Det finns många hundar i vårt kvarter. Några har kommit och gått. Antingen flyttat eller gått över regnbågsbron.
Många är de som man bara passerar på gatan men så finns det en liten klick som alltid stannar till för en liten pratstund, som kommit att bli våra bekanta genom åren.

En av dem var Bamse. Han var en cavalier som Eddie känt sedan "barnsben". Bamse var 2 år när Eddie kom till kvarteret som en liten valp.
Bamse hade lite svårt för Eddie de första 1-2 åren. Bamse tyckte nog att Eddie var lite otäck och skällde på honom. Men det gick över och de har varit vänner sedan dess. Bamse har varit en av få hundar som Eddie tyckt om. Kanske för att de var ganska lika. Båda ganska ointresserade av människor och har inte gärna velat bli klappade. Men det finns en människa utanför familjen som Bamse haft ett extra gott öga till och det är Eddies husse för att han alltid delar med sig av godis.

Bamse hade ett blåsljud på sitt hjärta och nu på senare tid hade det blivit värre.
Så i torsdags nåddes jag av nyheten av en annan hundägare i kvarteret som även råkar vara min arbetskollega att Bamse skulle få somna in på fredagen.
Det var kanske lite väntat men ändå en väldigt tråkig nyhet som kändes som att den kom alldeles för tidigt. Bamse har varit en profil i kvarteret. Lugn och fantastiskt snäll. Omtyckt av alla. Är man omtyckt av Eddie, framför allt om man är en okastrerad hane, då kan man verkligen känna sig utvald och speciell.
Han lämnar en tomhet efter sig Bamse. Det kommer att bli tomt i kvarteret nu när man inte längre kommer möta den vänliga Bamse på promenaderna.
Jag hade hoppats på att kunna säga hejdå men jag hann aldrig det. Nu har kvarteret förlorat två hundar på mindre än 1 år. I somras dog lilla Alfons, en dvärgpudel som satte Eddie på plats redan från början. Eddie har alltid respekterat Alfons efter det.
Med båda dessa borta är nu Eddie en av de äldsta i kvarteret. Det känns märkligt och lite skrämmande att han som tillhört de yngre nu är en av de äldsta.

Ikväll ringde det på dörren. Det var Bamses matte som kom med en hel kasse med saker efter Bamse. Det var godis av olika slag, fiskleverolja, en kam, bajspåsar, första-hjälpen-kit.
Verkligen jättefint gjort av henne att ge det till oss men ack så sorgligt! Det är ju Bamses saker som han egentligen borde ha.
Hon berättade att det var inte bara blåsljudet som gjorde Bamse så dålig, hans hjärta var även förstorat så pass mycket att han inte fick ordentligt med luft och hans slemhinnor var bleka av syrebrist. Medicinen som han åt hjälpte inte längre.
Stackars lilla Bamse! Men nu slipper han i alla fall lida mer. Nu springer han omkring på gröna ängar tillsammans med andra änglahundar och han kommer säkert att möta sina gamla grannhundar när deras tid är kommen.
Bamse blev 9,5 år gammal.

Vila i frid lilla Bamse!

Att hålla liv i bloggen har ju inte gått något vidare. Jag tänker ofta att jag borde blogga men det kommer sällan längre än till tanken.
Men nu tänkte jag att det skulle komma längre än till bara en tanke.

Jag känner mig ganska uppgiven och ledsen just nu. Igår morse vaknade jag 05.15 av att killarna slogs. Det hann aldrig bli speciellt allvarligt då vi var snabba med att sära på dem och de gick ganska lätt att sära på dem också, men det spelar ingen roll. Bara att de slogs får mig att känna mig fruktansvärt uppgiven.
Jag vet inte vad som hände. De har aldrig slagits förut när vi har sovit. Båda brukar sova med oss i sovrummet. Dio antingen på golvet nedanför mig eller bredvid mig i sängen. Vi har kompostgaller nedanför min huvudände så att Dio har sitt egna lilla utrymme mellan sängen och garderoben.
Eddie sover antingen vid mina fötter eller vid altandörren vid husses sida av sängen.
Hittills har det gått bra, men igår tog sig Eddie av någon anledning genom kompostgallret. Jag vet inte om jag hade råkat sparka till det i sömnen eller om han helt enkelt knuffade upp det.
Senaste dagarna har han varit mer spänd mot Dio och grinigare än vanligt så det var väl bara en tidsfråga innan något skulle hända.

