I torsdags morse åkte jag och Eddie till djursjukhuset för att lämna urinprov. Det kändes lite onödigt att åka 4 mil enkel väg för att lämna urinprov men vad gör man inte?
Jag kunde i alla fall passa på att köpa Megaderm också när jag ändå var där så slapp jag köpa det på nätet. Det finns nämligen inte att få tag på i den här stan.

När Eddie hade kissat i pappskålen jag fick i kassan lyckades han trampa på den sen så att allt rann ut, inte bara en gång utan två gånger! Tänkte att nu har han väl inget mer att ge och så får vi åka hem i oförrättat ärende och åka tillbaks igen morgonen efter. Men han hade som tur var mer att ge så vid tredje försöket lyckades vi få till det så jag kunde fylla nästan hela burken.
Eddie ville gärna gå in till djursjukhuset sen och drog mot dörren men den här gången fick han nöja sig med att bara kissa ute i en skål och sen åka hem igen.
Det är helt otroligt att han efter allt han fått vara med om inte är ett dugg rädd för att besöka sjukan, utan snarare tvärtom. Han gillar verkligen att komma dit. Det är bara bordet han vill slippa undan. Annars verkar han trivas där på sjukan. Kan tänka mig att han känner sig lite hemma där efter alla turer. Han har nog träffat så gott som all personal också så det är inte så många främlingar där längre.

I fredags ringde veterinären och meddelade att urinprovet var UA. Hon har inte lika höga misstankar som mig om att han blivit inkontinent. Hon tror fortfarande att det kan vara kortisonet som är boven. När vi sänkte dosen förra måndagen droppade han 1-2 dagar efter det men sen gick det några dagar utan dropp så jag tänkte att det var nog kortisonet trots allt och att problemet förhoppningsvis var löst.
Men så var det inte. Han började droppa igen och senaste dagarna har han droppat ganska mycket och även tidigt på eftermiddagen vilket han inte gjort tidigare. Innan har han bara droppat på kvällarna, bortsett från första tiden efter diagnos då han kissade floder och droppade där emellan.
Men nu kissar han inga floder längre utom ibland.
Veterinären tyckte att vi nu ska fasa ut kortisonet helt och hållet. Många, om kanske inte de flesta, addisonhundar behöver tillskott av kortison men det finns addisonhundar som inte behöver det. Ända sedan diagnos har jag hoppats på att Eddie ska vara en av dom men allt har talat för motsatsen fram tills nu. Nu har han varit stabil ett par månader och har mått jättebra så nu är det läge att prova utan kortison.
Så sedan i fredags får han nu 5mg hydrokortison en gång per dag istället för 5mg två gånger per dag. Om några dagar ska han få 5mg varannan dag och efter ytterligare några dagar ska vi upphöra helt med kortisonet.
Det känns nervöst och läskigt. Funkar det inte så kommer han må dåligt och det känns skitläskigt, om jag ska hinna se tecknen i tid på att han inte mår bra. Jag får ha ögonen med mig helt enkelt och vara uppmärksam på minsta lilla tecken på att han har brist på kortison så att jag vet att jag behöver peta i honom kortison. Och även komma ihåg att alltid ha kortison med mig på promenader, i skogen etc. uti fall att han blir skrämd eller hetsar upp sig. Förhoppningsvis ska han till vardags fungera utan tillskott av kortison. Det vore verkligen skönt! Sedan vi bytte till hydrokortison har han visserligen mått bra, men vissa biverkningar kommer man inte undan som t.ex hans hunger. Skulle vara skönt om den minskade något vilket jag tror att den kan göra om han slipper hydrokortisonet.
Om ca. 1 månad när det gått 3 månader sen förra kollen och han fått vara utan kortison i 3-4 veckor är det dags för att kolla hans värden igen. Bara och hålla tummarna för att han ska må bra utan kortison och att hans värden kommer att vara bra när vi kollar dom i april.

