nu ska jag glädjas åt att hans värden äntligen är bra och att han mår bättre än på länge.