Idag har Dio varit spänd mot Eddie och morrat på honom så fort Eddie stått och tittat på honom. Det känns som att vi har hamnat i en väldigt ond cirkel just nu. Eddie blir förbannad av okänd anledning. Dio i sin tur blir då på sin vakt mot Eddie och morrar vilket får Eddie att bli ännu argare.
Det börjar kännas hopplöst och ohållbart. Jag vet.. jag vet så väl att jag borde omplacera Dio. Men... jag klarar det inte. Jag förmår inte att göra det, av många olika anledningar. Och då känner jag mig så fruktansvärt självisk mitt i alltihop. Hela den här situationen gör mig så förtvivlad.
Men jag har samtidigt bestämt mig för att inte ge upp. Jag ska försöka att hitta ett deltidshem till Dio. Jag hoppas verkligen att det ska bli vår lösning. Någon person eller familj som kan ha honom ett par dagar i veckan, någon helg ibland eller kanske 1-2 veckor i stöten. En extrafamilj helt enkelt.
Samtidigt ska jag kolla med mina föräldrar om de kan ha Eddie i perioder. De vill inte ha hund igen, det vet jag, men kanske de kan tänka sig att ha Eddie några veckor här och där. Det är bara så synd att de bor så fruktansvärt lång bort.
Jag ger inte upp. Jag hoppas att det finns någon person eller familj där ute som kan bli Dios deltidsfamilj. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag ska lyckas hitta någon.

Några bilder hann jag ta i slingan innan killarna bestämde sig för att försöka döda varann.
So far so good...

Den stora nackdelen med att ha hund är att man blir så låst. Jag har inga hundvakter att lämna hundarna till och nu med två hundar som inte kommer överens är det än svårare. Jag har svårt att hitta EN hundvakt men att då hitta två hundvakter är näst intill omöjligt.
Så när vi fick frågan från sambons syrra om vi ville hänga med till London trodde jag inte att jag skulle kunna följa med. Men jag har aldrig varit i London och efter en tuff höst ville jag verkligen komma iväg en sväng från vardagen.
Det skulle bara handla om några dagar så jag tackade ja till att följa med och tänkte att på ett eller annat sätt måste det lösa sig med hundarna.
Eddie har jag inte vågat ha på pensionat sedan han fick addisons. Jag hade tänkt att jag skulle träna honom på att vara på pensionat innan men även det tog emot och dessutom skulle det krävas att vaccinera honom för kennelhosta och jag brukar inte vaccinera hundarna varje år. Eddie har inte vaccinerats alls sedan han fick addisons och jag vet inte om jag kommer att göra det heller. Man ska helst inte vaccinera addisonhundar.
Så jag frågade mina föräldrar om de skulle kunna tänka sig att ha Eddie. De skulle i så fall behöva ha honom i nästan 2 veckor. Eftersom de bor 60 mil härifrån och jag ska åka hem till jul skulle det inte vara någon mening med att hämta honom igen direkt efter London.
De gick med på att ha Eddie om än lite motvilligt. Han har aldrig varit ensam hos dem mer än några timmar och att då ha honom nästan 2 veckor kändes lite övermäktigt och de var nervösa över hans sjukdomar och medicinering. Men de gick ändå med på att ha honom, i alla fall under helgen vi var i London.
Först tänkte de att de skulle åka ner och bo hos oss men ändrade sig sedan då jag sa att jag kunde ta ledigt dagen innan vi skulle åka till London och möta dem på halva vägen.

Så fick det bli. Så förra onsdagen åkte jag upp till Köping. Vi kom fram i princip samtidigt.
Med en lång "bruksanvisning" om hur man sköter en Eddie med addison hoppade Eddie utan att tveka in i mamma och pappas bil och så åkte de tillbaks till Hälsingland igen medan jag åkte tillbaks till Västkusten.

På torsdagmorgon åkte jag till ett närliggande hundpensionat och lämnade Dio. Hans första vistelse någonsin på pensionat. Jag undrade hur det skulle gå, så enormt mammig som han är, men när jag hämtade honom sen på söndagen så sa hon att det hade gått bra. Han hade skällt och ylat när hon lämnade honom efter att ha varit hos honom men annars hade han varit tyst. Han hade även haft lite kompisar att umgås med så han var inte helt själv förrän på söndagen när vi hämtade honom. Det var minst sagt en glad Dio vi hämtade. Fullständigt galen som hoppade, skällde, bet och slet i oss, hoppade runt och visste knappt var han skulle ta vägen. Man hade behövt skyddsutrustning!