Som jag tjatat om tidigare (och jag kommer nog fortsätta att tjata om det) kan man i dagsläget inte registrera sjuka hundar och ärftliga sjukdomar hos SKK. Hos många rasklubbar så är det inte heller möjligt att göra detta, i alla fall inte i öppna register.
Men då finns det ett sätt på vilket man kan visa att något är fel med sin sjuka hunds linjer och det är genom att avelsspärra.
Avelsspärren dyker då upp på Avelsdata för vem som helst att se.
För att göra detta gör följande:

1. Ladda ner denna blankett hos SKK
http://www.skk.se/Global/Dokument/Uppfodning/Blanketter/Ansokan-om-sparr-for-avel-R35.pdf

Eddies kisseriproblem består. Det har kommit och gått lite grann men senaste tiden har han droppat urin mest varenda kväll. Det börjar bli lite tröttsamt så igår ringde jag veterinären. Hon hade samma teorier som mig, att det antingen är kortisonet som är för högt eller dåliga urinvärden eller inkontinens.
Så nu ska vi prova med sänkt kortisondos. Sedan november har han legat kvar på en dos av 20mg per dag vilket jag tycker är ganska högt. Så nu ska vi halvera den och prova med 10mg per dag. Det känns lite läskigt att trappa ner när han legat på samma så länge och äntligen har bra värden men samtidigt känns det skönt om det fungerar. Förhoppningsvis minskar det på kisseriet och hans enorma hunger också. Får hoppas att värdena fortsätter att hålla sig där dom ska vara också.
Vi ska också lämna urinprov så jag sa att jag kommer in med det nästa vecka någon gång. Det känns lite överkurs att åka 4 mil enkel väg för att lämna in ett urinprov men vad gör man inte för sin pälskling.
Skulle analysen av urinprovet vara bra och droppandet inte minskar av sänkt kortisondos så ska vi kolla honom för inkontinens.
Vad det än är som orsakar det så hoppas jag att det blir ordning på det.

Igår blev jag uppringd av SKK. Hon som svarade på mitt mail angående avsaknaden av register ville ringa upp mig så det gjorde hon igår.
Det blev ett långt och intressant samtal. Hon var faktiskt vettig att prata med. SKK är bra på att komma med bortförklaringar så det blev en hel del såna som väntat, men jag fick i alla fall vädra min åsikt. Vissa saker höll hon med om också som t.ex. att man som ordförande för SKK inte kan gå ut i sin spalt med att man gör allt man kan för att skapa sunda och friska individer när man inte har resurser för att göra det, vilket SKK inte har.
Det var lite förvånande att hon höll med mig om det att det inte är lämpligt att uttrycka sig så när det inte är med verkligheten överensstämmande. Det blir som jag har sagt tidigare, falsk marknadsföring.
Trots att jag inte kan påverka något vad gäller registrering av sjuka hundar så är jag ändå nöjd med samtalet. Det blev ett bra samtal och en bra diskussion. Det är bara och hoppas på att utvecklingen går framåt även hos SKK, att de till slut inser att sjukdomar måste börja registreras och att det då avsätter resurser för det.
Innan det blir verklighet får jag istället jobba vidare för registrering av sjuka hundar med rasklubben istället. Förhoppningsvis händer det något där trots en del uppfödares oerhört negativa inställning till registrering av sjuka hundar. Men förhoppningsvis tycker styrelsen annorlunda.
Jag krigar på så får vi se vad som händer, för hundars hälsa har verkligen blivit något jag brinner för.
Innan vi avslutade samtalet fick jag också frågan om jag vill ha Hundsport Special. Vanliga Hundsport har jag ju men inte Hundsport Special. Jag frågade vad det skulle kosta men eftersom jag är redaktör så kunde jag få den gratis som en del i mitt arbete. Det tackade jag ja till såklart. Hon frågade om jag är medlem vilket jag sa och har trott att jag är. Jag fick ju senaste numret av Hundsport och var säker på att jag hade betalat räkningen.
Men idag kom en påminnelse om medlemsavgift då mitt medlemskap gått ut. Oooops!! Ska betala avgiften nu i dagarna, så jag får väl se om jag får någon Hundsport Special eller inte.

Det finns så mycket jag vill göra och uppnå men jag vet att allt inte kommer att infrias, mest på grund av min egen bristande förmåga. Men några mål hoppas jag i alla fall att jag ska kunna uppfylla.
Några är små och vardagliga, några är lite större.

