onsdag 13 februari 2013
Idag gick jag på lunchpromenaden med hundarna en och en. På morronrundan tog jag med mig båda och då gjorde dom kraftigt utfall mot en hund. Då var den dagen förstörd. Jag blir alltid så uppgiven när dom gör dessa utfall. Det känns så hopplöst och jag blir så avis på alla med hundar som inte bryr sig.
Dels blev jag irriterad på hundarna för att dom betedde sig så dumt men jag blev också fruktansvärt irriterad på den mötande hundägaren. Det var en tjej med barnvagn och hunden som såg ut att vara en BC-blandis, Eddies värsta fobi i hundväg, sprang lös och skuttade omkring runt matten och barnvagnen och jagade en boll eller något. Jag gick ut i snön så långt ut mot vägen jag kunde komma för att öka avståndet så mycket jag kunde. Vilken människa som helst med lite hundkunskap hade kunnat se att jag kämpade med att få bort blockeringen på mina hundar och för att göra hundmötet så smidigt som möjligt.
Men vad gör människan då?? Jo, hon pekar åt hunden att gå över på vår sida så att den kom närmast oss där den fick skutta omkring, fortfarande lös. Till en början gick det bra några meter innan vi möttes men då började den skälla och så var det kört. Båda mina slängde sig i kopplet så jag gled efter i snön samtidigt som dom gormade.
Tycker man kan underlätta för andra hundägare som har problem genom att för det första koppla sin hund och ta den på sidan som är längst bort från mötande hund och inte låta den skutta omkring, framför allt inte på samma sida som mötande hund. Tycker det var så respektlöst att göra som hon gjorde.
Hur som helst så bestämde jag mig för att ta ut hundarna en och en på lunchen, med klicker och massa godis.
Det blev långpromenad med båda för att öka chansen för att möta andra hundar. Tyvärr mötte vi inte mer än ett par stycken per promenad, men då blev det minsann inga uftall. Dio blev väldigt stirrig och han försöker alltid springa fram till andra hundar men jag lyckades få kontakt med honom i alla fall och han skällde inte ens. Det får man väl se som positivt.
Eddie skötte sig super också. Vi mötte en rottismix som inte var helt avslappnad. Den stirrade och morrade. Eddie blåste upp sig lite och blev lite osäker men jag lyckades fånga hans uppmärksamhet och han förblev tyst. Hade Dio varit med hade han garanterat gjort utfall mot den hunden.
Sista biten innan vi var hemma hamnade vi bakom ett par hundar varav den ena han gjort utfall mot förut men nu.. ingenting! Vi kunde gå bakom dom hela vägen hem och han reagerade inte mer än att sniffa efter dom och titta lite på dom, men han drog inte ens.
Varför kan han inte bete sig lika bra när Dio är med? Jag blir galen på det och jag vet snart inte vad jag ska ta mig till med dom. När det blivit varmare och man inte behöver ha massa kläder och tjocka vantar ska jag lägga ner hela min själ i skvallerträningen, precis som jag gjorde sommaren 2010. Jag var väldigt ihärdig då och skvallertränade på VARJE promenad, även om det bara var en kortis runt kvarteret och det gav resultat. Jag får prova med det igen och hoppas på att det funkar.
 |
| Tänk att en sån vacker och godhjärtat kille med den snällaste blick man kan tänka sig, kan bete sig så illa vid hundmöten. Ibland är han verkligen en Dr Jekyll och Mr Hide |
Han har heller aldrig rört något när han lämnats ensam. Bara varit lite ledsen.
När jag och Eddie hade varit på vår långpromenad idag var Dio olycklig. Han skäller alltid när vi går men brukar alltid vara tyst när vi kommer hem men idag hörde jag att han satt vid ytterdörren och skällde och ylade när vi kom tillbaks från rundan.
Jag väntade på en tyst paus innan vi gick in. Då stod han vid dörren med en sko i munnen. Han är faktiskt väldigt duktig på det när han lämnas helt själv, att förbereda sig med att ha något i munnen så att han inte biter i mig eller Eddie. Däremot när även Eddie är hemma så biter han i mig, i Eddie och försöker stjäla det Eddie har i munnen.
Efter att ha hälsat en snabbis sprang han in i vardagsrummet med skon men kom tillbaks med en pappersrulle.
Hmmm?! Började ana oråd.