Nu har Eddie varit hos mina föräldrar i över en vecka och på söndag åker jag och Dio upp till dem. Eddie kommer inte att bli glad åt att återse Dio. Han lär bli skitförbannad helt enkelt men det värsta brukar lägga sig efter en stund.

Jag har fått rapporter hemifrån om att Eddie har skött sig rätt bra. Han har skapat fasta rutiner om när han ska gå ut och var han sover. En lustig grej är att han vägrar gå ut om inte båda mina föräldrar är med. Stackars mamma som har så svårt att gå får allt släpa sig ut hon också på långpromenad. Och pappa har ont i fötterna. Tur för dem att det snart är söndag så att de får vila :)
Att ge medicin har också gått bra och möten med andra hundar har inte heller varit några större problem. Han har matvägrat vid några tillfällen och då har pappa matat honom med sked (!). Vaddå bortskämd? :)
Han har blivit lite rastlös ibland och så har han slaktat en kudde. Det var ju ludd i den! Buspojk!
Jag tror att jag ska köpa en ny kudde till dem i julklapp :) Har visserligen redan fixat julklappar men det gör ju inget om de får en till.
Han verkar annars trivas väldigt bra hos "mormor" och "morfar" där det är lugnt och skönt och ingen Dio att bli förbannad på.
Så Eddie har nog njutit för fulla muggar och haft rena rama semestern. Skönt för honom att få vara ensamhund för en stund och jag tror inte att han saknat matte och husse så mycket heller, men jag har saknat honom så det ska bli skönt att få träffa honom igen på söndag.

Yay! Vi har klarat ännu ett veterinärfritt halvår. Två stycken på raken nu. Minns inte när det hände senast, men länge sen är det i alla fall.
Men nu var det dags för halvårskontroll igen så då fick vi så lov att pallra oss till veterinären.

Det är alltid lika trevligt att träffa vår goa veterinär även fast Eddie blev nervös till en början och la sig bakom stolarna och skakade. Men det släppte sen när vi väl hade lyckats locka fram honom och han hade fått hälsa på sin favoritvet.

Som vanligt när vi är där gick hon igenom hans klor och de såg fina ut. Att gå igenom hans klor är en rutin som följt med i alla år sedan han fick SLO. Jag behöver aldrig be om att hans klor ska gås igenom. Hon går alltid igenom hans klor vare sig jag är med eller inte. Till och med när han var inlagd för sin addison och vår vet råkade av en slump träffa Eddie så bad hon personalen att gå igenom hans klor. Hon är väldigt mån om hans klor och att de ska hålla sig i schack.

Sedan diskuterade vi hans medicinering. Jag skulle vilja få ner hans florinefdos, så jag föreslog att vi sätter in kortison för att ev. kunna sänka florinefen. Först var hon inte så pigg på det eftersom kortison ger fler biverkningar och det har hon ju rätt i. Men vi kom till slut fram till att trots allt sätta in kortison av flera orsaker.
Den första är hans allergi som verkar ha gjort comeback. Han har slickat sig mycket i ljumskarna under hösten så hon tog en titt på dem också och såg att han har lite allergieksem där så det får bli dusch i klorhexidinschampo. Han har även haft problem med öronen och analsäckarna. Nu har vi dock fått det under kontroll men det är ett tecken på att allergin gör sig påmind igen.
Den andra orsaken till att sätta in kortison är hans artros. Han har under hösten under några tillfällen haft ont vänster fram och haltat vid några tillfällen, speciellt när han har legat och blivit stel. Så med sina antiinflammatoriska egenskaper är kortison en fördel för hans artros.
Den tredje orsaken till att sätta in kortison är att han ska vara ensam hos mina föräldrar från nästa vecka fram till jul. De är jättenervösa över hans addison och oroliga över att han ska bli dålig och att de inte vet hur det yttrar sig och hur man handskas med det. Så för att han ska bli mer stabil och ha mindre risk för att bli dålig och krisa sätter vi in kortison. Dålig kan han bli ändå såklart men risken minskar med det extra kortisonet.
Så nu provar vi kortison igen så får vi se hur han mår av det.

När vi hade diskuterat med vår vet kom deras nya sköterska för att ta blodprov men han var svårstucken den här gången så trots flera försök lyckades hon inte få till det. Det är tur att jag har världens snällaste hund när det kommer till veterinärbesök. Eddie bara stod där tålmodigt medan hon kämpade med att hitta rätt. Till slut fick hon ge upp och kalla in den rutinerade sköterskan istället som lyckades med det andra benet.