Vad gäller Dio så är de vardagliga små målen att han ska lära sig att gå fint i koppel och inte hålla på och rycka var och varannan meter. Att bli bättre på att gå lös och lyssna bättre på inkallning. Jag ska också försöka minska hans jaktintresse. Det kommer inte att bli lätt men jag har några övningar som jag ska prova. Överhuvudtaget ska vi jobba mycket med vardagslydnaden. Skvallerträning, kontaktövningar, inkallning, minska på skällandet, passivitetsträning etc. etc.
Bland de större målen är att försöka komma iväg och göra anlagsprov och på lite längre sikt sikta på ett championat, kanske nästa år.
Om vi bara tränar tillräckligt och jag är modig nog så ska vi också göra tävlingsdebut i vår/sommar i rallylydnad.
Jag hoppas också att vi ska komma igång med lite agilityträning. Har anmält oss till en agilitykurs, lite på impuls faktiskt då jag sedan förra våren bojkottat klubben p.g.a. förra ordförandes otrevliga bemötande och medlemmars iskyla. Men jag tänkte ge dom en ny chans nu, om vi kommer med på kursen.
Utställningsmässigt blir det nog inte mer än ett par officiella i år. Jag har inga större förhoppningar om framgång där så jag har egentligen inget mål satt. Förut hade jag som mål att få ett cert men det har jag inte längre. Det får bli som det blir med utställningarna och det är inget jag tänker lägga någon större energi på detta året.

Vad gäller Eddie så har jag inte direkt några mål. På grund av hans sjukdomar, och då Addison framför allt, kan han varken ställas ut eller tävla.
Det vore visserligen kul att gå någon kurs med honom, men det finns ingen kurs att gå i närheten så kurser får vi skippa.
Eddie ska bara få vara Eddie. Få njuta av livet och göra det han tycker är kul och slippa sånt han tycker är mindre kul. Tillsammans ska vi kämpa mot sjukdomarna, försöka hålla dom i schack och se till att dom inte gör sig alltför påminda. Vi ska göra vårt yttersta för att Eddie ska må så bra som möjligt och se till att han är lycklig och lever ett värdigt hundliv. Om Eddie får må bra utan kriser eller annat och vi slipper veterinärbesök utöver rutinkontroller så har vi uppnått det största målet av dom alla.
Med Eddie ska vi bara ta en dag i taget, njuta av stunden och ta tillvara på varje sekund vi har tillsammans.

Jag har alltid velat ha djur även fast det inte alltid varit möjligt. Det finns många djur jag tycker om. Nog de flesta egentligen, bortsett från insekter.
Men hundar är nog mitt favoritdjur. Och hästar. Men häst kan jag ju inte ha. Hund däremot, går alldeles utmärkt :)

Efter Charlie skulle jag aldrig mer ha hund. Hans död var för smärtsam och något jag inte ville uppleva igen. Men under årens lopp började jag känna ett allt större sug efter en hund. Till slut kunde jag nästan inte tänka på annat än hundar.
Det slutgiltiga beslutet om att skaffa hund igen kom vintern 2008 när jag blev arbetslös. Och deprimerad. Låg helst kvar i sängen hela dagarna. Inga kompisar hade jag heller så jag var väldigt ensam.
Sambon ville först inte ha hund men han kom på andra tankar och tänkte att det kanske skulle vara bra för mig med en hund. Komma upp på morgnarna, få en hobby och annat att tänka på, få sällskap om dagarna, gå hundkurser och lära känna folk och få kompisar. Så det var en bidragande orsak till att jag blev med hund igen. En annan var att jag helt enkelt saknade att ha hund. Jag längtade efter att ha hund igen. En trogen vän som finns där i vått och torrt.
När så Eddie väl kom så nog sjutton kom jag upp på morgnarna alltid och fick annat att tänka på! Eddie upptog all min tid och jag hade knappt en lugn stund. Några hundkurser har vi också gått. Däremot har jag inte lyckats lära känna något folk direkt (utom några enstaka som bara är ytligt bekanta) och har fortfarande inga kompisar. Det är väldigt svårt att bli accepterad som utböling i den här stan så efter alla år har jag fortfarande inte lyckats slå mig in och nu har jag gett upp. Accepterat att det är så mentaliteten är här nere.