Gick in i vardagsrummet och där fick jag se papper över halva golvet. Pappersrullen är jag så gott som säker på att den stod på diskbänken innan jag gick hemifrån så han måste ha hoppat upp och snott den. Skitunge! Men det är faktiskt Dios första riktiga hyss som han gjort på eget bevåg och han fyllde 10 månader i förrgår så det är inte så illa att ha klarat sig utan hyss så länge. Bättre sent än aldrig ;)
Han är ju i värsta slyngelåldern nu också. Det märks så tydligt! Bara och hoppas på att han snart kommer ur den :)
 |
| Slyngeln har varit i farten |
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Dio börjar bli vuxen nu så det är nu du får förbereda dig med yoga typ =) Nu kommer han vara tuff ena stunden och liten andra och då kan de t ex börja yla hemma. Jag testade allt med Melvin men vad som tillslut hjälpte var att om jag lyckades ta honom på bar gärnig skällandes ( när han visste vad som gällde och bara protesterade ) rycka upp dörren och mycket arg med dov ton skrika *HÅLL TYST!!! * då lyssnade han. Jag tror portugiser likt Melvin tål lite tillsägning då de kan vara rätt envisa av vad jag förstått. Likaså ute har jag ju förr inte kunnat tillrättavisa Melvin men nu går det! Direkt jag ser att han lyfter sin svans kaxigt så får han en lätt putt av mitt smalben i sidan och en tillsägelse så han kommer av sig. Inte som CM gör utan bara så han kommer av sig! Jag har ju 2 hundar så jag har ingen hand fri. Nu kan jag säga åt honom bara så slutar han! Sänker svansen till en bättre nivå och tar kontakt istället och då får han ju beröm! Detta har jag vågat prova nu eftersom JAG VET och har sett så många ggr att han kan när vi går själva. Nu måste han sluta ta på sig rollen som vår försvarare! Likaså får inte WIlliam stirra som en BC längre, då får han oxå en tillrättavisning. Jag visar helt enkelt att det inte är deras jobb, de ska lita på att jag sköter situationen! Nu har visserligen mina hundar en god respekt för mig eftersom att jag tyvärr lätt kan tappa tålamodet i perioder när man är ur balans men jag balanserar det alltid med massor av beröm när de gör rätt. Igår blev jag både förvånad och inte...jag vet att Melvin är jättelydig lös ( om inget vilt dyker fram förstås ). Så han var lös på skogsstigen och William i koppel. Så kommer en Finsk lapphund mot oss. Jag säger åt Melvin att gå "här" och han gör det först men börjar sedan resa på svansen och gå för långt framför mig. Då fick han ett skarpt NEJ och " kom hit" och så beröm när han kom in närmare mig. Vi gick problemfritt förbi och efterso Melvin inte spände sig som han gör i koppel OCH gick först så märkte jag inte ens att jag hade W i kopppel bakom mig på samma sida som den mötande hunden! Han måste han lunkat på bara!
Jag har märkt på senare tid att M börjat mjukna, vilja vara till lags mer medans W börjat tuffa till sig vilket jag inte gillar. Så jag styr upp dem ganska mycket på promenderna nu. W lyfte t om på benet inne hos min väninna som lyckades tajma in ett nyp i hans sida exakt när han skulle slå en drill!! Himla fasoner han har börjat med! Jag jobbar därför jättemycket med uppstyrda promenader nu. De ska gå i min takt och jag ska kunna njuta av promenaden. INGET dragande tillåts och ska de slå en drill precis överallt så styr jag upp det. Det är mycket löptikar nu och mina fattar ju inte de är kastrerade alltså!
Ja den är underbar denna tonårstid! ;) Men jag ska inte klaga. Eddie var hundra gånger värre från dag ett tills han var runt 1,5 år. Du får läsa min bok sen... om den blir utgiven nån gång ;)
Jag har inte ensamhetstränat Dio så mycket så det är där felet ligger. Han har alltid skällt och ylat när han lämnats ensam. När han var riktigt liten kunde jag inte ens gå på toa utan att han satt utanför och var olycklig. Borde ta tag i den där ensamhetsträningen någon gång men det är så svårt när man har en Eddie som ogärna vill följa med ut. Det blir ju sån stor grej av det om jag ska hålla på och tjata och locka på Eddie för att få med honom ut och lämna Dio ensam.
Jag får väl kanske passa på att träna lite dom gånger sambon går en promenad med Eddie.
Har gett honom kongen ibland och då har det funkat bättre. Kongen är oslagbar i ensamhetsträning! Det var det enda som hjälpte på Eddie också. Han lät inget men rev ner och hade sönder saker, men så gav man honom kongen med leverpastej så var allt lugnt.
Det där med putten har jag försökt med på Eddie också men det funkar inte. Får ingen reaktion alls. Beror ju i och för sig på när jag gör det också. Är det helt störningsfritt funkar det ju men inte annars, men när det är störningsfritt behövs den ju inte heller. Han är så jäkla oberörd Eddie på något vis. Inte oberörd av yttre påverkan men oberörd av mina tillrättavisningar. Det har han varit ända sedan han var valp. Jag har mina teorier om varför så jag får försöka göra det bästa av situationen.
Nä det är inte alla kastrater som är oberörda tyvärr. Jag vet flera kastrater som antingen markerar inomhus eller juckar, eller både och. Men med en kastrat kan man ju i alla fall vara säker på att det inte blir några småttingar om det skulle råka bli en olycka :)
Mm Melvin har oxå alltid varit oberörd men av ngn anledning har han blivit känsligare nu. Han vill vara till lags mer. Kanske en mognadsgrej? Jag tror inte heller putten hjälper i skarpt läge men det hjälper när han är fånig tex då häromdagen när vi går på vår kissrunda bakom huset.Det är hans revir och då är han extra tuff. Jag vet dock att om han får lov att gå upp i stress så kommer han inte göra det han ska och jag får gå en extra sväng. Vi mötte en hane av ngn stor vit fårhunds/vakthundsras som är kolugn men mina hatar honom bara för att han är hane. Vi var väl på 50 m avstånd när han reste svansen så där så tippen slog i ryggen. Maxläge alltså. Då hjälpte det. Han tog kontakt och jag kunde berömma. Det blev så svart på vitt och jag tror äntligen han är balanserad nog att ta in vad jag egentligen vill, vad jag korrigerar och vad jag berömmer. Jag tror allt var suddigt för honom förut pga stress. Nu vet jag ju hur han kan hantera möten och att han blåser upp sig mer när W är med och det är min ändrade atityd som gör skillnaden tror jag. Något inom mig tycker inte synd om dem längre.
Skicka en kommentar