Nu inväntar vi provsvaren som vi får till veckan och vi ska även stämma av hur Eddie mår nu när kortisonet är tillbaks.
Och om inget oförutsett inträffar *peppar peppar* så blir inte nästa veterinärbesök förrän i juni.

Vi skulle ju inte tävla något mer i år hade jag bestämt, men så såg jag att det skulle vara en tävling förra helgen och jag kunde inte låta bli att anmäla oss så det blev en tävling till.
Jag hade inga förhoppningar, tog det inte speciellt seriöst och åkte dit ganska oförberedd.
Blött i gräset var det också så jag räknade med att Dio inte skulle vilja sitta, vilja gå därifrån etc för han gillar inte blöta underlag.
Men tävlingen gick över förväntan trots att han sniffade en massa och stannade upp och tittade på både domare, andra hundar och allt annat runt omkring. Men överlag var han mer fokuserad än vad han varit under hela året.
Så vi lyckades skrapa ihop 82 poäng. Det räckte inte till någon pallplats men till en 6:e plats.
Det är jag nöjd med med tanke på hur otroligt usel den här säsongen har varit så det kändes bra att sluta säsongen med ett hyfsat bra resultat för nu blir det i alla fall inga fler tävlingar i år.

Nu är det dags att ta en paus så får jag se om vi vågar starta i fortsättningsklass till våren.
Kruxet är bara att vi måste träna på att gå bana utan koppel bland andra hundar men jag har ingenstans att träna på det.
Att träna med lös hund på brukshundsklubben är allt annat än poppis och en medlem har precis gått ut med förhållningsregler om att inte ha hunden lös om man inte har så pass kontroll att den inte springer fram till andra hundar.
Suck! säger jag bara. Hur sjutton ska man lyckas lära hunden att inte springa fram till andra om man inte kan träna på det?
Jag vet inte hur jag ska lösa det. Det får väl förmodligen bli så att vi får chansa på tävling när jag inte har några träningsmöjligheter.
Önskar det fanns en klubb i närheten som tog emot en med öppna armar och accepterade att ens hund inte är perfekt och att man vore välkommen ändå att träna på de öppna träningarna,
Skyltarna kan vi ju träna på egen hand men det blir svårt att träna störning på egen hand. Agility skulle jag vilja träna också så att vi kan börja tävla men det går ju inte heller att träna själv och att träna det på klubben känns inte heller som något alternativ då man inte känner sig speciellt välkommen. De som tränar agility har också en attityd som jag har svårt för så jag vill helst träna agility där på egen hand när ingen annan är där men det är svårt att hitta en tid då ingen annan är där.
Jag tänker därför inte förnya mitt medlemskap i klubben, i alla fall inte nu under vintern delvis p.g.a. att det är så hiskeligt dyrt. Jag får se till våren hur jag gör. Ev. förnyar jag det då och så blir jag stödmedlem på klubben hemma så att jag kan träna där under sommaren. Kan nästan slå vad om att man kommer att vara mer välkommen där. Folk där hemma är mer öppna och mer benägna att välkomna och hjälpa folk så jag ska nog i alla fall testa att träna där, om jag har tid och möjlighet de få veckor jag är hemma.

Oavsett får det bli nya tag till våren, sommaren. Vi SKA fan i mig komma vidare på ett eller annat sätt.

Efter ett halvårs uppehåll är det väl på tiden att återuppliva den här bloggen igen. Inte för att det kommer att hända så mycket nu under hösten och vintern men jag ska i alla fall försöka att hålla liv i den.

Jag ska försöka mig på en inte alltför lång sammanfattning om vad som hänt senaste halvåret.