Jag är glad över att ha mina hundar. Dom håller mig sällskap och sysselsatt. Dom lär mig mycket om hundägande och träning. Dom är min hobby och familj.
Utan hundarna skulle jag nog ligga där i sängen igen hela dagarna. Jag är ju arbetslös igen och en smula deprimerad över att få nej på varenda jobbansökan jag skickar in. Att aldrig få bekräftelse på att jag duger.
Det är hundarna som får upp mig om morgnarna, som håller mig ovanför ytan, som ger mig ljusglimtar i tillvaron. Utan hundarna skulle livet kännas väldigt tomt och tråkigt.
En hund tillför så mycket. En sådan glädje och gränslös kärlek och jag bävar inför den dagen mina killar inte finns längre.

Foto: Patrik Bergenstav

Hos mig är det killar som tilltalar mig mest, vilka det än gäller faktiskt konstigt nog. Hos hästar föredrar jag alla gånger valacker framför ston. Ston är så griniga och ojämna i humöret. Valacker är mycket trevligare att ha och göra med.
Även hos katter föredrar jag hanar, men jag har ingen aning om varför. Jag har aldrig haft katt så jag vet ju egentligen ingenting. Hanar känns bara mer rätt för mig på något vis så skulle jag skaffa katt skulle det med största sannolikhet bli en hane, såvida jag inte skulle vilja ha en sköldpaddsfärgad. Jag gillar sköldpaddsfärgade katter så det skulle väl vara enda anledningen för mig att skaffa en hona.

Hos människor är det killar som gäller också både vad gäller partner och kompisar. Jag har alltid kommit bättre överens med killar och trivs ofta bättre i deras sällskap. Tjejer är så komplicerade, ska tjafsa om allt, kan inte umgås med vem som helst och snackar bara en massa skit bakom ryggen på andra och kan vara oerhört elaka vilket jag själv fått känna på många gånger. Senast för bara ett par veckor sedan då vår forna allmänlydnadsinstruktör mailade mig på FB och ifrågasatte hur jag har mage att prata om Eddies sjukdomar och hans veterinärkostnader, att det är synd om uppfödaren som blir "uthängd" (ehh, what?!) p.g.a. att jag pratar om Eddies hälsa, anklagade mig också för att plåga Eddie som låter honom leva (enligt henne borde han blivit avlivad för länge sen), att han inte kan leva det hundliv han ska leva (jag frågade henne på vilket sätt han inte kan det men fick inget svar), att han alltid är stressad (?!), att det är mitt fel att han är sjuk och det ena med det andra. Kan tillägga att hon inte träffat Eddie sen han var 9 månader.
Hemskt elak människa som jag hoppas att jag inte kommer att springa på någonsin mer i mitt liv. Behöver jag tillägga att jag tog bort henne som vän på FB?
Något sådant där sysslar inte killar med. Inte enligt min erfarenhet i alla fall. Inget skitsnack, inget tjafsande och hackande på varandra. Betydligt lättare att ha och göra med. Hemma har jag fler killkompisar än tjejkompisar.

Och så har vi då hundarna. Tik eller hane? Vad gäller hundar är det definitivt hanar som gäller där också. Största anledningen är att jag vill slippa löp och skendräktighet. Hanar känns som mer hund också.
Visst har jag ändå haft funderingar på att kanske gå över till tik nästa gång. Fördelar och nackdelar finns ju inom båda könen. En hanes egenskaper är inte alltid så roliga heller speciellt inte om man har en Eddie som är översexuell och ska jucka på allt och stressa upp sig över tikar, kastrater och valpar. Dom har lite svårt med koncentrationen ibland också där det rör sig mycket hundar och finns många tikfläckar som på brukshundsklubbar t.ex. Och så att man är lite rädd att dom ska smita och leta upp en löptik. Det kan vara lite jobbigt att behöva tänka på det, men annars trivs jag väldigt bra med att ha hanar.
Visst skulle det vara lite intressant att byta till tik nästa gång, men känner jag mig själv rätt så kommer det troligtvis sluta med en hane till slut ändå. Beror lite på ras också känner jag om nästa blir tik eller hane, men helt klart har jag svårt att motstå hanar.