I våras avgick jag som redaktör för rasklubbstidningen med omedelbar verkan. Efter mitt senaste nummer blev det en lynchmobb mot mig på facebook där majoriteten av medlemmarna spydde galla över mig på grund av vad jag hade skrivit om vita portisar. Väldigt känsligt ämne det och lika tabu att prata om som sjuka hundar. Man skulle kunna tro att jag hade dödat någon med tanke på den hätska stämning som blev och det hat som strömmade från medlemmarna. Flera blockerade mig också för att jag inte skulle kunna läsa deras kommentarer. Man bara häpnar över hur vuxna människor kan bete sig på det viset, som ett gäng omogna fjortisar som ger sig på en ensam person.
Jag mådde väldigt dåligt under den här perioden när alla gav sig på mig och dessutom var jag fortfarande väldigt känslig och ledsen efter min morbrors bortgång. Jag hade fått lägga numret på is efter hans bortgång och när jag väl började jobba med det fick jag stressa ihop det vilket bidrog till att jag publicerade en artikel jag egentligen inte ville ha med för jag misstänkte vilket liv det skulle bli. Men jag var kraftigt försenad med tidningen och hade inget annat material så det fick bära eller brista med den artikeln. Och brast det gjorde det med besked.
När helvetet bröt lös meddelade jag ordförande att jag ville avsäga mig mitt uppdrag som redaktör. All glädje som varit med att göra tidningen försvann i ett nafs. Jag hade inte någon som helst lust att sitta åtskilliga timmar med tidningen, att försaka min fritid och kvalitetstid med hundarna, min egen träning och annat för att göra en tidning till ett gäng otacksamma medlemmar som inte kan göra annat än att gnälla och spy galla över en så fort man skriver något som inte faller dem i smaken.
Det kändes väldigt vemodigt att sluta som redaktör. Det har varit väldigt roligt och inspirerande men mest av allt kändes det ändå skönt. Jag hade senaste tiden funderat på att sluta p.g.a det enorma jobb som det innebär att vara redaktör. Jag hade börjat känna mig rejält sliten och stressad och tidningen började så smått att kännas som en börda så det som hände var egentligen bara spiken i kistan som gjorde mitt beslut otroligt mycket lättare att fatta.
Jag har också beslutat mig för att inte förlänga mitt medlemskap i klubben. Jag orkar inte med människorna där längre efter det som hänt och jag har egentligen inget utbyte av att vara med. Känner mig helt enkelt inte välkommen. Jag har tagit bort de flesta av portisfolket från min vänlista på facebook. Inte för att jag kände något agg mot dem eller hade något emot dem personligen. De flesta av portisfolket på min vänlista höll sig lugna och hakade inte på drevet men de påminde för mycket om klubben och mobbarna. Jag behövde distans till dem. Dessutom ville jag ha tillbaka min privata sfär på facebook något som jag hade saknat. Jag hade innan jag blev redaktör en policy att bara vara vän med riktiga vänner och släkt på facebook men när jag blev redaktör fick jag vänförfrågningar från flera medlemmar och jag kunde inte med att avvisa dem så det slutade med att jag hade halva klubben som vänner på facebook... kändes det som i alla fall.
Jag ville inte ha det så längre. Jag ville bli mer privat så när det blev officiellt att jag avgick som redaktör rensade jag min vänlista. Några portismänniskor har jag fortfarande kvar, men jag kommer förmodligen att plocka bort några fler som jag inte har någon direkt kontakt med. Några ångrar jag att jag plockade bort men så får det vara. Det är skönt att inte längre vara en "officiell" person, att slippa bli granskad för allt jag gör och inte gör. Trots vemodet känns det ändå som att jag tog rätt beslut. Det känns som en lättnad att slippa känna pressen över att leverera ännu ett nummer. Det är bara tråkigt att det slutade som det gjorde. Jag hade mycket hellre slutat med flaggan i topp.
Men nu är det som det är och livet går vidare.

Relationen mellan Eddie och Dio har tyvärr inte förbättrats. Måste fortfarande ha dem åtskilda. I somras när jag var hemma och mina föräldrar var på semester och jag var helt själv med hundarna så var Eddie mycket lugnare, så pass att jag till och med kunde ha dem tillsammans. Men så fort vi är flera eller det är andra hundar med så flyger Eddie på Dio. Så tillbaks i södern och vardagen är det kompostgaller igen som gäller.

Eddies hälsa har under sommaren varit förhållandevis bra. Vi kollade hans värden i juni. Första veterinärbesöket på ett halvår! Det är rekord på väldigt länge. Som vanligt när vi inte setts på ett tag har vi mycket att prata om jag och veterinär Jonna. Det är så skönt att få ventilera lite med henne. Vi har en fantastiskt bra relation med henne och det är jag så glad för.
Kaliumet låg över gränsen den här gången, förmodligen på grund av att han gått upp i vikt och är lite överviktig. Så tyvärr fick vi höja hans Florinef så nu äter han 12 st per dag. Helt galet många. Men målet nu är att få ner honom 2-3 kg och därefter sänka dosen igen.
Som vanligt kollade Jonna även igenom hans klor och de såg jättefina ut. Hans öron som han haft problem med ett tag, framför allt det vänstra blev också kollat. Han var röd ända ner i hörselgången så det blev droppar till örat.
Hans allergi verkar ha gjort lite comeback i sommar. Han har haft rinniga ögon, har slickat sig mer än vanligt och haft kladdiga öron. Det kan vara så att han är gräsallergiker. Jag tycker det var lika förra sommaren också att han blev lite sämre då, men det är ändå hanterbart. Han kliar sig i alla fall inte sönder och samman.
När vi sa hejdå till Jonna sa jag att vi ses igen i december. Hon skämtade och sa att hon inte ville se oss innan dess.
HA! Trodde vi ja att det skulle dröja till december. Det tog mindre än en månad innan vi var tillbaks hos Jonna igen.

En måndag när jag kom hem från jobbet kom jag hem till en svinstia och en väldigt medtagen Eddie. Han hade bajsat diarre över hela köket och hallen. Han hade kräkts på flera ställen och kissat på sig. Han var loj och väldigt låg. Han viftade inte på svansen och gick undan i ett hörn och la sig och såg lite skakig ut. Jag blev livrädd. Det var tydligt att han var på väg att börja krisa. Jag petade i honom en hel kortison och hoppades på att den inte skulle komma upp igen. Det gjorde den inte. Avvaktade lite för att se om han skulle bli piggare, annars var det bara att kasta sig i bilen och åka in med honom.
Han tycktes bli lite piggare efter en stund, började vifta på svansen och verkade lite mer alert. Magen var fortfarande i uppror och jag fick springa ut med honom titt som tätt. Petade i honom mer kortison och han blev allt piggare under kvällen så vi slapp åka in och ge dropp. Phu! Det var nära ögat en addisonkris. Han skrämde verkligen slag på mig. Men det gick som tur var bra, förmodligen för att jag var snabb med att agera och ge honom stora doser kortison så han fick en riktig boost.
På lördagen började Eddie slicka på sin ena framtass och morrade när vi ville titta. Misstänkte genast klobrott men jag såg inget när jag tittade efter och kände inget heller, men på söndagen både såg och kände jag att det inte var någon tvekan om klobrott.
Jaha, skov nu igen?
Ringde Vettris på måndag morgon och fick en tid samma dag trots Jonnas fullspäckade schema, men för Eddie finns det alltid tid som hon själv sa när vi var där för provtagning. Det har sina fördelar att vara stammis ;)
Klon plockades bort, övriga klor fick sig en ny genomgång. Alla såg fortsatt fina ut och tack och lov så blev det inga fler klobrott. Jonnas teori var att det var ett skov som hade triggats igång av hans magsjuka eftersom immunförsvaret går ner när man är sjuk. Så antingen var det ett skov eller så hade han sprungit in i något. Vi vet inte säkert. Jag är glad att inga fler klor påverkades den här gången speciellt med tanke på att jag åkte utomlands 3 dagar senare så husse fick dra hela lasset själv med att vårda klon. Men det hade gått bra det också. Nu hoppas jag att han håller sig frisk till nästa provtagning *peppar peppar*

Mitt mål var att starta i fortsättningsklass i rallylydnad i år men så blev det inte. Vi har tränat för lite och Dio är inte mogen. Vi har deltagit i några få nybörjartävlingar under våren och försommaren men det har gått åt helvete varje gång. Han har varit totalt ofokuserad och ointresserad så vi har fått usla resultat. Det gör mig frustrerad och har fått mig att tappa sugen. Det får bli en paus nu under vintern och så tar vi nya tag till våren och hoppas att det går bättre då.
Vi gick också tävlingskurs i agility i våras där han gjort stora framsteg men det är inte aktuellt att tävla än. Han kan inte alla hinder än och min handling måste bli bättre innan vi gör vår tävlingsdebut. Däremot så var vi med i en inofficiell nybörjartävling och första loppet gick skitbra. Han var totalt fokuserad och snabbt som attan gick det men tyvärr missade han två hinder så det blev disk. Men jag var supernöjd ändå.
Andra rundan däremot gick åt skogen. Men det var i alla fall kul att prova på att tävla i agility.

Nu i höst ska jag försöka lägga manken till och lägga lite spår till hundarna. Det har blivit alldeles för lite av den varan men nu ska jag försöka få tummen ur. Nu har jag ju mer tid också när jag inte har någon tidning att sitta med längre. Nu är det bara min egen lathet som hindrar men det får jag göra något åt. Skulle gärna vilja göra anlagsprov med Dio men då måste vi träna först.
På´t bara!